Musik

19-20/8 2022

Atalante i Göteborg

Blev en ovanlig livemusik-weekend. Tjuvstartade med för egen del (tror jag) premiär för konsert i Masthuggskyrkan, i form av tribut till Carole King med proffsiga, för mig mestadels välbekanta musiker under ledning av radarparet Lina Melander & Madeleine Birgenius.. Upplyftande tillställning i dock undermålig akustik. På fredagskvällen sveps jag för första gången med av storbandssound på Atalante. Nästa dygn styrs cykelfärden till Domkyrkan. Där spelar Mattias Nilsson solo i ett förträffligt komponerat pianoprogram. Och som spektakulär slutkläm spenderas ett antal timmar på Ullevi efter att biljett skänkts mig. Kändes surrealistiskt att för första gången sedan ikonisk begivenhet 1985 vara tillbaka på arenan som musiklyssnare, vars utbud inte gjorde mig lika begeistrad som kollegor i branschen (anser att det ofta var alltför ytligt med flagranta låtstölder och knappt nöjaktig sång ).

Dags att styra in på vad som försiggick på den fria scenen belägen vid Skanstorget. Malin Wättring är en saxofonist som har vanan inne att skriva för storband, exempelvis för Bohuslän Big Band (kunde avnjutas på Jazzriksdag i Halmstad). Hon berättar att processen från ax till limpa pågått i 3-4 år. I första set spelar Gothenburg Art Ensemble hennes nyskrivna musik, musik den överlag namnkunniga ensemblen kunnat repa in föregående vecka genom stöd från Konstnärsnämnden och VGR.

Mig veterligen har scenen inte använts för djuplodande storbandsmusik tidigare. Efter paus hör vi musik av trumslagaren William Soovik. Osäker på om han förut skrivit för jazzig orkester. Wättring har tilldelat sig själv ett solo på tenorsax, medan Soovik agerar självklar dynamo i egna kompositioner. Är förhållandevis förtrogen med denna duos musikskapande. Kan parentetiskt flika in att jag var med på exklusiv release för det taggigt utformade indie – album (P.J Harvey m.fl), som kvinnliga komponisten hade i mars, recenserat hennes jazzkvartett och hört William Soovik Grand Finale. Således nyfiken på vad alla idéer skulle resulterar i.

Denna i dubbel mening heta afton med regn i luften syntes åtskilliga musiker i publiken, på ett fullsatt (förvisso inte särskilt stor lokal) Atalante. Inklusive paus pågick jazzmodernistiska utfallet med improvisatoriska drag i närmare två och halvtimme. Lyckligtvis fanns P2 på plats och dokumenterade. Håll utkik i tablån. Visionen är att Gothenburg Art Ensemble ska leva vidare som plattform, med staden som bas. Merparten medlemmar har rekryteras härifrån, därutöver från Stockholm och Trondheim.

Medlemmarna heter Jonathan Kronevik, Hildegunn Öiseth, Staffan Svensson och Linnea Jonsson (trumpetsektion), Trombon spelas av Hanne Småvik, David Engvall (med när projektet ännu var i sin linda), Paulina Moberg samt Niclas Rydh. I tråblåset sitter Axel Mårdsjö, Adrian Åsling Sellius, Lisen Rylander Löve, Signe Lykkebo Dahlgren samt Alberto Pinton. Joel Fabiansson lirar gitarr ( framför allt i andra set). På pianopallen sitter Olimpia Dynarek. Rytmsektionen utgörs av basisten Viktor Reuter jämte alternerande trumslagarna Julia Schabbauer (första set) och William Soovik. Med något undantag har jag hört dessa förträffliga musiker tidigare i andra sammanhang var för sig. Flera ingår i eller har spelat med ärevördiga Bohuslän Big Band och minst fyra av dem har av mig recenserats för egna, anmärkningsvärda konserter.

Första låten betitlad Räddningspatrullen inleds av rättfram tajt puls, avlöses av mer invecklad struktur som vetter åt fri form. Dylika skiftningar är ett återkommande tema hos båda tonsättarna, kanske mest specifikt Wättring. Inalles sex låtar av henne får sitt uruppförande. Transformation sades bygga på känd melodi.

