Vi fick ett tips via mail som vi absolut vill sprida:
Josh T Pearson spelar och signerar skivor på skivaffären Fönstret på ringvägen 145 den 5 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om Josh T Pearson
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
by Redaktionen
Vi fick ett tips via mail som vi absolut vill sprida:
Josh T Pearson spelar och signerar skivor på skivaffären Fönstret på ringvägen 145 den 5 maj.
Läs även andra bloggares åsikter om Josh T Pearson
by Redaktionen
Har du chansen att vara i Stockholm 5 maj – och om du gillar Josh T Pearsson – ta då vara på tillfället att se honom live. Vår recensent gav hans debutalbum betyg 5:
The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning.
Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.
Ett pressmeddelande från arrangören citerar ytterligare några kritiker som berömt albumet:
”Musiken är makalöst och okomplicerat vacker.” Västerbottens-Kuriren
“Så fort han börjar sjunga ter sig resten av tillvaron irrelevant. Hans röst fyller varje rum, tar över varje tanke.” Sonic
”Musik att svepa in sig i och därefter låta melankolin ta överhanden.” Arbetarbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Josh T Pearson, Kägelbanan, konserter, tips
.
by Redaktionen
Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14
Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.
Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”
I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.
The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.
The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.
Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.
Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.
Läs även andra bloggares åsikter om Josh T. Pearson, skivnytt, musik, recensioner