• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Kulturbloggen möter Toy

11 september, 2012 by Jonatan Södergren

Toy bildades i London för två år sedan och har bland annat turnerat med The Horrors och Primal Scream. Den 10:e september gav de ut sin självbetitlade debutskiva via Heavenly Recordings (du kan läsa vår recension här). Tre av medlemmarna – Tom Dougall (sång), Dominic O’Dair  (gitarr) och Maxim ”Panda” Barron (bas) – spelade tidigare i ett band som hette Joe Lean & The Jing Jang Jong. Med förstärkning av Charlie Salvidge på trummor och den spanska keyboardisten Alejandra Diez går de i en mörkare, mer psykedelisk riktning. Kulturbloggen mötte upp den i paisleyskjortor klädda kvintetten i deras minivan i samband med deras spelning på Bestival.

Hur skulle ni själva beskriva er skiva?

Panda: Vi har spelat tillsammans i två år och det här är vår första skiva. Den innehåller olika element men svirlande gitarrer är definitivt något vi tycker om.

Hur skulle ni beskriva de olika stämningarna på skivan?

Dominic: Det är många humörsvängningar. Det är alltifrån euforiskt till melankoliskt. Det finns glada bitar, coola bitar och så finns det kassa bitar.

Drifting Deeper tillhör definitivt den mer melankoliska sidan.

Charlie: Det är min favoritlåt på skivan.

Panda: Den låten var rolig att spela in. Den är producerad av Dan Carey som även producerade senaste Bat for Lashes-skivan. Vi lekte runt med olika ljud i studion, den är råare live.

Tom: Vi kommer antagligen ge ut mer experimentell musik som en EP någon gång snart. Det är närmare hur vi egentligen vill låta.

Dominic: Det är en av anledningarna till att skivan är så varierad – när vi spelade in den testade vi fortfarande nya saker.

Experimenterar ni mycket med låtarna när ni spelar live?

Tom: Vissa av oss är mer fast i hur låtarna ska låta, men vi gitarrister har mer frihet. Sedan finns det instrumentala breaks då vi kan improvisera.

Alejandra: Vi har medvetet lämnat utrymme för improvisation.

Panda: Alla låtar har utvecklats live.

Hur har låtarna kommit till?

Panda: Ibland kommer någon av oss med en initial låtidé. Sedan lägger vi alla till våra delar och låten utvecklas till någonting komplett annorlunda, så låtskrivandet är en kollektiv process.

Vilka är era influenser?

Panda: Sonic Youth, Broadcast. Vi gillar olika saker.

Dominic: New York-punk som Television och The Velvet Underground, konstig elektronisk musik från 60-talet och soundtrack från italienska skräckfilmer.

Tom: Pulp, Roxy Music och My Bloody Valentine.

Tycker ni att någon av influenserna speglas i musiken?

Panda: Influenserna vi nämnde är den musik vi lyssnar på mest, men jag tror att allt du lyssnar på inspirerar dig på något sätt. Vi försöker att inte vara direkta men man kan inte hjälpa att några influenser kastas in.

Tom: Folk jämför oss ofta med band vi inte lyssnar på. En person jämförde oss med The Church som vi aldrig ens hade hört talas om innan. I många recensioner har vi liknats vid Neu bara för att vi sagt i en intervju att vi gillar dem, men i själva verket låter vi inte alls som dem. Sätt på en skiva med Neu så låter det helt annorlunda från oss. Enda likheten är de motoriska trummorna. Varför kan folk bara inte njuta av musiken för vad det är?

Charlie: Jag tror att jämförelser behövs för att väcka intresse hos folk.

Panda: Ett band som vi är inspirerade av är Hawkwind och hur de skapar långt psykedeliskt svirlande oväsen.

En låt som sticker ut på skivan är My Heart Skips a Beat.

Panda: Den är mer poppig än resten av våra låtar, men vi lyssnar även på pop. Vi älskar euforiska melodier.

Tom: Den innehåller ljusa toner, men den är råare live. Den presenteras ur ett annat perspektiv. I studion ville vi inte förstöra den.

Dominic: Live har den jämförts med The Jesus and Mary Chain. Folk verkar vara splittrade när det gäller just den låten. De antingen älskar eller hatar den. Drifting Deeper och My Heart Skips a Beat är våra två extremer.