Som antytts handlar det i lika hög grad om stämmor i experimenterande anda som konventionellt storbandssound. Under konsertens lopp syns majoriteten blåsare framme vid solistmikrofonen. Har läst att det varit en målsättning att i inskrivna solon exponera musikernas personlighet, vilket lyckats. Dialogen emellan Axel Mårdsjös altsax och Julia Schabbauers trumset tillhörde de bedrifter som grep tag i mig. Överhuvudtaget framstod nämnd rytmläggares raffinerat ekonomiska spelstil som enskilt största utropstecknet i första set.

Lisen Rylander och Signe Dahlgren är i sina solon goda representanter för den dissonanta delen, vad som liknar spräck. Förgrundsgestalter i en obändig skola som erbjuder tuggmotstånd. Yppade efteråt att de individuella insatser från blåsare jag hade mest behållning av, var avgjort sådana som levererades av trumpetare. Tänker på rutinerat utforskande Staffan Svensson. Vidare på märgfulla, känsliga fraser från fler stjärnor i olika generationer. Syftar på Linnea Jonsson och den erfarna norska värvningen Hildegunn Öiseth.

Hör inte till gängse förhållanden i engagerande, förstklassiga ensembler, att det täcka könet inte bara ingår, utan agerar i framkant. På rak arm kommer jag bara på Elaria Orchestra och Scandinavian Jazz Orchestra som matchande jämförelser, fast sist nämnda konstellations musik gjorde mig tämligen uttråkad när den hördes live i fjol.

I Chasing Harmony ”förvarnar” upphovspersonen om lite knepiga tongångar. Det är i spänningsfältet mellan det småstökiga och harmoniska och dess drastiska övergångar, som Wättrings främsta styrka ligger. Fäster mig vid detaljer som ett subtilt outro på piano efter urladdning från hela ensemblen. I båda set förekommer flera svepande klangmattor vari kollektivet oemotståndligt ”fläskar på”. Första set kulminerar på sluttampen med successiv stegring. Öiseths dröjande fraser och hisnande teknik etsar sig fast jämte Joel Fabianssons samverkan med rytmsektionen.

Efter paus installerar sig William Soovik bakom trumsetet. Visar sig ha betydligt mer offensiv approach än föregångaren i detta stora format, spelar funktionellt utan extravaganta finesser. Presenterar tankarna om musikens struktur. Propsar på att Hero I-IV inte ska ses som en svit, fast påstår motsägelsefullt att verken låter ungefär likadant. Tror själv att i bakhuvudet kan influenser från John Williams pampiga sound funnit som influens. Vi får veta att han skapat ett sällsynt solo för sin troligen mesta samarbetspartner, nämligen Viktor Reuter på kontrabas som jobbar med stråkdrag.

Konserten med sin betagande elasticitet ska definitivt betraktas som ett mycket lyckat uruppförande. Kontrasten från outro via stillsamt spröda ackordföljder på klangrik gitarr eller Axel Mårdsjös tvärflöjtsolo till smaskigt pulserande beat av en sammansvetsad enhet; var en fröjd att tillägna sig. Förvisso två olika hjärnor ansvariga för projektet, men de förenas i sin genuina, utforskande estetik. Storstilat förverkligar ett klingande kollektiv en fräsch mix av utmanande friktion och angenäm svängfest.

Akustiken var förvånansvärt god, fast egentligen en självklarhet när radion är på plats. Enda aber (nästan ett olösligt problem) var att pianot inte kunde hävda sig när övriga tog i, något ljudtekniker kan fixa i efterhand när det blir dags för radiosändning.

5/8 2022 i Ystad

Första musikrelaterade aktivitet blir ett kort besök på Morten Café, innan det är dags att trampa vidare till Ystad Saltsjöbad vars konserter samtliga är utsålda. Kvintetten PEOPLE IN ORBIT står på scen i den serie gratiskonserter som kallas Next Generation. Baserat på de fragment jag hör kan konstateras att gruppen kommit långt, känns frapperande färdig med utmärkt ensemblespel.

