Releasekonsert med Kathrine Windfeld och Bohuslän Big Band
Nefertiti/ Valand i Göteborg
19/10 2021
Lämnar den för anrika jazzklubben nya, fashionabla miljön med ett leende inombords., en go känsla som vi säger häromkring. Mycket nöjd med mitt beslut att ta mig ut en regnig vardagskväll för att skriva om en releasespelning över två set som heter duga. Förberedde mig genom att lyssna igenom skivan i fråga, vars innehåll erbjuder visst tuggmotstånd. Första samarbetet på skiva mellan stjärnskottet Kathrine Windfeld från Danmark och storheterna Bohuslän Big Band, hade jag redan stiftat bekantskap med, vilket resulterar i rekommendation i kommande JAZZ/ Orkesterjournalen. Dock, ansåg musiken så pass komplex att jag tvekade en del innan avgörande beslut.. En faktor som väger in live, är att jag är betydligt mer receptiv.
37-årige pianisten, orkesterledaren, pedagogen, kompositören och arrangören är mäkta förtjust i BBB. Till den grad att hon skrivit sju nya låtar med tanke på orkesterns solister och klang. Den line up som befinner sig på scen är identisk med skivinspelningen hos Nilento med undantag av två förändringar. Martin Söderlund ersatte Hanne Småvik i trombonsektionen, medan trumslagarnestorn Göran Kroon tvingats ge återbud på grund av skada. Tur i oturen lyckades Kathrine Windfeld få tag på landsmannen Henrik Holst Hansen, med stor erfarenhet av att spela tillsammans med henne. På resan till Göteborg pluggade han in noterna till låtarna, vilket är en minst sagt häpnadsväckande bedrift. Att Holst Hansen är befryndad med hennes tonspråk framstod med besked ju längre konserten pågick.
Ska också noteras att BBB till detta projekt rekryterat en gäst, nämligen renommerade tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och att sysslan som basist alternerar mellan flera betrodda musiker. På Determination (som Windfeld döpt albumet till) lirar kolossalt rutinerade Peter Jansson bas. Sin vana trogen visar sig storbandets medlemmar vara fabulöst synkade, lika exakta på tiondelen som en symfoniorkester i världsklass. I sina tilldelade solon får de knappast ”härja” fritt, fast inslag av improvisation förekommer sannolikt. I ett av sina mellansnack uttryckte danskan hur extremt tacksam hon är över att vara tillbaka i Göteborg. Denna gång i en superprofessionell omgivning som sades visa stort tålamod. Windfeld har med sitt senaste samarbete, väckt uppmärksamhet hos mina kollegor för musikens action, förkärleken för udda takter och feta rytmsekvenser.
Optimistiskt hållet tema inleder. Snyggt ljudande Crescendo är också första spår på albumet (som förstås finns till försäljning). Märker en ovanlig omständighet för BBB. Brasset – trumpet- och trombonsektion – sitter på samma rad. Lödigt solo av altsaxofonist Martin Bjurek Svanström sätter ribban, indikerar ansenlig verkshöjd. Kompet får ligga i, fixar sina åligganden hur smidigt som helst. Ett aber är att Windfelds flygel inte hörs , åtminstone inte i de bakre regionerna, när blåsarna trycker på, vilket lyckligtvis justeras.
Repertoaren består uteslutande av original av pianisten, spännande och flerdimensionella melodier. För att fylla speltiden på cirka 2 x trekvart + extranummer, plockas låtar från hennes katalog med. Snappade upp att de framförde Harvest, Jupiter och eventuellt ytterligare låt, vilka passar väl in i denna kontext. Fattas bara annat! Vi kan utgå från att den innovativa låtskrivaren står för samtliga arrangemang. Suger i mig pianistens angenäma löpningar, övergångar och intron. Ofta uppstår magi i samverkan med en ruggigt taggad rytmsektion. De gör verkligen avtryck, färgar soundet. Visst är solisterna strålande. Dock, lika bestående insatser tillför Peter Jansson och överraskningen Henrik Holst Hansen, när tillfälle uppstod en veritabel groovemaster.
Lokalen är inte helt idealisk för att rätt återge varje nyans. Beroende på var publiken (vars numerär borde varit större, jazzfolket har inte i önskvärd utsträckning lärt sig att styra stegen till Avenyn) sitter, kan det låta för svagt eller för starkt. Överlag fyller akustiken fördelaktigt ut den ganska spatiösa nattklubben. Andra set börjar med porlande toner från flygeln, varefter Alberto Pinton tar vid på basklarinett. Ensemblespelet förför genom rikt orkestrerad komposition, något som inträffar åtskilliga gånger. Windfelds fascinerande tonspråk går inte att naturligt härleda, varför man kan påstå att hon är något av en stilbildare.
Safe And Sorrow skulle kunna utgöra signaturmelodi i tv-serie, har en oemotståndlig hook. Rytmsektionen får hugga i. Mörka balladen We Will Depart präglas, enligt upphovsmakaren, av komplicerade harmoniska detaljer. Atmosfären innerlig och djupgående! Kanske rent av aftonens clou! Vi får veta att titellåten tog längst tid att skriva.
Windfeld överger genomgående sina tangenter för att dirigera låtarnas slutparti. I övrigt fungerar Joakim Rolandsson som inräknare och avslagare. Registrerar superbt solo från Karl-Martin Almqvist som glider iväg i ljuva fraser, interagerar sofistikerat med resten av storbandet. I extranumret Block blir det tämligen vildsint.. Windfeld släpper fram förste trombonisten Niclas Rydh i fri form-stuk. Kompet hänger på. Upprymda tas publiken med på en berg och dalbanefärd, i en inramning Windfeld kallar för gimmick.
Samuel Olssons trumpetton berör i vanlig ordning. Andra extraordinära insatser vid solistmikrofonen kom från Joakim Rolandsson på sopran, Mikael Karlsson på tenorsax samt trombonisten Christer Olofsson. Som hintats tidigare, överväldigande energi, närvarokänsla jämte sinnrik dynamik. I överlag ganska yviga, utbuktande arrangemang fanns ljuvligt attraktiva melodier instoppade, helt enkelt underbara teman. Mycket tillfredsställande storbandsafton i modernismens tecken, stundom i gränslandet till det avantgardistiska, om än inte lika uttalat som på nu släppta skivan Determination.