• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Charli XCX på Strand

8 april, 2012 by Jonatan Södergren

Charli XCX, Strand
Betyg: 3+

Lykke Li och Zola Jesus har fått en arvtagerska som, åtminstone till ytan, vågar föra in lite lättsammare element i sin mörka pop. Det brittiska stjärnskottet Charli XCX är bara nitton år gammal men visar att hon redan är ett namn att räkna med.

Hittills har hon bara släppt de två indie-singlarna Nuclear Seasons och Stay Away så när hon på påskafton intar Hornstull Strand i Stockholm är det av förståeliga skäl inte riktigt så fullt som det borde vara. Bitvis faller hon på att ljudbilden ännu inte riktigt gör henne rättvisa men jag tänker mig att hon lagom till festivalsommaren med all sannolikhet kommer tillhöra det hetaste stoffet på musikhimlen.

Inledningen med kommande singeln You’re the One är lovande och hon premiärspelar även en ny låt som verkar gå under titeln Lock You Up. För ett ögonblick i Nuclear Seasons tangerar hon världsrekordet för hur bra den här typen av elektroniska popmusik kan vara. Den bristande ljussättningen bidrar säkert till att helhetsintrycket blir aningen sparsmakat och konsertens längd på cirka trettio minuter gör att det känns mer som showcase än konsert men den nittonåriga sångerskan gör det bästa av situationen och hennes exalterade rörelsemönster sprider sig snabbt i lokalen. Så håll utkik, jag misstänker att Charli XCX har någonting stort på gång.

Följande låtar spelades:

You’re the One
Feel My Pain
How Can I
Stay Away
Lock You Up
Nuclear Seasons
End of the World
Mess

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Charli XCX, Strand

Aleks på Hamburger Börs, recension

8 april, 2012 by Rosemari Södergren

Aleks
Hamburger Börs
Betyg 4
7 april 2012

Debutantcharmen sitter kvar. Kalvigheten likaså. Men det är råtalangen och det tajta bandet som lyser starkast. Fjolårets debutalbum Inte Längre Fiender var inte en helgjuten platta, men när låtarna nu överförs till denna än så länge ensamma spelning på Hamburger Börs, får låtarna en extra välbehövlig och ytterst klädsam tyngd tack vare ett väldigt sammansvetsat band, som backar upp soulsångaren Aleks från början till slut.

Men fokuset ligger givetvis på Fruängen-sonen Aleks, som helt klart är både rörd och lite generad av den uppbackning och kärlek han får av publiken denna påskafton. Han skickar charmanta shout-outs till sin moster och morbror som är i publiken och ibland får jag känslan av att jag har hamnat, inte på en konsert, utan en familjetillgivenhet. Att Hamburger Börs är fyllt av Aleks vänner hjälper också till. Även på scenen fylls det på med vänner, bland annat Ison & Fille och halva Mohammed Ali. Och de gör det med glädje och den äran, men likaså klarar sig Aleks alldeles utmärkt på egen hand.

Först och främst är det hans fantastiska röst som bär honom långt, långt. Hans eminenta blandning av innerlighet och stadium status, finfina hybrid av soulvärme och hip hop-attityd, lyfter även de svagare låtarna till grymt svängig nivå. För svänget, hans musikaliska swag, är sannerligen hans styrka.
Enda gången magin bryts, är när han bryter mitt i den åtta-minuters episkt självbiografiska Fruängen, som aldrig riktigt hittar sin naturliga plats i kvällens setlista. För det känns lite som om han är på scenen för att ha kul och inte rannsaka sig själv eller berätta om den långa, tuffa vägen han vandrat på. Han väljer istället blicka framåt.

Det gör han med sköna versioner av Robot, Va dig själv och En dröm. Och när han avslutar kvällen med flaggskeppet Ny man, visserligen i en aning för långsam version, är han helt avslappnad och bara njuter av stunden.

Text: Tommi Salmela

Mer om konserten på Speedos Popblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om soul, musik, recension, konsert, Hamburger Börs

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hamburger Börs, konsert, Musik, Recension, Soul

Kulturbloggen rapporterar om musik på plats i LA: Song Preservation Society

7 april, 2012 by Redaktionen

Song Preservation Society
Venice, CA
Los Angelse, USA
Betyg: 4

Eftersom jag befinner mig i LA passar jag på att kolla in lite up and coming artists.