På spahotellet ett par kilometer från centrum framträder MATTIAS SVENSSON med sitt drömprojekt. Den väldigt produktive musikern har bland annat sedan 1997 ingått i Jan Lundgrens trio. Ett handplockat dreamteam framför till övervägande del basistens eller Mays kompositioner, samtliga av hög kvalitet. Svensson (haft förmånen att höra honom live ofta) har mönstrat eminente MORTEN LUND till partner i rytmsektionen, BILL MAYS från USA vid flygeln med förflutet hos Frank Sinatra, Sarah Vaughan och Gerry Mulligan (smått overkligt, eller hur?), vibrafonisten PASCAL SCHUMACHER från Lichtenstein samt som grädde på moset VIKTORIA TOLSTOY vars vokala prestationer backats upp av projektledaren i omgångar under 25 år.

Man visar framfötterna direkt som pianotrio i reflekterande stil. Naturligt nog är pregnant kontrabas högt mixad, vilket omgående justeras så att optimal balans råder. Fröjdas åt friska fläktar av up tempo med Chick Corea-vibe. Lund och Mays hottar upp stämningen, lösgör sig. Den danske trumslagaren (en favorit hos mig) demonstrerar fabulös teknik. I Philosophical About It (M. Svensson) introduceras vibrafonisten. Underbart spel från kompositören i initialt meditativ melodi, vars tema utvecklas i en intensiv riktning. Superb dynamik! Tolstoy äntrar scen, gör bländande avtryck i musik från Gudfadern och i ett originellt arr på Bye Bye Blackbird. Sjungs rättframt naturligt med rätt dos passion.

Hänförs av innovativa löpningar över klaviaturen och uppdrivna nivån på samspelet, trots knapp tid för repande. Blir lekfullt i en sekvens, toppat av busig improvisation i ett outro. My Toots Toots heter en av det knippe nya låtar Svensson skrivit. Ett förstklassigt alster roterandes kring omvälvande dialog emellan piano och vibrafon. Gör vågen för Morten Lunds spel på cymbaler. Blir begeistrad i drömskt inbäddat tema exekverat på trio featuring Schumacher. Låt tillägnad Ardy Strüwer framförs kongenialt nog i dennes anda. Inspirerade musiker tar tillfället i akt att på ett magnifikt sätt agera lustfyllda upptågsmakare. Lika stimulerande som underhållande! Tolstoy som ivrigt väntat i kulisserna gör succé en andra gång. Hinner tyvärr bara höra en timme av en alldeles lysande tillställning (förhoppningsvis inspelad av P2), eftersom ett framtidslöfte bjudit in till konsert som överlappar i programmet.

STELLA GUSTIN bildade sin kvartett på Skurup, befinner sig således i början på en formativ utbildningsperiod. Förutom henne själv vid sångmikrofonen består uppbackande grupp av Milos Lindegren på elpiano, trumslagaren Mattias Nyman samt Hilda Nordkvist på kontrabas. Rytmsektionen ingår också i konstellation med Alicia Lindberg. Får möjlighet att höra cirka 35 minuter av en synnerligen behaglig utomhuskonsert ingående Next Generation-serien. Talangfulla tjejen jag endast hört flyktigt på jam har tekniskt sett redan kommit långt. Tonhöjd, frasering och omfång imponerar. Glädjen i att sjunga förmedlas, vad det verkar, utan ansträngning.

Oavsett om snabba nummer eller ballader framförs framgår att de lärt sig hantverket. Pianistens kunnande sticker ut. Fängslande repertoar lanseras, med standards signerade Nancy Wilson, Oscar Peterson, Carmen McRae med flera. ´I´ve Never Been In Love Before (Peterson) har omarbetats finurligt av Gustin. Med berättigat självförtroende ger hon sig ut i scat-land, imiterar förebilder med benäget bistånd från rytmsektionen. I avancerade, upphetsande takter behöver färg bekännas, vilket görs obehindrat. Pianotrion som enhet öser på i lämpliga stick. Förbluffas över standarden på sången. Finns en skärpa och ett driv som borgar för en ljus framtid, för en 21-åring, som äger en publikfriande framtoning. Utmaningen framöver består i att odla fram en egen röst, ett självständigt. uttryck.