Charlie: Vi lyssnar på mycket konstiga saker men ibland känner vi för att lyssna på något kärleksfullt och drömskt. Det beror på vilket humör vi är på.

I november spelar ni i Sverige. Har ni något att säga till era svenska fans?

Panda: Charlies flickvän är svensk, så han får säga något på svenska.

Charlie: Tack så mycket för… listening to the album.

Panda: Vi ser fram emot att spela. Skicka vår kärlek och säg hej!

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Bestival, Lose My Way, Toy

Bestival dag 4: Charli XCX, Friends, Bat for Lashes, Sigur Rós, Stevie Wonder och Toy

11 september, 2012 by Jonatan Södergren

Bestival, dag 4
9 september 2012

Foto: Bestival

Efter att ha avnjutit Stevie Wonders nästintill konsertlånga soundcheck från presstältet började Bestivals sista dag för min del med unga brittiska talangskottet Charli XCX som spelade på Replay-scenen. En scen som kureras av Rob da Bank i samarbete med jeansmärket Replay och framför allt verkar fungera som showcase för unga band med potential (Grimes och Iceage tillhör andra band som spelade där under festivalen).

För oss svenskar är Charli XCX kanske mest känd för att ha skrivit Icona Pops sommarplåga I Love It och således gjort begreppet ”90s bitch” populärt, men hon öppnade även för Coldplay på Stockholm Stadion för någon vecka sedan. Hennes gotiska electropop har hittills presenterats bättre och bättre live för varje gång jag sett henne – möjligtvis i takt med att hon fått en mer färgstark scenpersonlighet. I höga platåskor och glittrande leggings hoppade hon energiskt runt på den lilla scenen som hon snart med all sannolikhet kommer vara för stor för. Hennes cover på Echo and the Bunnymens post punk-klassiker The Killing Moon klingar atmosfäriskt väl med resten av hennes repertoar där annars synthslingorna i Stay Away och Nuclear Seasons är mest framstickande. Även en ännu osläppt låt som tycks bära titeln Grins sticker ut. Betyg: 3.

Minuter efter att Charli XCX avslutat sin spelning med You’re the One och tokdans intog Brooklyns funkigaste indiegrupp Friends den gigantiska tältscenen Big Top. Deras karismatiske frontfigur Samantha Urbani ser nästan ut som Lady Gaga när hon dagen till ära uppträder utklädd till åsna. Det dröjer inte lång tid innan hon är ute bland publiken sjungandes på Friend Crush. Musiken är dansant och deras debutskiva Manifest! som släpptes tidigare i år har snabbt blivit sommarens obligatoriska partyalbum. Inte minst I’m His Girl som drivs fram av en bedårande basgång. Tyvärr låter det ofta som att Samantha är i målbrottet när hon sjunger live. En låt som däremot fungerar förvånansvärt bra idag är A Light som visar upp bandets lite mer dagdrömska sida och det bjuds även på en cover på Sam and the Womps dansgolvsfyllare Bom Bom.

Keyboardisten Matthew lyste med sin frånvaro och spelningen på Bestival var tydligen nuvarande basisten Lesleys sista med bandet. Under avslutande Vad fan gör du (yes, en av deras låtar har en svensk titel då Samantha Urbani har öländska rötter) dök även nya basisten upp och det utdelades några känslosamma kramar innan bandet klev av scenen. Hur det egentligen står till med vänskapen får framtiden utvisa. Betyg: 3.

Därefter förflyttade jag mig till Main Stage där den enigmatiske sångerskan Natascha Khan med scennamnet Bat for Lashes stod på tur. För första gången på hela festivalen låg regnet i luften när hon bjöd på låtar från sitt kommande album The Haunted Man som släpps i oktober. Av de nya låtarna är det framför allt den melankoliska pianoballaden Laura som sticker ut. Vad som är synd är att de mer lågmälda partierna överröstas av bullret från bandet som spelar på Big Top-scenen parallellt.

