• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Beundransvärd inställning lägger grunden till strålande spelning – Felix Tani NYC-project feat Jeff ”Tain” Watts

8 maj, 2022 by Mats Hallberg

bild från Fasching – foto Uffe Flink

4/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Felix Tani har gått under min radar trots att vi har 615 gemensamma fb-vänner. Har sin bas i Skåne och i hans gnistrande svensk-amerikanska kvartett ingår barndomskompisen Daniel Franck (bosatt i Köpenhamn, bror till renommerade saxofonisten Tomas) på kontrabas, ansedde altsaxofonisten och professorn Antoni Hart samt den världsberömda trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Rytmtrollkarlen som inte minns hur första kontakten togs kollaborerar framgångsrikt också med Fredrik Kronkvist.

Pianisten och kompositören som studerat på Juilliard har haft imponerande bredd på karriären. Något som illustrerar väl genom att räkna upp olika arbetsgivare: Bernt Rosengren, Kleerup, Anders Bergcrantz, Vivian Buzceck, Mikael Wiehe, Krister Andersson, Robyn, Roy Hargrove, Meja, Manfred Mann med flera. På senare tid har Tani rört sig i riktning mot minimalism, filmmusik och skandinavisk nostalgi.

Konserten på Valand ägnas dock uteslutande åt högoktanig jazz med boppiga flikar. Kvällen före lirade de på ett entusiastiskt och utsålt Fasching, varifrån bildmaterialet hämtats. Av outgrundlig anledning (kanske överutbud senaste tiden) var Valand så ödsligt, att det måste betecknas som en stor publikflopp. En anledning till att man ändå lyckades uppbåda önskvärd tändvätska, berodde förmodligen på att kvartetten spelades in av Jazzradion i P2.

foto Kenth Wångklev

Angenäm prydlig öppning vidgas efterhand i Roberta´s Place (Tani). Amerikanerna anför, dominerar ljudbilden när intensiteten vrids upp. Noterar inledningsvis att Hart genom sina förträffliga fraser, framstår som minst lika mycket ”Bird – hear alike” som den betydligt mer introverte instrumentkollegan Steve Coleman. ”Tain” ser till att fascinerande ting händer hela tiden, håller grytan kokande.

Konstaterar tämligen omgående att mötet mellan två olika kulturer, förenade i samma vitala uttryck, blir ljuvligt näringsrikt. Passionen till en outslitlig tradition flödar! Även om de tre första låtarna är original av den utsökte pianisten, råder ingen tvekan om vilka som oftast agerar i framkant, vördnad hyses för de afrikansk-amerikanska musikerna på topp. Och gentlemännen bevisar under cirka sjuttiofem varför hållningen är motiverad. Sprids en doft av genuin black music, vilket svenska vännerna också ska creddas för. Kvartettens läckra sound får mig att associera till mytomspunna jazzklubbar längs 52:a gatan. Föreställer mig att det lät ungefär så här på de hetaste klubbarna för så där sextio år sedan.

foto Kenth Wångklev

Tjusas av snyggt sammanfogade och böljande harmonier, utsträckta linjer med accentuerade rytmer. Uppskattar kapellmästarens lustfyllda löpningar, stundtals i Bill Evans anda. Trumslagaren praktiserar sina färdigheter med minst sagt kraftfull pondus. Bidrar konstant i sin fria roll, motsatsen till att agera support, istället jämförbar med dynamos som Art Blakey eller Elvin Jones. Polyrytmiska kaskaderna vilka ett antal gånger exekveras ganska osofistikerat, fast tekniskt sett på osannolikt hög nivå; tillför kopiöst med stimulans Jeff Tain Watts praktiserar bländande ”hårdkörning” i minst tre utflykter. Ler lyckligt där jag sitter bekvämt intill ljudtekniker. Klimax för en tungviktare som troligen får hålla igen hos bröderna Marsalis, inträffar efter ungefär en timma. Lika opolerad som sanslöst fräck trumshow utbryter. Förbluffande nog förvandlas personliga tilläggen aldrig till ointressant uppvisning, tvärtom.