Konserten ”Americana” av GRÈGOIRE MARET, ROMAIN COLLIN och MARTIN SEWELL är en hyllning till roots-musik och dess förgreningar. Ett tvärsnitt av folkmusik, country, blues, gospel och dylikt baserat på ett album med de två förstnämnda plus Bill Frisell. Maret klassificeras av instrumentkollegan Filip Jers som världsledande på munspel, har musicerat med åtskilliga stjärnor. Utgör på Ystad Teater lodlinjen i en omgivning bestående av den franske pianovisionären Romain Collin och sparsmakade gitarristen Martin Sewell, den senare med flera utomordentligt meriterande samarbeten i sitt cv. Trots avsaknad av försynt rytminstrument (skivan innehåller trummor) och igenkännbara sofistikerade covers, kvarstår faktum. ”Americana” erbjuder en lika delikat som rogivande stund. Absolut koncentration är visserligen en förutsättning. Och soundet är förtrollande vackert!

Låtar av Bill Frisell anger tonen initialt. Munspelande Maret är en ekvilibrist vars mål är att skildra stämningar, förmedla bilder och ett hudlöst tilltal. Vilar en slags andlighet över majoriteten ackordföljder. Långsamt framåtskridande framkallar fridfulla tillstånd. Omsorgsfulle Sewell, som sägs vara förbunden med Cassandra Wilson, växlar klokt mellan att spela akustisk och elektrisk gitarr, vid ett tillfälle slide. Trions vemod skänker styrka, underligt nog. Påminner om sånger av exempelvis Randy Newman, Townes van Zandt, Rickie Lee Jones och Gillian Welch. Väldigt ovanligt att man väljer att framföra den sortens själfulla berättande instrumentalt, bortsett från Collins nynnande.

I fjärde låten uppstår svåröverträffad magi, kusligt exakt pausering. Förvisso har munspelet en dominant ställning, men pianisten får möjlighet till utsökta broderier inklusive delikata solon, besitter en ljuvlig touch. Och Martin Sewell beter sig så diskret, ändå distinkt, att dennes bedrifter gör outplånligt avtryck. Stillsam akustisk passage avlöses av lika vackert, slingrande vibrato. En loopad sekvens förstärker fint.

Mot slutet bryts förtrollningen när musiken ystert rullar fram. Överraskande piggt beat då pianist och gitarrist plockar åt sig ackord. Vi undfägnas soundtrack ur One Upon A Time In The West / Harmonica (E. Morricone), vilka skiljer sig markant från originalen. Fast ikoniska undertrycket från filmens nyckelscen identifieras, trots radikal transformation. Temats spänningsbärande anstrykning kreeras mästerligt av Maret med munspel i världsklass. Bergtagen publik lyssnar som en gemensam kropp.

BENGAN JANSON, LINDA PETTERSSON & LARS ERICSSON genomför i Klosterkyrkan ett finstämt visprogram på en bädd av kammarjazz betitlat ”Personligt”. Här finns en extraordinär akustik perfekt för dylik musik, vilket framhålls. Prisbelönte dragspelaren Jansson har jag, om jag inte missminner mig, sett på både Vis- och Jazzdagar i Falkenberg, varav en gång hos Östen med resten. Lika genreöverskridande basist och mycket respekterade vokalisten (röst influerad av Alice Babs), har råkat gå under radarn. Pettersson ackompanjeras av en sättning som får anses vara udda, givetvis i oklanderlig förening. Vissa låtar sjungs på duo eller på egen hand av spelmannen som presenterar materialet.

Omgående planteras insiktsfullt visornas kärna. Bedårande sommarvals spetsas med utomordentligt stick, följs upp av makalöst suggestiva, repetitiva takter. Linda och Bengan tar sig på ett förtjusande vis an ett nummer ur Swe-Danes repertoar. Tolkar också Taube på duo. Dragspelsvirtuosens fabulösa teknik präglar komposition av Richard Galliano, i vilken entusiastisk publik njuter av tango i halsbrytande tempo. Linda kompletterar genom att nynna. Det är lustfylld kammarjazz i sin prydno och sångerskans storhet rör vid åhörarnas hjärtan.