Folktrion Song Preservation Society har bara bott i Los Angeles i fem dagar när jag ser dem på bohemecaféet The Talking Stick i Venice. Stället doftar av ”spicy green chai” och kvällen har lockat en mindre folksamling med allt i från beach bums till mer sofistikerade locals.

Daniel, Trevor och Ethan träffades på musikskolan Berkeley i Boston där de bildade rockgruppen
7 Orange ABC. När de flyttade till Kalifornien anammades den mer avslappnade mentaliteten även i musiken. Song Preservation Society blev resultatet av den nya formen.

I kväll är killarna är klädda i rutiga skjortor (så klart) och med deras tre gitarrer och röster låter de som en drömsk blandning av Simon & Garfunkel och Beach Boys. Det är ödmjukt, avslappnat och oerhört sammansjunget. Avskalat, harmoniskt och lite virvlande. Som en sen sommarnatt som aldrig vill ta slut.

Låtarna liknar varandra vilket skapar en trygghet hos mig som lyssnare. Det hela känns opretentiöst och skönt. De är väl medvetna om detta dock och bryter plötsligt av med livliga countryinfluerade Dr. Dave som förvånat skapar skratt i rummet.
Som bäst låter det i Terra där tenorerna går upp i falsett i refrängen och verserna som handlar om lång vänskap får vandra runt från person till person.
De avslutar kvällen med en version av The Beatles Help, aningen orepeterat men gästerna är nöjda och fiket håller på att stänga. Fullmånskvällen är ung och ölen väntar nere vid barerna vid piren.

Följ Song Preservation Society på deras facebook-sida och håll utkik för ny EP under våren.

Text: Martina Cederqvist
Foto: Rosalyn Lee

Läs även andra bloggares åsikter om Song Preservation Society, indie, musik, konsert, recension, Los Angeles

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: indie, konsert, Los Angeles, Musik, Recension, Song Preservation Society

Kulturbloggen möter Skansros

7 april, 2012 by Redaktionen

Göteborgsbandet Skansros släppte sitt andra album, Rekviem till en dröm, den 21 Mars. Läs vår recension här. Efter deras spelning på TV4s Nyhetsmorgon träffade Kulturbloggen Felix Andersson (sång, gitarr) och Kalle Vento (orgel, piano, gitarr) på i cafét i det nyöppnade hotellet Clarion Hotel Post i Göteborg. Vi snackade om bland annat medialisering, Beatles, undermedvetna melodier och Final Fantasy.

Kulturbloggen: Hur känns det nu när musikarriären har kickat igång igen?
Felix: Det känns märklig bekant. Saker som man har glömt bort kommer tillbaka. Musikbranschen kan kännas lite stelbent: det finns en utsnitsad mall för hur man ska göra. Det tänker man inte på när man får göra vad man vill i studion.

Kulturbloggen: Vad tycker ni mest om: att skapa musiken eller att spela live och det omkringliggande?
Felix: Jag älskar att sitta och skriva musik, men om det är en bra och rolig spelning så är det också grymt. Sen vad det gäller allt annat, så är jag inte så mycket för det: vi är inte direkt det networkande bandet.

Kalle: Jag tycker att skapelseprocessen är det bästa som finns. Både att man själv växer som musiker, och att man växer och utvecklar sin musikalitet tillsammans.

Kulturbloggen: Så bandet är ett verkligt samarbete?
Kalle och Felix: Ja, verkligen.

Kulturbloggen: Är det någon som styr processen?
Felix: Någon är det alltid som styr, men det är alltid olika.

Kulturbloggen: Hur känns det nu när skivan är färdig?
Felix: Det känns bra.

Kalle: Man är ju lite nervös för mottagandet. Vi har ju suttit i vår bubbla nu i ett och ett halvt år och nu så ska det visas för hela Sverige.

Felix: Vi jobbar på ett väldigt oortodoxt sätt tillsammans med vårt skivbolag. Vi gör det vi vill och sen släpper Rasmus det. Det är ingen som protesterar eller försöker kommersialisera musiken. Fast samtidigt är det ju många som stör sig på det. Det blir ju väldigt personligt. Om man går sin egen väg så är det ju klart att många går ifrån en. Jag ser det inte som ett problem. Men alla ska ha sin egen åsikt om allt.

Kulturbloggen: Skapelseprocessen verkar ju ha varit väldigt ambitiös och intensiv denna gången — hur var det att göra ert andra album?

Felix: Det är klart man har ambitioner. Jag tycker att det känns roligare att göra någonting riskfyllt.

