Musik

Releasekonsert med Kathrine Windfeld och Bohuslän Big Band

Nefertiti/ Valand i Göteborg

19/10 2021

Lämnar den för anrika jazzklubben nya, fashionabla miljön med ett leende inombords., en go känsla som vi säger häromkring. Mycket nöjd med mitt beslut att ta mig ut en regnig vardagskväll för att skriva om en releasespelning över två set som heter duga. Förberedde mig genom att lyssna igenom skivan i fråga, vars innehåll erbjuder visst tuggmotstånd. Första samarbetet på skiva mellan stjärnskottet Kathrine Windfeld från Danmark och storheterna Bohuslän Big Band, hade jag redan stiftat bekantskap med, vilket resulterar i rekommendation i kommande JAZZ/ Orkesterjournalen. Dock, ansåg musiken så pass komplex att jag tvekade en del innan avgörande beslut.. En faktor som väger in live, är att jag är betydligt mer receptiv.

37-årige pianisten, orkesterledaren, pedagogen, kompositören och arrangören är mäkta förtjust i BBB. Till den grad att hon skrivit sju nya låtar med tanke på orkesterns solister och klang. Den line up som befinner sig på scen är identisk med skivinspelningen hos Nilento med undantag av två förändringar. Martin Söderlund ersatte Hanne Småvik i trombonsektionen, medan trumslagarnestorn Göran Kroon tvingats ge återbud på grund av skada. Tur i oturen lyckades Kathrine Windfeld få tag på landsmannen Henrik Holst Hansen, med stor erfarenhet av att spela tillsammans med henne. På resan till Göteborg pluggade han in noterna till låtarna, vilket är en minst sagt häpnadsväckande bedrift. Att Holst Hansen är befryndad med hennes tonspråk framstod med besked ju längre konserten pågick.

Ska också noteras att BBB till detta projekt rekryterat en gäst, nämligen renommerade tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och att sysslan som basist alternerar mellan flera betrodda musiker. På Determination (som Windfeld döpt albumet till) lirar kolossalt rutinerade Peter Jansson bas. Sin vana trogen visar sig storbandets medlemmar vara fabulöst synkade, lika exakta på tiondelen som en symfoniorkester i världsklass. I sina tilldelade solon får de knappast ”härja” fritt, fast inslag av improvisation förekommer sannolikt. I ett av sina mellansnack uttryckte danskan hur extremt tacksam hon är över att vara tillbaka i Göteborg. Denna gång i en superprofessionell omgivning som sades visa stort tålamod. Windfeld har med sitt senaste samarbete, väckt uppmärksamhet hos mina kollegor för musikens action, förkärleken för udda takter och feta rytmsekvenser.

Optimistiskt hållet tema inleder. Snyggt ljudande Crescendo är också första spår på albumet (som förstås finns till försäljning). Märker en ovanlig omständighet för BBB. Brasset – trumpet- och trombonsektion – sitter på samma rad. Lödigt solo av altsaxofonist Martin Bjurek Svanström sätter ribban, indikerar ansenlig verkshöjd. Kompet får ligga i, fixar sina åligganden hur smidigt som helst. Ett aber är att Windfelds flygel inte hörs , åtminstone inte i de bakre regionerna, när blåsarna trycker på, vilket lyckligtvis justeras.

Repertoaren består uteslutande av original av pianisten, spännande och flerdimensionella melodier. För att fylla speltiden på cirka 2 x trekvart + extranummer, plockas låtar från hennes katalog med. Snappade upp att de framförde Harvest, Jupiter och eventuellt ytterligare låt, vilka passar väl in i denna kontext. Fattas bara annat! Vi kan utgå från att den innovativa låtskrivaren står för samtliga arrangemang. Suger i mig pianistens angenäma löpningar, övergångar och intron. Ofta uppstår magi i samverkan med en ruggigt taggad rytmsektion. De gör verkligen avtryck, färgar soundet. Visst är solisterna strålande. Dock, lika bestående insatser tillför Peter Jansson och överraskningen Henrik Holst Hansen, när tillfälle uppstod en veritabel groovemaster.

Lokalen är inte helt idealisk för att rätt återge varje nyans. Beroende på var publiken (vars numerär borde varit större, jazzfolket har inte i önskvärd utsträckning lärt sig att styra stegen till Avenyn) sitter, kan det låta för svagt eller för starkt. Överlag fyller akustiken fördelaktigt ut den ganska spatiösa nattklubben. Andra set börjar med porlande toner från flygeln, varefter Alberto Pinton tar vid på basklarinett. Ensemblespelet förför genom rikt orkestrerad komposition, något som inträffar åtskilliga gånger. Windfelds fascinerande tonspråk går inte att naturligt härleda, varför man kan påstå att hon är något av en stilbildare.

Safe And Sorrow skulle kunna utgöra signaturmelodi i tv-serie, har en oemotståndlig hook. Rytmsektionen får hugga i. Mörka balladen We Will Depart präglas, enligt upphovsmakaren, av komplicerade harmoniska detaljer. Atmosfären innerlig och djupgående! Kanske rent av aftonens clou! Vi får veta att titellåten tog längst tid att skriva.

Windfeld överger genomgående sina tangenter för att dirigera låtarnas slutparti. I övrigt fungerar Joakim Rolandsson som inräknare och avslagare. Registrerar superbt solo från Karl-Martin Almqvist som glider iväg i ljuva fraser, interagerar sofistikerat med resten av storbandet. I extranumret Block blir det tämligen vildsint.. Windfeld släpper fram förste trombonisten Niclas Rydh i fri form-stuk. Kompet hänger på. Upprymda tas publiken med på en berg och dalbanefärd, i en inramning Windfeld kallar för gimmick.