Lars Ericsson alternerar effektfullt mellan kontrabas och Höfner-bas, har en läcker ton stundtals påminnande om stilbildande geniet Jaco, något som märks specifikt i exempelvis Summertime. Ett instrumentalt krön är den vals i New Orleans-stuk som vi fick veta framfördes på Sven Tumbas begravning. Andra förträffliga alster utan sång är snabb låt dedikerad till Sivuca och kända dragspelslåten i extranumret med walking-lir på bas. Den kvinnliga stämman firar ljuva triumfer när Bye Bye Blackbird kuggas i en naken interpretation av Blackbird (McCartney).

Låtar av Östen Warnerbring, Henry Mancini (Moon River) och tungvrickande vändningar i Dean Martins signaturmelodi ska också framhållas. Reagerar med ilningar av gåshud vid flera tillfällen, bland annat i en duett som artar sig till en ”snyftare”, där kristallklar röst kan liknas vid Crystal Gayle. En orsak till att kyrkokonserten ändå inte bedöms som fulländad, är att Bengan Jansson, i för hög utsträckning ägnar sig åt att sjunga.

Sista kvällskonserten skimrar i icke-västerländskt tonspråk i form av ANOUAR BRAHEM QUARTET. Den är centrerad kring dess ledare från Tunisien på orientalisk luta benämnd oud och som gett ut 13 album på ECM. Det för våra öron ovana instrumentet inramas av tyske Klaus Gesing på basklarinett och sopransax, Khaled Yassine från Libanon på två varianter av handtrumma (darbouka) samt Björn Meyer på sexsträngad elbas (som jag får en pratstund med under nattens jam). Gesing har medverkat på flera skivor med Norma Winstone och och Yassine har anlitats av Al Di Meola. Kvintettens sömlösa samspel resulterar inte i förutspått frosseri i introverta aktioner, även om det rör sig om stämningar och sound snarare än urskiljbara låtar.

Aningen klagande tonfall på basklarinett inleder, övriga faller in i en maximalt dröjande melodi. Är inte främmande för hur den korthalsade lutan låter, då jag är hyfsat förtrogen med Anders Hagbergs Melodic Melange. Utan att bli enformig om man lyssnar skärpt, är soundet ECM-stuk när det är som mest esoteriskt. Förförs av vad som händer på scen, även om jag inte känner sug till Brahems skivproduktion. Musiken genomgår oftast subtila förflyttningar, ibland i skepnad av omvälvande förändringar. Instrumentalisternas intima samförstånd och initiativtagarens kompositioner är fundament. Stimuleras av Intrikata och mjukt svävande klanger, inte olikt Oregon. Omsorgsfullt kombineras bas – diskant och trance-liknande beat med ofrånkomliga rörelser inåt.

Tredje stycket visar sig vara en romantisk fullträff i vilket huvudpersonen nynnar vagt melodin. Hajar till av ett sopransaxsolo det slår gnistor om, likaså över att rytmsektionen angenämt hetsar i glipor. Observerar att duktige Björn Meyer är i sitt esse, flow uppnås. I slutfasen på en komposition ökas tempot drastiskt genom trummande händer, intensitet som avlöses av tillbakalutad hållning. Eggande dynamik! Extranumret tar publiken med storm. Noterar upprymd en stampa-takten-låt med explicit beat.

Uppenbart att skickliga musiker underordnar sig, väver fascinerande samman ett specifikt tonspråk, härstammande från MENA-regionen. Ska poängteras att ljudet är fantastiskt, förstklassiga mikrofoner är exakt utplacerade.

4

13/8 2022 – Flamingo

82-årige Herbie Hancock är obestridligen en legendar, någon som ur en musikalisk aspekt kan företa sig precis vad som helst, då inget återstår att bevisa. Konnässörer av jazz och electronica älskar honom lika mycket oavsett. Misstänker nästan att man ville inviga publiken i krångligt tonspråk för att skilja ut sig från övriga utbudet, visa på glädjen i att improvisera. Det är åtminstone delvis kontentan av mina tudelade känslor, efter en i sent skede extrainsatt konsert på WOW. Jag som huvudsakligen recenserar jazz borde blivit salig, av att den oförskämt pigge Hancock mellanlandade på trendig festival med annan profil. Förvisso en ynnest att få se en lyskraftig stjärna leverera med yngre förmågor.