Den 62-åriga stjärnans utlevande manövrar, medför dock att basist Franck får agera sammanbindande länk i dennes skugga. Visst antar han utmärkt rollen, men kontrabasen är ett snäpp för lågt mixad (åtgärdas förhoppningsvis i P2:s ljudupptagning). Noterar i alla fall flera piggt pådrivande basgångar jämte ett stilsäkert, pregnant intro i The Cat, för en duktig musiker jag hörde i fjol med Caroline Henderson i Ystad.

foto Kenth Wångklev

En anledning till att musikälskaren i mig oreserverat njuter är den fulländade dynamiken. Ett avsevärt register införlivas. Från medhårsstrykande puls till skönt stökiga, aningen spräckliga tendenser. Antoni Hart´s minnesvärda solon rör sig inom detta vidsträckta spektrum. Samtligas energiuttömning är fabulös. Låter väl logiskt att extra skärpa och ingivelse infunnit sig för att tillfredsställa kommande radiolyssnare (och musikerna i den fåtaliga publiken)?

Smeksamt framväxande Stars Fell On Alabama ( F. Perkins) featuring mycket vackert balladspel, av en altsaxofonist-elegant som gjort tio egna album, framstår som en i raden av höjdpunkter. Hart, vars samarbeten inkluderar Dave Holland, McCoy Tyner, Dee Dee Bridgewater och till och med Dizzy Gillespie, är en strålande representant för musiker, med osviklig känsla för att leverera rätt antal toner. Han går i spetsen för musikens spirituella vibe.

foto Kenth Wångklev

När det frammanas en ruggig intensitet kan inte nordbornas temperament mäta sig med amerikanernas. Vore omänskligt att begära. I gliporna av mer avskalad karaktär, i medium-tempo eller coolt framskridande passager, tas chansen att positionera sig. Uppskattar melodiska hantverket på flygel. Flelix Tani bekräftar sin status, är sannerligen värd att hålla öronen öppna för. Den stundom avsiktliga slagsidan hindrar inte från att jag ge mig hän, inte alls. Känner tacksamhet för att jag kan få dokumentera efter bästa förmåga.

At The End och Pilgrims And Poets av bandledaren heter resterande raffinerat elastiska låtar. Balladen At The End utvecklas till en ofantlig skönhetsupplevelse, lyhört samspel som doftar Bill Evans-intimitet. Kvartetten utgör här en sömlös, sammansvetsad enhet. Vi på plats jublar åt en exklusiv tilldragelse. Belönas med Ellingtons Take The Coltrane som extranummer där pulsmätaren rakar i topp. Extatiskt sväng! Tani och Franck försöker matcha herrarna från USA, vars framrusande besjälade intensitet tar andan ur en. Oförliknelige Jeff ”Tain” Watts ger oss ett sista crescendo.

Skribenten och Jeff ”Tain” Watts på Valand foto Andreas Thurfjell

Efteråt blev det givande pratstunder både med Felix Tani och rytmatleten ”Tain”. Vidare tackade jag offensive melodiskt sinnade Antoni Hart för vad han åstadkom. Kvartetten live förmedlar sådan nerv och närvaro, att jag rekommenderar att ni håller utkik efter kommande skiva.

Arkiverad under: Musik, Scen

Sugs in i strömvirvel av suggestiva och självständiga tolkningar – Isabella Lundgren sjunger Dylan på Valand/ Nef

6 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Daniel Fredriksson

5/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Grammisnominerade albumet Out Of The Bell Jar (a Tribute to Bob Dylan) kom 2019. Var med om den grandiosa releasespelningen på Södra Teatern under Stockholm Jazzfestival. Samma personer minus Johan Lindström och Brian Kramer står på Valands scen inför väsentligt färre åhörare, även om lokalen är välfylld. Innebär att den hyllade sångerskan Isabella Lundgren omger sig med Carl Bagge vid flygeln, Daniel Fredriksson bakom trumsetet, kontrabasist Niklas Fernqvist samt Daniel Migdal på violin. Samma manskap musicerar på skivan. Om jag inte missminner mig serveras samtliga sju spår live. En anmärkningsvärd detalj är att Lundgrens senaste alster är en annat, nämligen en högkvalitativ produktion bestående av standards med samma pianotrio.