Samuel Olssons trumpetton berör i vanlig ordning. Andra extraordinära insatser vid solistmikrofonen kom från Joakim Rolandsson på sopran, Mikael Karlsson på tenorsax samt trombonisten Christer Olofsson. Som hintats tidigare, överväldigande energi, närvarokänsla jämte sinnrik dynamik. I överlag ganska yviga, utbuktande arrangemang fanns ljuvligt attraktiva melodier instoppade, helt enkelt underbara teman. Mycket tillfredsställande storbandsafton i modernismens tecken, stundom i gränslandet till det avantgardistiska, om än inte lika uttalat som på nu släppta skivan Determination.

Steve Coleman & Five Elements

10/10 2021 Kungsbacka Teater

Arrangör: Kungsbacka Teater i samarbete med LJ Records och Musik Hallandia

Konserten ingår i INES-serien (improviserad nutida elektroniskt sound)

Steve Coleman heter en 65-årig altsaxofonist som förärats epitetet Charlie Parkers arvtagare. Kan tänka mig att etiketten tidvis utgjort en förpliktigande belastning. Ett led i att möjligen frigöra sig från jämförelsen, har varit att studera och i sin repertoar införliva världsmusik, jämte nutida, företrädesvis svarta uttrycksmede,l som hip hop och spoken word. Mannen med den bakvända baseballkepsen som en söndagskväll i Kungsbacka avslutar sin turné i Europa, har haft en minst sagt kreativ karriär. Det har blivit trettioen(!) album i eget namn, ännu fler som sideman samt medverkan på album med Thad Jones – Mel Lewis Orchestra, Dave Holland och fängslande vokalartisten Cassandra Wilson

. Ett par gånger tidigare har svenska jazzklubbar besökts. Nuvarande upplaga av Five Elements består av förutom frontmannen, Jonathan Finlayson på trumpet (plus cowbell), trumslagare Sean Rickman, Anthony Tidd på femsträngad huvudlös elbas samt Grammy-belönade rappande spoken word-artisten Kokayi som även sjöng.

Kan inte erinra mig att jag ´live hört honom tidigare. Av de cirka 130 personer som lockats till Hallands nordligaste stad för att tillägna sig denna förstklassiga, komplexa urladdning syntes påfallande många musiker. Flera kända ansikten att heja på. Viktiga faciliteter som bekväma platser, behagligt ljusdesign och förstås balanserad ljudåtergivning sköttes exemplariskt. Akustiken var magnifik!

Konserten varar i cirka åttiofem minuter inklusive ett extranummer. Lite trist att Coleman inte vill presentera sina låtar eller kommunicera med andäktige lyssnande publik. Inskränker sig till ett minimum av info genom att hastigt gånger två tala om vilka han har omkring sig på scen och komma med ett lite platt skämt om våra förfäder.

Utan att framstå som uppenbart esoterisk, inser man att denna musik aldrig kan omfamnas av gemene man. Öron vana vid utmanande tongångar fordras för att stimulans ska uppstå. Vad Five Elements sysslar med hör hemma i en avtantgardistisk tradition, även om den skrynkligaste kostymen inte tas på. Man startar intensivt med en showstopper. Pumpande bas och korta slingor på blås. Kompet ”krattar manegen” för bandledaren och hans själfullt spelande trumpetare. För välgörande utvidgning av sound och dito övergångar, kunde jag sakna förekomsten av piano/ keyboard. Och det på samma gång grooviga och svårspelade rytmiska fundament kompet står för, hade gärna fått brytas upp i sina beståndsdelar då och då. Övervägande fokuserades på stämningar och tillstånd, inte låtar som separata enheter.

Groovigt pulserande mönster bereder således väg för sköna solon. Coleman tillåter sig, naturligt nog, mest solistutrymme inklusive ett par boppiga intron. Ensemblespelet sker på en otroligt driven nivå, nästan maniskt halsbrytande. Kvintetten är osannolikt exakt synkroniserad. Rasande snabb andra låt stack ut genom en vändning mitt i, ny fräsch riktning stakades ut.

Kokayi är i likhet med elbasens närvaro, okonventionella inslag i jazzig impro. Kompletterar snyggt deras sound med såväl smattrande rapp som melodisk sång, ofta ordlös. Blir förtjust i ett repetitivt tema där samtliga medverkar med improvisatorisk emfas. Tillsatsen världsmusik lät sig inte entydigt identifieras. Men den fanns. Tonspråk från Västafrika och andra kontinenter knådas i Colemans kompositioner, omvandlas i annorlunda skrud. Resultatet är spännande. Mitt i deras koncentrerade, lätt inneslutna konsert försätts jag i en slags dvala. Sällsam upplevelse! Uppvaknad på andra sidan noteras en fritt inbakad variation, initierad av Coleman förstås, på ljuvliga balladen Round Midnight.

Elbasisten Anthony Tidd är fabulöst skicklig inom det register han tilldelats. Och jag satt bredvid trumslagaren David Sundby. Han njöt märkbart av sin kollegas sofistikerade polyrytmiska spel. På sluttampen lägger rytmsektionen in högsta växel, går på attack i frenetiskt tempo.

Sammantaget en eggande och ekvilibristisk tillställning. Ett exklusivt gig (enda i Sverige under denna turné) vars konturer liknar en pågående process, ett flöde av intrikat grooviga rytmer och i framkant lysande solon. Knappast något jag skulle lyssna på på stereon, emellertid glad att jag fick vara med om denna exceptionella händelse live.