Talangfull rekryterades pianisten till Miles Davis från Donald Byrds grupp. Och resten är historia. Jag har några skivor med fusionfunkiga Headhunters, några från electro-beat eran på 80-talet samt strålande dubbel-albumet V.S.O.P som är producerat live med olika sättningar. Sedan tiden efter Miles har Hancock praktiserat ett spännande utforskande av klanger, beats och harmonik. För 34 år sedan såg jag den genreöverskridande kompositören spela med svenska musiker, i ett projekt som utgick från trumslagaren Peter Johannesson ( fyra turnéer gjordes plus skiva) på Kåren i Göteborg.

Hancock med band befinner sig för närvarande mitt i pågående turné. Förgrundsfiguren på specialbeställd flygel, keyboard (clavinet?) och keytar omger sig med elbasisten James Genus, trumslagaren Justin Tyson samt gitarristen Lionel Louekie (sist nämnde besökte Göteborg 2018 med Chris Potter/ Dave Holland Quart). Tyvärr går vi miste om trumpetaren Terence Blanchard som medverkade på spelningen på Jazzfestivalen i Köpenhamn som några vänner var på.

Den banbrytande musikern verkar vilja skaka om och utmana. Drar igång med Overtune som beskrivs som lite underlig. Sfäriskt intro övergår medelst wha wha-pedal till intrikat glidande fusion. Liouekie med sin arsenal av pedaler och effekter lanserar extensivt solo. Musiken har inledningsvis diffus skepnad, är jazzigt löst sammanfogad. Ljudet är olyckligtvis tämligen hårt och torrt. Trumslagaren kan förstås hantverket, men spelar ofta stelt, utan nyanser.

Noterar ovanligt hög förekomst av dissonanser, rent av avantgardistiska inslag. Inser att jag var naiv då jag hoppades på fler doser bebop. I Actual Proof från Headhunters-eran märks komplicerade ackordföljder åtföljda av efterlängtade öppningar. Från nynnande gitarrist emanerar extrema kluster av tonbildningar vilka jag kämpar med att omfamna. Givetvis får även oklanderlig elbasist sina minuter i rampljuset med elaborerat inpass i låg hastighet. Det praktiseras ekvilibristik de luxe. Välbehövlig nedvarvning sker via titellåten från Sunlight (1978). Hancock sjunger len mjuksoul, i en variant av vocoder. Refrängen lyder ”Can´t You See You Make Me Happy?” Sval souldoftande anstrykning i stilla mak genererar välbefinnande. Och flinka fingrar över flygelns tangenter sprider lustkänslor. Synd bara att dessa sekvenser är så kortlivade. Här antyds Hancocks genialitet.

Angenämt att en av de mest ikoniska melodierna inkluderats i programmet. Syftar på Watermelon Man (1962) med sitt läckert hängande tema, vilket blivit en omtyckt standard och således föremål för tolkningar och sampling. Också kul att kunna identifiera fragment av Chameleon med sin funkigt sugande bottenplatta. Annars är konserten överlag som framgått, att betrakta som motsatsen till publikfrieri. Visserligen uppfriskande när celebre gästen ställer sig upp, tar på sig sin otympliga keytar.

Den största kommersiella framgången nåddes ju med Rock It. Hittens fräckt pumpande, spejsiga beat gör succé som extranummer. Förflyttar mig då närmare scen för att fångas av den exalterade stämningen, när the man himself uppbackad av sina skickliga musiker, hoppandes tar ut den omisskännliga slingan på sitt instrument. Trots flera glädjande inslag under en konsert på cirka 65 minuter, har jag vågat vädra en halv besvikelse (följaktligen en 4:a med tvekan), medveten om att somliga bedömare anser tvärtemot att det var fantastiskt.