Konserten inleds a cappella med Blowing In The Wind vars verser tas om när rytmsektionen hänger på. Blåfärgad sång ackompanjeras av pregnant basgång och kantslag. Oj vad snyggt vi förs in i ett önskvärt tillstånd, en sällsam värld. Blir som en spiritual när Lundgren satsar för fullt. Niklas Fernqvist anför raffinerat. I sitt första välplanerade mellansnack drar artisten sin numera ikoniska anekdot, om hur hennes dyrkan av den kärve Dylan (Isabellas egna omdöme) väcktes. Han vars musik ”pekar ut i världen”.

Ska sägas att musikerna fördelat uppdraget att arrangera, vilket oftast innebär att stöpa om så att längre instrumentala sjok näppeligen kan avkodas. I stick har originalen gjorts om till oigenkännligt skick. Kul för alla utom möjligen Dylanologer, vilka riskerar förvirring. Vi sveps med av jazziga omtolkningar av You Make Me Lonesome When You Go jämte Carl Bagges finurliga arr på The Times Are A Changing. Pianotrion med feature från Daniel Fredriksson höjer intensiteten påtagligt, kastar loss. Vi åker med. Klang, harmonier och den hundraprocentiga inställningen alstrar total närvaro. Huvudrollsinnehavarens uppfordrande, ej inlindade stämma, fyller rummet.

omslagsfoto Isabelle Nordfjell

Daniel Migdal tillför i första hand element av americana. Nästan obegripligt vackra versionen av It Ain´t Me Babe har jag hänförts av åtskilliga gånger live. Inget undantag denna gång när violin tillåts dominera. I sticket levereras grant bassolo. Fäster mig som vanligt vid fabulösa tonartshöjningar.

Andra set börjar med titellåten, den hommage Lundgren skrivit tillsammans med Brian Kramer. Förunderligt soft utmejslad genom främst pianistens varliga anslag. Noterar artistens underbara kontroll över sitt vokala uttryck. Dylans religiöst anstrukna Trouble introduceras, kallas klagosång. Bärs fram av vemodig diskant med stråkinstrumentet i förgrunden. Soundet är impregnerat i blues, ett långsamt svepande sväng med accentuerade rytmer. Daniel Fredriksson positioner sig i täten medan en bönfallande violin gör starkt avtryck. Låter som man inrett en plats för improvisatoriskt broderande. Konsertens kontraster är lika verkningsfulla som spektakulära. Lay Down Your Weary Tune presenteras som en tidig, obskyr låt ur Dylans enorma katalog. Utvecklas till hyperintressant och upprymd kammarjazz å ena sidan. Å andra sidan behaglig sophisti pop.

foto Åsa Wickström från konserten i Älmhult

Han som beskrivs i termer av kompromisslös med osviklig integritet tolkas vidare, genom egensinnigt arr på klassiska Forever Young, tillägnad upphovsmannens barn får vi veta. Migdal färgar förtjänstfullt. Melodin varvas upp gradvis, för att efterhand försynt nedstiga och omsluta oss. Tillvägagångssättet får mig att tänka på Emma Swifts fullträff, albumet Blonde on Tracks, en annan aktuell Dylan-tribut. Som extranummer serveras Ring Them Bells från Oh Mercy, en låt som inte finns på deras skiva. Framförs makalöst finstämt och elegant i melankolisk, fast hoppfull skrud. Apropå legendaren som märkligt nog tilldelats Nobelpris har jag varit på två konserter, varav den senaste i Scandinavium 2019. Då framfördes både Blowin´In The Wind och It Ain´t Me Babe.