Den eleganta och krypande mystiken gör att Bat for Lashes allt mer börjar ta formen av samtidens svar på artister som Björk och Kate Bush. Lika utforskande av elektroniska ljudbilder som den förstnämnde men med samma känsla för teatraliska uppbyggnader och perfekta poplåtar som den sistnämnde. De olika idéerna genomsyrar låt efter låt från öppningen med What’s a Girl to Do till filmiska storslagenheten i avslutningsnumret Daniel. Mest handlar det om låtar från hennes unisont hyllade album Two Suns. Betyg: 4.

Med en canon av eterisk pop intogs sedan Main Stage av isländska post rock-giganterna Sigur Rós. Spelningen kantades av en del tekniskt strul, till exempel fick de flytta sin största hit Hoppípolla som egentligen skulle ha spelats efter Glósóli till några låtar senare i setet. Bandet var även missnöjda över att få spela i dagsljus. Mörkrets krafter hade säkerligen kunnat ta Sigur Rós till ytterligare höjder men deras spelning tillhörde alltjämt Bestivals absoluta höjdpunkter. Deras orkestrala låtar måste vara gjorda av stjärnstoft och Jonsís röst är stundtals rent av änglalik. I låten med den passande titeln Festival känns det som att han håller samma ton i flera minuter. Konserten inleds med Í Gær och de magiska ögonblicken avlöser därefter varandra. Speciellt de sista sextio minuterna är förtrollande med crescendo efter crescendo. Just när du trodde att det inte kunde bli bättre så toppar de sig själva med ett noise rockigt instrumentalt break. Jag sluter ögonen och förflyttas till en annan värld, på så sätt behöver jag inte tänka på den bristande visuella showen. Betyg: 5.

Festivalens största dragplåster var kungen av soul och funk i egen hög person. Ingen mindre än Stevie Wonder var sist ut på Main Stage. Det bjöds på en hitkavalkad – dock med något för långa utsvängningar för att inledningsvis helt falla mig i smaken. Det blinda undret svajar in på scen iförd röd kavaj och spelandes på en keytar ser han helt klart älskvärd ut. Han predikar om Barack Obama men Stevie Wonder kan knappast anklagas för att vara uttalat politisk i sin musik. Han sprider snarare kärlekens budskap. Klassiker som Superstiton och I Just Called to Say I Love You möts av mycket kärlek från Bestivals peppade publik som ofta lyfter spelningar på egen hand och visst är det charmigt när han tar fram dottern – eller lillasyster som han skämtar om – på scen och låter henne sitta bredvid på pianostolen genom hela Isn’t She Lovely. Han tolkar även Beatles 60-talshit She Loves You och Marvin Gayes What’s Going On innan han avslutar med Happy Birthday inför en helt extatisk publik. Att se femtiotusen personer som alla lyfter upp händerna och sjunger med i varje ord är en mäktig syn som till och med överträffar fyrverkerierna som fyller himlen efter spelningen bara för att på mest storslagna vis markera att både Bestival och sommaren är över. Betyg: 4.

Men Bestival var inte helt slut efter fyrverkerierna. Trots att det började blåsa på ett sådant sätt som det bara kan göra när man befinner sig på Isle of Wight så drog både Grimes och Orbital fulla hus på sina respektive spelningar. Jag passade även på att dagen innan deras albumdebut se Toys uppvisning i psykedelisk krautrock på Psychedelic Worm-scenen. Att kvintetten tidigare har turnerat med såväl The Horrors som Primal Scream hörs nästan direkt på deras musik. Speciellt Skying ligger nära till hands om man nu vill ha något att jämföra Toy med.

Men trots alla referenser som dyker upp i skallen har Toy ett sound som är deras unika och live är det råare och mer intensivt än på skiva. Tom Dougall (den plågade sångaren som bär eyeliner) och Panda (basisten som ser ut som en ung Lemmy sedd ur ett kalejdoskop) utgör dessutom en intressant hippie-goth-kombination. De kosmiska gitarrerna i låtar som Left Myself Behind (som inte kom med på skivan men som spelas live), Motoring och avslutande Kopter (som klockar in på över tio minuter) är lika överväldigande som My Bloody Valentine eller tidiga Jesus and Mary Chain. Dock har de en tidsbegränsning på 40 minuter så vissa av mina favoriter (såsom deras mest poppiga ögonblick My Heart Skips a Beat) uteblir. Betyg: 4.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bat for Lashes, Charli XCX, Friends, Sigur Rós, Stevie Wonder

Bilder: Wovenhand på Pustervik

10 september, 2012 by Rosemari Södergren

Wovenhand
Pustervik
9 september 2012

David Eugene Edwards och hans Wovenhand spelade på ett utsålt Pustervik på söndagskvällen.
Konserten var mäktigt, massivt, maniskt malande, hälsar fotografen: ”Ingen slapp undan.”