Kalle: När jag har suttit och skrivit låtar hemma så har jag varit väldigt kritisk.

Kulturbloggen: Mycket skapelseångest?
Kalle: Nej, inte direkt. När man känner att man är någonting på spåren så blir man eggad och uppeldad. Då gör man stora grejer som man kan vara stolt över. Det kan jag säga om hela det här albumet. Jag är stolt över det.

Kulturbloggen: Hur var det denna gången till skillnad från första skivan?
Felix: Det var ju som natt och dag. När vi gjorde första skivan så fick vi bara fem dagar på oss. Vi fick gå in och spela tills vi var tvungna att åka hem. Det var en stor skillnad. Dessutom, då hade vi skrivit låtar där det viktigaste var att det skulle vara kul att spela live. Det var det vi var då, ett liveband. Vi fick skivkontrakt och spelade in j-gt snabbt.

Kalle: En annan stor skillnad är att alla har varit otroligt delaktiga i den nya skivan.

Kulturbloggen: Hade ni några förebilder eller influenser när ni skapade Rekviem till en dröm?
Felix: Jag har alltid lyssnat riktigt, riktigt mycket på Beatles. I En revolution i huvudet tror jag att John Lennon säger: ”vi har redan använt det trumsoundet i en låt, så vi kan inte använda det igen”. Jag gillar den här respektlösheten, och också att man hela tiden försöker hitta nya brunnar. Det tycker jag verkligen att vi har gjort med den nya skivan.

Kulturbloggen: Varför valde ni att döpa skivan till Rekviem till en dröm?
Kalle: Alla associerar ju till filmen. Jag gör inte det. Jag har aldrig gjort det. Det var en låt innan det blev en albumtitel. Det är den låten för mig, och inte den filmen.

Felix: Det finns också en låt som heter ”Rekviem till en stad”. Det är väl en ganska vanlig grej att sjunga om saker som håller på att dö? Det är det skivan handlar om: drömmar som dör.

Kulturbloggen: Strävade ni efter en drömsk känsla i produktionen och arrangemangen?
Felix: Ja, det gjorde vi. Vi har t.ex. en specifik låt där vi försökte skapa känslan av att musikerna var döda för längesen. Som om det var en inspelning av en inspelning: man står i en studio, och så spelas musiken, men musikerna är inte där.

Kulturbloggen: I låten ”Du gör mig till en människa” dyker det upp ett melodiskt motiv man känner igen. Vad är det för melodi? Varifrån kommer den?
Felix: Det är magaluf med Orup.

Kalle: Det visste jag inte.

Felix: Nej, men jag hörde den slingan i Kalles musik och jag tyckte det var kul att pusha åt det hållet.

Kalle: Det är en grej som folk inte vet om om oss som skapar musiken. Man samlar ju på sig melodier, de fastnar i en på ett undermedvetet plan, något man hörde för längesen sitter ju fortfarande kvar.

Felix: Stevie Wonder kör ju på det stenhårt. Han vaknar med en melodi i huvudet. Och så ringer han upp sina kompisar, nynnar den och frågar, ”Var är det ifrån?” Ibland svarar någon: ”men det är ju ”Let It Be” med Beatles!” Och då släpper han den melodin. Men om ingen känner igen den då spelar han in den!

Kulturbloggen: Hur kom den fina digipacken till?

Felix: Vi har en kompis som heter Robin Johnson. Han är fotograf och tar jättefina bilder. När vi började snacka om omslag så tänkte vi att det vore en bra idé att ha någon av hans bilder. Och så kom vi på att singlarna också ska ha en bild. Men eftersom vi inte visste vilka låtar som skulle bli singlar fick alla låtar en bild. Vi lyssnade på låtarna och så valde vi den bild som passade bäst.

Kulturbloggen: Hur kommer det sig att ni heter Skansros?
Felix: Per gillar Watertown, skivan med Frank Sinatra: hur allting som händer på skivan händer i Watertown. Han föreslog att vi skulle ha ett namn som stod för en plats. Det tyckte alla var en bra idé. Och Skansros, det låter ju som en plats.

Kulturbloggen: Ni har haft ett uppbrott med bandet. Felix, du var ju i Berlin ett tag. Hur har pausen från musiken påverkat er?