Publiken lyssnar andäktigt. Ljudet är perfekt, vistas i luftig atmosfär. Hänförande sång, fräscha solon, spännande arr, originalens episka teman och instrumentalisternas samarbete trollbinder. Vi erbjuds en slags fristad från en problematisk omvärld. Det modiga förhållningssättet resulterar i magi.

Arkiverad under: Musik

Lyssna: Hansson de Wolfe United – Glöm världen tills på måndag

4 maj, 2022 by Redaktionen

Hansson de Wolfe United har släppt sommarsingeln ’Glöm världen tills på måndag’. Singeln är den andra i ett pärlband låtar som leder fram till ett nytt studioalbum hösten 2022.

I höst återvänder Hansson de Wolfe United till scenen med konsertpremiär i Stockholm på Rival, ons 19 oktober 2022, och i Göteborg på Stora Teatern, ons 26 oktober 2022. Bandet utkommer då även med ett fullängdsalbum med helt nyskriven musik.

Bandet:
Lorne de Wolfe – sång, klaviatur
Jonas Isacsson – gitarr
Andreas Dahlbäck – trummor
David Nyström – klaviatur
Jerker Odelholm – bas

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Motsvarar inte ställda förväntningar – Ellen Sundberg i Ett bloss för Bodil Malmsten på Stora Teatern

4 maj, 2022 by Mats Hallberg

30/4 2022

Stora Teatern i Göteborg

Jag uppskattar Bodil Malmstens författarskap, vilket uppmärksammades i en intressant dokumentär nyligen på SVT. Har hört henne på Bokens Dag och läst ett antal böcker, varav jag äger omkring fyra stycken. Talspråkliga vändningarna i dikterna attraherar liksom filosofiska språng. Inom sig hör man poetens egen röst med de karaktäristiska betoningarna. Allra mest framstående var Malmsten i mina ögon på kåserier och självbiografiskt berättande. Hon etablerade ett nära förhållande till mustig beatbaserad musik och singer-songwriters, något som möjligen var en ingång i förhållandet med Kjell Andersson på EMI.

Innan hon tragiskt gick bort (formulering poeten hatade) i cancer, uppmuntrades Ellen Sundberg av Malmsten att börja sjunga på svenska, efter fyra plattor med engelska texter draperade i en sorts americana. Ett framgångsrikt projekt blev då att tolka egensinnigt ordrike Kjell Höglund. Och från festivalen Storsjöyran inkom beställning om att tonsätta Bodil Malmstens verser, ett erbjudande svårt att motstå. Till saken hör att båda kommer från samma by I Jämtland, vilket lanseras som ett osannolikt sammanträffande. Gillade konserten med 90-talisten i Falkenberg ingående i en Rootsy-gala samt intim spelning i Kungsbacka helt baserad på tonsättningarna av Kjell Höglunds alternativa visor.

Storan är välfylld och ljudet går inte att klaga på. Däremot uppstår ojämnvikt avseende balansen. Trummorna dominerar på bekostnad av broderier från gitarr och lap steel. Summa Summarum råder ändå goda förutsättningar.

Evenemanget krockar med Chalmeristernas Cortége konstigt nog, varför några senkomna som fastnat i trafiken släpps in efter utsatt tid. Skivomslaget projiceras på backdrop och pianoklanger i inspelad form bildar intro. Istället för informativt mellansnack turas Sundberg och hennes producent och klaviaturspelare Jonatan Lundberg (Jakob Hellman, Mattias Alkberg) om, att läsa strofer av den prisade poeten och författaren. Ellen innantill medan Jonatan memorerat dessa fragment. Att ingen kommunikation sker med publiken markerar att det är frågan om en föreställning. I ett sent skede när bandet tar i sipprar till och med Bodil Malmstens röst fram ur högtalare. Hade emellertid önskat någon motivering live, någon deklaration till varför artisten valt att lyfta fram Malmstens specifika språk.

