Steve Coleman & Five Elements
10/10 2021 Kungsbacka Teater
Arrangör: Kungsbacka Teater i samarbete med LJ Records och Musik Hallandia
Konserten ingår i INES-serien (improviserad nutida elektroniskt sound)
Steve Coleman heter en 65-årig altsaxofonist som förärats epitetet Charlie Parkers arvtagare. Kan tänka mig att etiketten tidvis utgjort en förpliktigande belastning. Ett led i att möjligen frigöra sig från jämförelsen, har varit att studera och i sin repertoar införliva världsmusik, jämte nutida, företrädesvis svarta uttrycksmede,l som hip hop och spoken word. Mannen med den bakvända baseballkepsen som en söndagskväll i Kungsbacka avslutar sin turné i Europa, har haft en minst sagt kreativ karriär. Det har blivit trettioen(!) album i eget namn, ännu fler som sideman samt medverkan på album med Thad Jones – Mel Lewis Orchestra, Dave Holland och fängslande vokalartisten Cassandra Wilson
. Ett par gånger tidigare har svenska jazzklubbar besökts. Nuvarande upplaga av Five Elements består av förutom frontmannen, Jonathan Finlayson på trumpet (plus cowbell), trumslagare Sean Rickman, Anthony Tidd på femsträngad huvudlös elbas samt Grammy-belönade rappande spoken word-artisten Kokayi som även sjöng.
Kan inte erinra mig att jag ´live hört honom tidigare. Av de cirka 130 personer som lockats till Hallands nordligaste stad för att tillägna sig denna förstklassiga, komplexa urladdning syntes påfallande många musiker. Flera kända ansikten att heja på. Viktiga faciliteter som bekväma platser, behagligt ljusdesign och förstås balanserad ljudåtergivning sköttes exemplariskt. Akustiken var magnifik!
Konserten varar i cirka åttiofem minuter inklusive ett extranummer. Lite trist att Coleman inte vill presentera sina låtar eller kommunicera med andäktige lyssnande publik. Inskränker sig till ett minimum av info genom att hastigt gånger två tala om vilka han har omkring sig på scen och komma med ett lite platt skämt om våra förfäder.
Utan att framstå som uppenbart esoterisk, inser man att denna musik aldrig kan omfamnas av gemene man. Öron vana vid utmanande tongångar fordras för att stimulans ska uppstå. Vad Five Elements sysslar med hör hemma i en avtantgardistisk tradition, även om den skrynkligaste kostymen inte tas på. Man startar intensivt med en showstopper. Pumpande bas och korta slingor på blås. Kompet ”krattar manegen” för bandledaren och hans själfullt spelande trumpetare. För välgörande utvidgning av sound och dito övergångar, kunde jag sakna förekomsten av piano/ keyboard. Och det på samma gång grooviga och svårspelade rytmiska fundament kompet står för, hade gärna fått brytas upp i sina beståndsdelar då och då. Övervägande fokuserades på stämningar och tillstånd, inte låtar som separata enheter.
Groovigt pulserande mönster bereder således väg för sköna solon. Coleman tillåter sig, naturligt nog, mest solistutrymme inklusive ett par boppiga intron. Ensemblespelet sker på en otroligt driven nivå, nästan maniskt halsbrytande. Kvintetten är osannolikt exakt synkroniserad. Rasande snabb andra låt stack ut genom en vändning mitt i, ny fräsch riktning stakades ut.
Kokayi är i likhet med elbasens närvaro, okonventionella inslag i jazzig impro. Kompletterar snyggt deras sound med såväl smattrande rapp som melodisk sång, ofta ordlös. Blir förtjust i ett repetitivt tema där samtliga medverkar med improvisatorisk emfas. Tillsatsen världsmusik lät sig inte entydigt identifieras. Men den fanns. Tonspråk från Västafrika och andra kontinenter knådas i Colemans kompositioner, omvandlas i annorlunda skrud. Resultatet är spännande. Mitt i deras koncentrerade, lätt inneslutna konsert försätts jag i en slags dvala. Sällsam upplevelse! Uppvaknad på andra sidan noteras en fritt inbakad variation, initierad av Coleman förstås, på ljuvliga balladen Round Midnight.
Elbasisten Anthony Tidd är fabulöst skicklig inom det register han tilldelats. Och jag satt bredvid trumslagaren David Sundby. Han njöt märkbart av sin kollegas sofistikerade polyrytmiska spel. På sluttampen lägger rytmsektionen in högsta växel, går på attack i frenetiskt tempo.
Sammantaget en eggande och ekvilibristisk tillställning. Ett exklusivt gig (enda i Sverige under denna turné) vars konturer liknar en pågående process, ett flöde av intrikat grooviga rytmer och i framkant lysande solon. Knappast något jag skulle lyssna på på stereon, emellertid glad att jag fick vara med om denna exceptionella händelse live.