Felix: Ja, det har det säkert gjort. Det var ju väldigt mycket när vi höll på. Fram tills jag drog. Jag känner att jag växte av att få distans till allt. Jag tyckte att det var en väldigt märklig grej att helt plötsligt så var det massa, massa människor som visste vem jag var — men jag visste inte vilke dom var. Man blir ju liksom nått annat — jag menar, du vet ju vem jag är och jag vet ju vem du är, det är ju en helt vanlig mänsklig grej. Men så helt plötsligt dyker det upp massor med människor som tror att dom känner en och har åsikter om en. Och allt gick så galet jävla fort. Vi hade en spelning och sen hade vi ett skivkontrakt.

Det har också blivit så att allmänheten öppet har fått ta del av vår utveckling. Vi har inte fått utvecklas i fred, eftersom det har funnits en insyn i vårt band från första stund. Rasmus har släppt allt vi har gjort, vi har i princip inga låtar som är osläppta. Förutom möjligtvis en låt. Vi hade liksom inte 20 låtar från när vi var unga som vi har ratat, utan de låtar vi gjorde när vi var unga — dom kom med. Så fort vi hade fått upp tio låtar från när vi började spela så var vi tvungna att släppa en skiva.

Kalle: Jag tycker att alla i bandet har ett väldigt gott omdöme. Det finns ju många låtskrivare som skriver uppåt 40 låtar till en skiva och sen väljer ut 10. Det förstår man sig inte riktigt på. Vi jobbar ju med låtar tills vi kan stå för dom.

Kulturbloggen: Outrolåten är nästan en genre i sig, hur fick ni idén att avsluta albumet så? (Det är en berättare som räknar upp alla som har medverkat i tillkomsten av albumet, och han tackar folk som har gett stöd, medan bandet spelar i bakgrunden)
Felix: Det kanske är något undermedvetet. Du nämnde ju att albumet låter filmiskt. En radioteater är ju besläktat med film, och dom slutar alltid så.

Kulturbloggen: Ni nämner ju CS i en låt. Jag och brorsan är riktiga spelnördar. Vad är ert favoritspel?
Felix: Zelda, A Link to The Past. Det är ett helt fantastiskt spel.

Kalle: Jag älskar Final Fantasy. Min favoritdel i spelserien är VII och IV. Jag lyssnade också mycket på Nobuo Uematsus musik. När vi åkte till Stockholm så hade Felix skaffat en ny Ipad. Så hörde jag att man kunde spela Final Fantasy III på den. Vi höll på köra av vägen.

*

Den 13 April spelar Skansros på Röda Sten i Göteborg. Ses där!

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Skanros, intervju, Göteborg, musik, Kulturbloggen

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Göteborg, Intervju, Kulturbloggen, Musik, Skanros

Soko på Debaser Medis

7 april, 2012 by Jonatan Södergren

Soko, Debaser Medis
Betyg: 3

Det är turnéavslutning och den oberäkneliga franska indie folk-sångerskan Soko, eller Stéphanie Sokolinski som hon egentligen heter, kräver en hel del av sin publik. Inte nog med att hon vägrar använda sig av setlists. Efter att hon – en halvtimme före utsatt tid – gick på scen iförd en vikingahjälm (som hon tydligen fått av förbandet Le Fever tidigare på dagen) för att framföra ett par låtar ensam med en akustisk gitarr bad hon publiken att sätta sig ned. Lagom till att hennes två medmusiker dök upp.

Det glimtar till i I Thought I Was An Alien, titelspåret från hennes första fullängdare som efter ett flertal års musikalisk frånvaro gavs ut tidigare i år. Till låten ropar hon upp några personer ur publiken som får lära sig att dansa som utomjordingar, och då har hon dessförinnan hunnit skälla ut några som stod i baren och – i hennes mening – samtalade för högljutt. Innan kvällen är över har dessutom Emanuel Lundgren från I’m from Barcelona hunnit gästa henne på scen så många gånger att jag tappat räkningen.

På gott och ont känns det som att spelningen är en ständig reflektion av hur Soko känner sig för stunden. Inte minst leder det till en spänning. Jag vet aldrig riktigt vad jag har att vänta mig: ena stunden sitter hon själv bakom ett trumset och framför hesa punklåtar bara för att sekunden senare spela en förhållandevis oklanderlig version av First Love Never Die. Överlag är det en spelning som har allt – förutom en röd tråd. Jag lämnar Debaser som ett frågetecken. Bitvis är det strålande men överlag tenderar alla spontana händelser runt omkring att ta fokus från musiken.

Här kommer lite bilder från spelningen:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Medis, SoKo

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1201
  • Sida 1202
  • Sida 1203
  • Sida 1204
  • Sida 1205
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in