pressfoto Pär Olofsson

Har försökt utröna vilka fler som står på scenen i Göteborg. Var svårt att uppfatta musikernas namn. På gitarr och lap steel måste det ha varit Johan Arveli – på skivan multiinstrumentalist tillika inspelningstekniker (proddat Grammisnominerade Hoven Droven). På bas sågs Robin Lindqvist. Ellen ackompanjerar sin sång på akustisk gitarr i flera låtar. Avsaknaden av trummor bidrog nog till att plattan Grammisnominerades i kategorin visa/ Singer- Songwriter. Tyvärr adderas sådan när tonsättningarna framförs live. Vet inte vem det var, kom däremot omgående fram till att denna tillförsel blev en tråkig felinvestering. Borde i så fall rekryteras en mer spännande rytmläggare, exempelvis Konrad Agnas eller Ola Bothzén.

Albumet Ett bloss för Bodil Malmsten (också titel på den utgåva från 1988 med samlade dikter som jag äger) innehåller elva tonsättningar, av vilka Sundberg skrivit samtliga utom två. Antar att alla spelades under föreställningens cirka sjuttio minuter. Död, längtan, saknad och utanförskap ska ha framstått som utkristalliserande teman. Kändes naturligt att Ett bloss för moster Lillie gjordes som inplanerat extranummer. Då infann sig vad jag suktade efter när Sundberg lirar munspel, nämligen ett stiligt suggestivt arr. Andra musikaliskt omvandlade dikter som stack ut var vaggvisan till Gerard Bonnier, Det här är hjärtat samt Döden 1986. Den upplästa formulering jag främst tog till mig turnerade funderingar kring en älskad medmänniska. (”Vill att ingenting ska hända dig – fel, vill att allt ska hända dig”).

Trist att föreställningen innebar besvikelse. Blev trevligt, men ljummet utan att nå hjärtat. Mer av dynamik och suggestiva inslag hade definitivt behövts. Kändes som om låtarna stöpta i förhållandevis konform rockkompsstuk mest redovisades, gjordes i samma anda som Kjell Höglund-projektet. Dock, några bränner det till med distad gitarr och uttrycksfullt tonmåleri från elpianot. Också en brist att Bodil Malmstens unika texter långt ifrån alltid gick fram, även om Sundbergs jämtländska tonfall genererar äkthet.

Arkiverad under: Musik, Scen

Hans Zimmer Live Avicii Arena

2 maj, 2022 by Elis Holmström

Hans Zimmer Live Avicii Arena
Betyg 5
30/04/2022
Avicci Arena
Arrangör: FKP Scorpio

Hans Zimmer är känd för sina storslagna och kraftfulla musikstycken som är lika melodiska som de är utmanande. Den senaste tiden har Zimmer skapat ljudlandskap som många gånger är mer dramatiska och fängslande än de filmer som de har tonsatt. Men ikväll – precis som för fem år sedan då Zimmer besökte samma rena, är det inte tal om att genomföra en traditionell symfonisk konsert, istället för stela kostymer och strikt attityd har Zimmer fortsatt att utveckla en mer levande och energisk tillställning. Att anta rollen som dirigent och stå med ryggen mot publiken var otänkbart enligt Zimmer. Istället är han en kameleont som rör sig runt hela scenen och spelar en rad olika instrument.

Trots att turnén har skjutits upp och ett antal musiker från förra turnén inte återkommer verkar Zimmer och det helt eminenta bandet ha växt samman under årens gång. Detta leder till ett framförande som är än mer exakt, levande och intensivt. Zimmer är om möjligt än mer öppen, glad och välkomnande än sist. Det bjuds på flera informella mellansnack som får den opersonliga Avicii arenan att kännas som en intim middagsbjudning där menyn består av musik i världsklass.

