• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Two Door Cinema Club

Kulturbloggen möter Two Door Cinema Club

12 juni, 2013 by Jonatan Södergren

two

Den nordirländska indierock-trion Two Door Cinema Club bildades redan 2007. Snabbt fick de ett rykte om sig för sina intensiva liveshower, men det var först när debutalbumet Tourist History 2010 gavs ut via den franska Kitsuné-etiketten som genombrottet kom. Idag tillhör de Storbritanniens mest hyllade liveakter med spelningar på såväl Glastonbury som Coachella i bagaget. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Sam Halliday, samt basisten Kevin Baird, i samband med spelningen på Debaser Medis i början av maj.

Ifjol såg er andra fullängdare Beacon dagens ljus. Var det något särskilt ni ville göra annorlunda från debuten två år tidigare?

Kevin: Vi ville nog att det här albumet skulle kännas mer som ett album. Första albumet var ju en samling låtar vi hade skrivit från det att bandet bildades. Det enkla med att släppa sitt första album är just att man kan välja mellan ett större urval av låtar. Med Beacon ville vi även ha med några nedtonade ögonblick, så att känslan förändras genom albumets gång.

Känner ni fortfarande samma entusiasm som när ni släppte första albumet? Är det till exempel fortfarande lika kul att turnera världen runt?

Sam: När det kommer till att spela live känner vi oss definitivt med erfarna, det är inte alls samma blinda entusiasm som när vi turnerade i USA och såg New Yorks gula taxibilar för första gången – men det konstiga med vårt andra album är att det på förhand kändes som att vi visste vad vi höll på bara för att sedan inse att vi fortfarande inte har någon aning. Det finns ingen färdig formel, vi har till exempel aldrig tidigare tvingats handskas med att ha förväntningar på oss. Vi har heller aldrig arbetat med en känd producent och vi har aldrig haft möjligheten att spendera mer än tre veckor i en inspelningsstudio, så det var massa nya erfarenheter och det är nog därför bandet fortfarande finns kvar – eftersom vi fortfarande blir uppspelta och känner motivation till att prova på nya saker. När man inte längre känner så, då blir det som ett jobb och det är då det är dags att lägga av.

Vilka låtar på nya albumet tycker ni själva hade passat sämst in på Tourist History?

Kevin: En låt som Spring hade antagligen inte passat så bra på första albumet. Den är för atmosfärisk, mindre rakt på sak och inte lika gitarrdriven. Den innehåller några vackra ögonblick som absolut inte hade passat på förra albumet.

Sam: Man skulle kunna säga att första albumet var vår födelse som låtskrivare, den innehåller några av de första låtarna vi skrev. Bristen på experimentation när det kommer till ljudbilder och låtstrukturer, det var något vi ville göra annorlunda den här gången. Så själva känslan som genomsyrar låtarna på Beacon skiljer sig medvetet från det vi gjort tidigare. Titelspåret, som kommer sist på skivan, hade definitivt inte passat in på Tourist History.

Inspelningsprocessen, var den annorlunda den här gången?

Sam: Låtskrivandet var den enda punkten vi försökte upprepa oss själva på. När vi skrev första albumet hängde vi på Alex vind och gjorde musik enbart för vårt eget nöjes skull, inte för någon annan. Det försökte vi återskapa. Så vi flyttade från London till Glasgow tillsammans. Vi hade vår utrustning med oss, så vi kunde spela när vi kände för det. Vi försökte ha roligt och inte forcera fram något. I London måste du hyra studiotid – och eftersom det är så dyrt med studiotid måste du tvinga fram något när du väl är där. Nu kunde allting komma naturligt. Men inspelningsprocessen var väldigt annorlunda, vi packade våra väskor och drog till Los Angeles. Där var vi i två månader tillsammans med Jacknife Lee som är en av världens bästa producenter, så det var väldigt annorlunda.

Kevin: Frestelsen för många band som ska göra sitt andra album och inte har en genomtänkt idé av vad de vill åstadkomma – som glömmer bort var som fungerade i början – är att försöka dölja det genom att gå in i en exklusiv studio. Vi behöver inte vara i en löjligt dyr studio, vi skulle ändå inte förstå hur någonting fungerade. Vi behövde bara sitta i ett rum med våra gitarrer. Det viktigaste för oss var att behålla enkelheten från första albumet.

Tyckte ni Glasgow var en inspirerande stad?