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik

Bestival dag 3: MS MR, Jessie Ware, Two Door Cinema Club och New Order

9 september, 2012 by Jonatan Södergren

Bestival, dag 3
8 september 2012

Lördagen är den dag då Bestival-publiken klär ut sig. Årets tema var wildlife så festivalområdet blev en safari full av besökare som klätt ut sig till olika djurarter. Efter att ha strosat runt och sett en och annan ströakt på olika scener blev min första riktiga spelning för dagen MS MR på Psycheldelic Worm-scenen. Precis som namnet antyder är MS MR en duo bestående av en miss och en mister. De vill förbli anonyma. De kommer från Brooklyns djupaste vråer men gör en slags gotisk electropop som känns väldigt anpassad för Storbritannien. De tolkar Patrick Wolf och skulle kunna bli bästisar med Charli XCX. På scen får de sällskap av två medmusiker vilket gör det mer till en liveupplevelse än om det bara hade varit samplade instrument. Missens röst är dramatisk på samma sätt som Florence från Florence + the Machine är i vissa lägen och hon sjunger ofta om hopplöshet och misär. I singeln Hurricane, vilken spelas som sista låt, sjunger hon bland annat ”welcome to the inner workings of my mind / so dark and foul, I can’t disguise”. Om du inte har sett musikvideon till Hurricane så gör du bäst i att göra det så fort som möjligt. Den slår Lana Del Reys Video Games i antal 90-talreferenser per sekund. Betyg: 3.

Efter att Azealia Banks föga förvånande ställde in sin spelning snurrades schemat på Big Top-scenen runt så att Jessie Ware började en timme senare. Detta resulterade i viss förvirring. Några som tagit sig till scenen hade antagligen förväntat sig att se Disclosure (som ju remixat Running) istället, men de som hittat rätt bjöds på en fantastisk belöning. Om MS MR var dramatiska så vrider Jessie Ware, som i sann Bestival-anda är utklädd till en katt, redan i öpnningslåten Devotion upp dramatiken ytterligare ett snäpp. Hennes starka R&B-röst möter reverbdränkta gitarrer och sofistikierade 80-talsljudbilder på ett sätt som gör låtarna väldigt stora och mäktiga. Innan Taking in Water beklagar hon sig för att vara förkyld men det märks inte på rösten överhuvudtaget. 110% i all ära, men det bästa sparas till sist. Wildest Moments och Running älskas av publiken och det känns som att en ny prinsessa av pop är född. Betyg: 4.

Efter lite klassisk funk/soul i form av Sister Sledge och Earth, Wind & Fire var det nordirländska Two Door Cinema Clubs tur att inta Main Stage. Bandets energi är imponerande och smittar av sig till hela publikhavet. För bara två år sedan gav Two Door Cinema Club ut sin debutskiva Tourist History men britterna älskar sin dans-punk och suktar efter allt som påminner om Bloc Party eller Franz Ferdinand, så det är inte helt konstigt att Two Door Cinema Club redan kan spela på en så här stor scen. Det bjuds även på material från den nyss utgivna uppföljaren Beacon, framförallt Sleep Alone går hem hos publikmassan. Under Pyramid får bandets frontman Alex Trimble publiken att knäppa fingrarna i takt till musiken. Annars är det äldre låtar som What You Know, Something Good Can Work och avslutningsnumret I Can Talk som är höjdpunkter. Spelningen, som är som ett enda långt indiedisco, är en perfekt uppvärmning inför New Order som är kvällens huvudakt. Betyg: 4.