Trots att flera nummer är favoriter i repris lyckas Zimmer göra dem till något nytt och spännande genom att injicera små variationer och förändringar i de mest välkända styckena. Detta skapar en spänning och nerv som tydligt demonstrerar hur mån Zimmer är om att hitta nya vägar att presentera sin musik, oavsett om det gäller att skriva nytt eller att göra återbesök i sin massiva katalog.

Men arrangemang och goda idéer har en maxgräns, det krävs även ett fläckfritt framförandet – vilket vi får här. Det finns få superlativ i det svenska språket som kan beskriva den elitstyrka av musiker som Zimmer har samlat. Bandet är i en fantastisk symbios och spelar med en otrolig intensitet, glädje och precision som fullkomligt golvar publiken. Det är svårt att inte häpna då gitarristen Guthrie Govan får ställa sig i centrum med Man Of Steel-stycket ’’What Are You Going to Do When You Are Not Saving the World?’’ och presentera ett gitarrsolo som får exhibitionister som Yngwie Malmsteen att framstå som amatörer. Men det är Tina Guo, den helt osannolikt begåvade cellisten som äger scenen ikväll. Med fingrar som rör sig snabbare än ljuset och en scennärvaro som kan utmana vilken rockstjärna som helst gör Guo sina långa och svepande solon till rockdramatik av högsta kaliber. Hennes numera klassiska cello-spin eller då hon släpar sitt instrument likt ett massivt svärd känns lika klassiskt som Pete Townshends väderkvarn. Andra höjdpunkter är en makalös duett i Interstellar-sviten där fiol och operasång trollbinder samtidigt som arenan blir till en ett hav av stjärnor. Efter det har vi den galna attacken i Mombasa-stycket från Inception, flamenco-festen i Rango, bombardemanget i Dunkirk, den psykedeliska hysterin i X-Men Dark Phoenix eller….

Ja, det finns många exempel på euforiska höjdpunkter, men i detta delikata smörgåsbord finns det faktiskt ett par nummer som lyckas utmärka sig. Framförallt gäller det Zimmers musik till de filmer där musiken var menade att endast ackompanjera. Pirates Of The Caribbean har varit lika angenämt att se på som den mest blodiga hjärtoperation, men dess soundtrack bli ikväll till en genuin sjörövarfest som aldrig vill sluta. Lejonkungen framkallar gåshud och får även de mest hårdhudade och nonchalanta alfahannarna att gråta öppet. No Time To Die-sviten som får äran att vara det första extranumret är i det närmaste obeskrivlig. Från det odödliga temat av John Barry och Monty Norman till Zimmers egna Cuba-komposition – som är en kavalkad i vansinnesdans och ett sublimt flöjtspel av Pedro Eustache, gör hela arenan till en svettig nattklubb i Latinamerika.
Men mest känslosam och drabbande blir konserten då Zimmer lyfter fram tio orkestermedlemmar från Ukraina och staden Bucha. Tanken var att än fler skulle ansluta till turnén men i och med det rådande kriget blev det en omöjlighet. Det heroiska Wonder Woman-temat blir en kampsång för striden mot ondskan både på bioduken och i verkligheten samtidigt som kvinnliga ukrainska soldater visas på storbildsskärmen, applåderna som följer vet inga gränser.

Just mänsklighet och brödraskap artister och människor emellan är också centralt för kvällens konsert. Spelningen i Stockholm är den sista på turnén och Zimmer hyllar och överöser sina bandmedlemmar med kärleksförklaringar, det är en kväll som är minst lika centrerad kring varje individuell musiker som Zimmers egen musik. Mitt i det ursinniga och intensiva framträdandet tar Zimmer en paus för att låta sin son – som agerat kameraman under turnéns gång, ställa sig i rampljuset. Sedan ringer han upp sin dotter på FaceTime, det hela kulminerar i en dånande födelsedagssång för tvillingarna som fyller år denna dag. Det känns en aning overkligt, precis som hela denna magiska kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in