Kevin: Nej, snarare i Los Angeles i så fall, där vi konsumerade och diskuterade extremt mycket musik – inte bara vår egen – tillsammans med Jacknife Lee. Det och att vi bodde såpass nära stranden bidrog till den positiva stämningen som albumet behövde. Innan vi drog till Los Angeles var musiken inte lika munter.

Vilka ämnen inspirerade er till att skriva låtarna?

Sam: När vi åkte till Glasgow hade vi egentligen ingenting att gå på, vi hade olika småbitar som pusslades ihop vilket skapade någon slags struktur. Väl i Glasgow spelade vi in tretton demos och bortsett från låtarna vi redan hade skrivit – Sleep Alone och Handshake – var det instrumentala spår. De flesta texterna skrevs sedan under de där två månaderna i Los Angeles, så som tur var fanns alltid solen nära till hands när texterna kom till.

På vilket sätt bidrog Jacknife Lee till hur albumet blev i slutändan?

Sam: Han är extremt duktig på att skapa atmosfärer inom en låt, tidigare spelade vi liksom bara våra delar rakt av – sedan lämnade vi det – men han hjälte oss komma fram till hur de olika låtarna borde låta. Om en låt började gå mot ett visst håll eller en viss känsla så motiverade han oss till att gå ännu mer extremt åt det hållet.

Vilka är era styrkor som liveband? Vad kan folk förvänta sig när de går på en av era konserter?

Kevin: Eftersom vi växte upp med lite tyngre rockmusik – typ Biffy Clyro, At the Drive-In och Idlewild – försöker vi nog vara lika energiska som dem på scen. Det framgår ganska tydligt att vi gillar att stå på scen. Vi är definitivt inte ett sådant där band som försöker se coola ut på scen, som att vi inte skulle bry oss om att vara där – utan vi försöker bara ha så roligt som möjligt.

—

Den 13 juni spelar Two Door Cinema Club på Hultsfredsfestivalen i Stockholm.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Beacon, Debaser, Hultsfred, Two Door Cinema Club

Kurt Vile och Two Door Cinema Club till Hultsfred

22 mars, 2013 by Jonatan Södergren

vile

Hultsfred lät tidigare i veckan meddela att man flyttade upp festivalen till Sigtuna. Nu fyller de på sin line-up med åtta nya akter, däribland den Philadelphia-baserade singer/songwritern som under 2011 fick sitt ordentliga genombrott med Smoke Ring for My Halo. Den 9 april ger han ut sitt femte studioalbum Wakin on a Pretty Daze.

Förutom Kurt Vile and the Violators innehåller Hultsfreds senaste släpp även den nordirländska trion Two Door Cinema Club, den London-baserade trion i Daughter som i veckan gav ut sitt debutalbum If You Leave samt Sveriges senaste talang Miriam Bryant.

Här är släppet i sin helhet:

Kurt Vile and the Violators
Twoo Door Cinema Club
Daughter
Miriam Bryant
Post War Years
Jagwar Mas
Splashh
Wintergatan

Hultsfredsfestivalen, som i år äger rum på den tidigare golfbanan STOXA i Sigtuna, pågår mellan den 13 och den 15 juni. Sedan tidigare är bland annat Phoenix, Portishead och The Flaming Lips klara för festivalen.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Daughter, Hultsfred, Kurt Vile, Stoxa, Two Door Cinema Club

Bestival dag 3: MS MR, Jessie Ware, Two Door Cinema Club och New Order

9 september, 2012 by Jonatan Södergren

Bestival, dag 3
8 september 2012

Lördagen är den dag då Bestival-publiken klär ut sig. Årets tema var wildlife så festivalområdet blev en safari full av besökare som klätt ut sig till olika djurarter. Efter att ha strosat runt och sett en och annan ströakt på olika scener blev min första riktiga spelning för dagen MS MR på Psycheldelic Worm-scenen. Precis som namnet antyder är MS MR en duo bestående av en miss och en mister. De vill förbli anonyma. De kommer från Brooklyns djupaste vråer men gör en slags gotisk electropop som känns väldigt anpassad för Storbritannien. De tolkar Patrick Wolf och skulle kunna bli bästisar med Charli XCX. På scen får de sällskap av två medmusiker vilket gör det mer till en liveupplevelse än om det bara hade varit samplade instrument. Missens röst är dramatisk på samma sätt som Florence från Florence + the Machine är i vissa lägen och hon sjunger ofta om hopplöshet och misär. I singeln Hurricane, vilken spelas som sista låt, sjunger hon bland annat ”welcome to the inner workings of my mind / so dark and foul, I can’t disguise”. Om du inte har sett musikvideon till Hurricane så gör du bäst i att göra det så fort som möjligt. Den slår Lana Del Reys Video Games i antal 90-talreferenser per sekund. Betyg: 3.

