
PJ Harvey har släppt en ny låt och video, ”A Child’s Question, August”, i samband med tillkännagivandet av hennes tionde studioalbum, I Inside the Old Year Dying.
Ett pressmeddelande:
Det nya albumet – Harveys första sedan 2016 års Grammisnominerade The Hope Six Demolition Project – släpps den 7 juli via Partisan Records. Albumet är producerat av långvariga samarbetspartners Flood och John Parish. Dagens låtsläpp kommer med en video, regisserad av Steve Gullick
PJ Harvey har väckt uppmärksamhet ända sedan början av sin karriär och är den enda musiker som har tilldelats Storbritanniens Mercury Music Prize mer än en gång, först 2001 för Stories From The City, Stories From The Sea och sedan 2011 för Let England Shake. Hon är en skicklig poet och bildkonstnär samt musiker och låtskrivare, hennes arbete är slående i sin originalitet: levande, uppslukande och distinkt. Sedan The Hope Six Demolition Project släpptes, som blev nummer ett i hennes hemland Storbritannien, har hon bidragit med kompositioner för scen och film, senast för Sharon Horgans hyllade miniserie Bad Sisters.





Med några få spännande undantag framförs kompositörens original. Stilmässigt är de knepiga att definiera, vilket bör ses som en styrka. Vi ”utsätts” för instrumentalmusik på ett sätt som återkommande för tankarna till fusion light. Efter första halvan associerar jag till Stefan Nilssons tonspråk och i viss mån Hörselmat som Lindvall lirat med, medan fotografen tycker klanger stundtals påminner om Pat Metheny/ Lyle Mays. Ska påpekas att kyrkan har en speciell akustik, skapar markant efterklang och rymd. Bandets ljudtekniker hade förhinder varför kunnig man hos arrangören fick rycka in.
Darelid ”kompenserar” för de enbart instrumentala tongångarna genom att informera och ymnigt delge underhållande trivia. Till avdelningen information hörde att berätta hur låtskrivande kan skilja sig åt, samt att tala om att kvartetten spelat in ytterligare fyra låtar i studio i Kungssten. Först i fjärde låten träder en riffande Henrik Jansson fram i helfigur, uppbackad av pådrivande Per Lindvall. Låter delikat! Den inbrytningen broderas snyggt ut i balladform. Arazzo tillägnad Darelids mamma framskrider i skön lunk, svänger uppfriskande i slutfasen. Måste medge att somliga låtar före paus förblir något anonyma, saknar förmågan att stanna kvar i ens medvetande. Att skriva låtar med självklar substans som sätter sig hos mottagaren direkt är en grannlaga syssla Med det sagt infaller i första set vad som skulle kunna utses till konsertens höjdpunkt. Hänförs då av ballad dedikerad till kompositörens barns mamma. Introt på piano, gitarrackorden i sluttonerna och konstruktion däremellan var ljuvligt hopfogad.
I Three Years of a Miracle, en lite svårdansad vals enligt upphovsmannen, flyttar högstatus-batteristen fram sin position, glänser utan att brisera i svettigt solo. En av melodierna med extra lyster visar sig vara titellåten från Quite So, vars angenäma framåtrörelse förstärks av snygg gitarrslinga. Kompositören är meddelsam, avslöjar att fraser från an Englishman in New York (Sting) smugits in. Boccia Afternoons lanseras genom att det berättas om betydelsen av boogie i C-dur under uppväxten. I denna muntert medryckande dänga sprids rundade, sjungande bastoner av kvartettens yngste musiker. Utsökt feature! Vidare tar Henrik Jansson tillfället i akt och riffar, vilket uppskattas. Efter att musikerna avtackats går de entusiastiska åhörare till mötes. Extranumret är en pärla, lyfter genom stråk av vackert reflekterande melankoli. Leonardo´s Nocturne som också avrundar skivan man uppehållit sig kring, har tillägnats kompositörens far.
Ni är aktuella med Mind Control. Kan ni berätta lite om vad låten handlar om och vad ni hämtat inspiration från?