Oavsett vad du tycker om maskinen som numera är New Order är vi nog alla överens om att de saknar sin motor i oborstade basisten Peter Hooks frånvaro. Han är lika viktigt för New Order som Ian Curtis var för Joy Division. Varje låt är ett stycke musikhistoria och deras inflytande på dagens elektroniska musik går inte heller att undgå. Men till en början känns det väldigt darrande. Regret funkar. The Perfect Kiss med den medföljande videon om stadsliv är dessutom riktigt bra. Men det är undantag, det känns som att någonting saknas.

Efter en timme händer något och Bernard Sumners skämt blir plötsligt lite roliga. Blue Monday tillhör dagens höjdpunkter och det är rätt charmigt när Sumner skämtar om att stämma Morrissey innan bandet river av Temptation. Och engelsmännen tröttnar aldrig på att sjunga Love Will Tear Us Apart. Låten utsågs nyligen av brittiska musikmagasinet NME till de senaste sextio årens bästa låt. Den avslutande hyllningen till Ian Curtis och Factory Records är snyggt gjord men när det står ”Forever Joy Division” på storbildsskärmen känns det som att de först kan bli sams med Peter Hook för att denna solidaritet mot Joy Division ska bli trovärdig och inte bara ett billigt sätt att vinna sympatier och extra pengar i kassan. Betyg: 3.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Azealia Banks, Bestival, Jessie Ware, MS MR, New Order, Two Door Cinema Club

Bestival dag 2: First Aid Kit, Valerie June, Gallows, Warpaint, Emeli Sandé, The xx, Porcelain Raft och Kindness

8 september, 2012 by Jonatan Södergren

Bestival, dag 2
7 september 2012

Som svensk var det obligatorisk närvaro vid stora scenen när vår egen systerduo First Aid Kit under fredagsförmiddagen gjorde sin Bestival-debut. Solen sken och himlen var blå, förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. First Aid Kit gör den typen av i amerikansk tradition rotad folkmusik som får publiken att sätta sig ner i gräset. För min del är det en trevlig stund som toppas av sublima framföranden av Emmylou och Paul Simons America. Betyg: 3.

Nästa akt att inta Main Stage var Adam Ant som klätt ut sig till sjörövare. Det behövdes bara minuter för att fastslå att det rörde sig om en totaluppvisning i uselhet så jag gick till Big Top (tältscenen mittemot stora scenen) för att spana in den nya Sunday Best-signeringen Valerie June istället. Den av Dan Auerbach från The Black Keys producerade blues- och countrysångerskan har en nasal och autentisk röst som för tankarna till hennes hemstad Memphis vildaste kvarter. Hon ser ut som en superstjärna och den lågmälda gitarrbluesen, som bland annat backas upp av en lokal trumpetspelare, skulle inte passa helt fel i en David Lynch-film. Betyg: 3.

Att Bestival i år är en odyssé genom en mängd olika stilar, känslor och uttryck fick sin bekräftelse när hardcorepunkarna i Gallows intog Main Stage. Aldrig tidigare har väl så hårdhänta huliganer fått leka rövare på samma scen som The xx och Florence + the Machine. Deras pitbull-liknande sångare Wade MacNeil börjar med att säga ”hope you’ve enjoyed it so far because we’re here to ruin your festival” innan han pekar finger och låtsas hänga sig med mikrofonsladden. Under halva spelningen är han lika ofta i moshpiten som på scen. Det är en rejäl urladdning som fungerar förvånansvärt väl på en stor festivalscen. Betyg: 4.

Mitt senaste möte med Los Angeles-baserade Warpaint var under förra årets upplaga av Way Out West. Då rörde det sig om en mörk, förförisk och surrealistisk klubbspelning på Trädgården. I solsken på en betydligt större scen fungerar det långtifrån lika bra. Dessutom utgörs halva spelningen av nytt material där de progressiva gitarrslingorna bytts ut mot synthar. En ny låt innehåller till och med samplade trumbeats. Bandet går i en mer minimalistisk och elektronisk riktning som möjligtvis hade imponerat mer på en annan scen. Höjdpunkten är Undertow, den enda låten som är tillräckligt känd för att kunna engagera en stor publik. Betyg: 2.