Efter att Azealia Banks föga förvånande ställde in sin spelning snurrades schemat på Big Top-scenen runt så att Jessie Ware började en timme senare. Detta resulterade i viss förvirring. Några som tagit sig till scenen hade antagligen förväntat sig att se Disclosure (som ju remixat Running) istället, men de som hittat rätt bjöds på en fantastisk belöning. Om MS MR var dramatiska så vrider Jessie Ware, som i sann Bestival-anda är utklädd till en katt, redan i öpnningslåten Devotion upp dramatiken ytterligare ett snäpp. Hennes starka R&B-röst möter reverbdränkta gitarrer och sofistikierade 80-talsljudbilder på ett sätt som gör låtarna väldigt stora och mäktiga. Innan Taking in Water beklagar hon sig för att vara förkyld men det märks inte på rösten överhuvudtaget. 110% i all ära, men det bästa sparas till sist. Wildest Moments och Running älskas av publiken och det känns som att en ny prinsessa av pop är född. Betyg: 4.

Efter lite klassisk funk/soul i form av Sister Sledge och Earth, Wind & Fire var det nordirländska Two Door Cinema Clubs tur att inta Main Stage. Bandets energi är imponerande och smittar av sig till hela publikhavet. För bara två år sedan gav Two Door Cinema Club ut sin debutskiva Tourist History men britterna älskar sin dans-punk och suktar efter allt som påminner om Bloc Party eller Franz Ferdinand, så det är inte helt konstigt att Two Door Cinema Club redan kan spela på en så här stor scen. Det bjuds även på material från den nyss utgivna uppföljaren Beacon, framförallt Sleep Alone går hem hos publikmassan. Under Pyramid får bandets frontman Alex Trimble publiken att knäppa fingrarna i takt till musiken. Annars är det äldre låtar som What You Know, Something Good Can Work och avslutningsnumret I Can Talk som är höjdpunkter. Spelningen, som är som ett enda långt indiedisco, är en perfekt uppvärmning inför New Order som är kvällens huvudakt. Betyg: 4.

Oavsett vad du tycker om maskinen som numera är New Order är vi nog alla överens om att de saknar sin motor i oborstade basisten Peter Hooks frånvaro. Han är lika viktigt för New Order som Ian Curtis var för Joy Division. Varje låt är ett stycke musikhistoria och deras inflytande på dagens elektroniska musik går inte heller att undgå. Men till en början känns det väldigt darrande. Regret funkar. The Perfect Kiss med den medföljande videon om stadsliv är dessutom riktigt bra. Men det är undantag, det känns som att någonting saknas.

Efter en timme händer något och Bernard Sumners skämt blir plötsligt lite roliga. Blue Monday tillhör dagens höjdpunkter och det är rätt charmigt när Sumner skämtar om att stämma Morrissey innan bandet river av Temptation. Och engelsmännen tröttnar aldrig på att sjunga Love Will Tear Us Apart. Låten utsågs nyligen av brittiska musikmagasinet NME till de senaste sextio årens bästa låt. Den avslutande hyllningen till Ian Curtis och Factory Records är snyggt gjord men när det står ”Forever Joy Division” på storbildsskärmen känns det som att de först kan bli sams med Peter Hook för att denna solidaritet mot Joy Division ska bli trovärdig och inte bara ett billigt sätt att vinna sympatier och extra pengar i kassan. Betyg: 3.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Azealia Banks, Bestival, Jessie Ware, MS MR, New Order, Two Door Cinema Club

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Kent Wisti-utställning i Konserthuset i Stockholm hela sommaren -med fri entré

Så långt näsan räcker – Kent … Läs mer om Kent Wisti-utställning i Konserthuset i Stockholm hela sommaren -med fri entré

Artisterna klara för Svensktoppens 60-årsfirande med Radiosymfonikerna i oktober

Svensktoppen är radioprogrammet som har … Läs mer om Artisterna klara för Svensktoppens 60-årsfirande med Radiosymfonikerna i oktober

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Betyg: 4 Premiär: 26 juni 2022, … Läs mer om Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in