I öppningslåten Heaven frågar Emeli Sandé om publiken känner igen henne. Dum fråga, om hon inte var det innan så var hon efter sina uppträdanden på OS-avslutningen definitivt något av en engelsk nationalskatt. Varje låt får ett så enormt gensvar att allsången under en Håkan Hellström-konsert bleknar i jämförelse. Hon tolkar Coldplays fjolårshit Every Teardrop is a Waterfall och fram emot slutet mynnar en reggae-version av Where I Sleep ut i ett Bob Marley-medley, men höjdpunkten är avslutningen med Next to You vilken många av besökarna lämnar scenen nynnandes på. Att låtar som Read All About It och River är inte hela världen – hon fyller väl ut sina 45 minuter och publikengagemanget är rent av makalöst. Emeli Sandé har en speciell plats i engelsmännens hjärtan. Betyg: 4.

The xx som senast spelade på Bestival samma år som de vann Mercury Music Prize var tillsammans med Florence + the Machine fredagens huvudakter. I sedvanlig ordning öppnas spelningen med Angels och det bjöds på en hel del karameller från nya skivan Coexist som tycks dela lyssnarna i två läger: de som älskar den och de som tycker den är tråkig. För varje gång jag sett The xx live i år har jag blivit mer och mer säker på att jag tillhör den förstnämnda.

Till skillnad från spelningen på Berns förra veckan spelades även Chained som tredje låt, annars var setlisten snarlik. Reunion och Sunset följer varandra så naturligt att det känns som en enda lång låt. Det samma kan sägas om Swept Away – deras mest klubbiga låt vilken live inleds med melodislingan från Take Care – och Shelter som vävs samman förvånansvärt trots att de är rätt olika. Under Crystalised smälter inga glaciärer, åtminstone inte på en festival nu när trummorna är bortplockade. Publikfavoriterna blir snarare VCR, Islands och – den första av tre extranummer – Intro. Att natten lagt sig över Isle of Wight är ett plus, det är vid den här tidpunkten The xx introverta musik blir som bäst. Betyg: 4.

Istället för att se kvällens andra headline Florence + the Machine tog jag mig till en betydligt mindre tältscen som hette Psychedelic Worm där Porcelain Raft och Kindness stod för kvällsunderhållningen. Tidigare i år öppnade italienaren Mauro Remiddi som har scennamnet Porcelain Raft för M83 på Berns. Då var han ensam på scen, nu backas han upp av Yuck-trummisen Johnny Rogoff. Konserten inleds med Drifting in and Out och tankarna förs direkt till ett centralstimulant 90-tal då drömpop fortfarande var det coolaste som fanns. Det är just någonting storslaget emotionellt i Porcelain Rafts euforiska 90-talsdyrkan. De svävande synthsamplingarna fungerar utmärkt i låtar som Shapeless and Gone och Unless you Speak from Your Heart. Konserten avslutas med en tio minuter lång cover på Guns’n’Roses megahit November Rain då trummorna spelas hälften så fort som den shreddande gitarren. Det är underligt, men fullkomligt briljant. Jag kan tänka mig att det är så här det låter när stjärnor föds. Betyg: 3.

Jetlaggad och nyss influgen från Japan krönte Kindness sedan fredagsnatten med att ge festivalens hittills bästa spelning. Debutskivan World, You Need a Change of Mind var en uppvisning i psykedeliskt disco och den presenteras perfekt här på Bestival. Redan i öppningslåten Cyan känns det som att jag förflyttas till 70-talet och något nästan ironiskt stillöst framträdande på Top of the Pops. Det bjuds på fuldans och redan i andra låten hoppar den gänglige sångaren Adam Bainbridge ner i publikhavet. Publikens favoriter är helt klart Swingin’ Party och funkiga That’s Alright då gitarristen (som är utklädd till nunna) och bakgrundssångerskorna får stå i rampljuset. Efter ett ”sickly tired jam” avslutar Bainbridge spelningen med att springa ett helt varv runt lokalen. Vid det här laget existerar inte längre någon gräns mellan band och publik. Alla är en del av samma dimmiga fest. Betyg: 5.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bestival, Emeli Sandé, First Aid Kit, Gallows, Kindness, Porcelain Raft, The XX, Valerie June, Warpaint

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1116
  • Sida 1117
  • Sida 1118
  • Sida 1119
  • Sida 1120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in