5/8 2022 i Ystad
Första musikrelaterade aktivitet blir ett kort besök på Morten Café, innan det är dags att trampa vidare till Ystad Saltsjöbad vars konserter samtliga är utsålda. Kvintetten PEOPLE IN ORBIT står på scen i den serie gratiskonserter som kallas Next Generation. Baserat på de fragment jag hör kan konstateras att gruppen kommit långt, känns frapperande färdig med utmärkt ensemblespel.
På spahotellet ett par kilometer från centrum framträder MATTIAS SVENSSON med sitt drömprojekt. Den väldigt produktive musikern har bland annat sedan 1997 ingått i Jan Lundgrens trio. Ett handplockat dreamteam framför till övervägande del basistens eller Mays kompositioner, samtliga av hög kvalitet. Svensson (haft förmånen att höra honom live ofta) har mönstrat eminente MORTEN LUND till partner i rytmsektionen, BILL MAYS från USA vid flygeln med förflutet hos Frank Sinatra, Sarah Vaughan och Gerry Mulligan (smått overkligt, eller hur?), vibrafonisten PASCAL SCHUMACHER från Lichtenstein samt som grädde på moset VIKTORIA TOLSTOY vars vokala prestationer backats upp av projektledaren i omgångar under 25 år.
Man visar framfötterna direkt som pianotrio i reflekterande stil. Naturligt nog är pregnant kontrabas högt mixad, vilket omgående justeras så att optimal balans råder. Fröjdas åt friska fläktar av up tempo med Chick Corea-vibe. Lund och Mays hottar upp stämningen, lösgör sig. Den danske trumslagaren (en favorit hos mig) demonstrerar fabulös teknik. I Philosophical About It (M. Svensson) introduceras vibrafonisten. Underbart spel från kompositören i initialt meditativ melodi, vars tema utvecklas i en intensiv riktning. Superb dynamik! Tolstoy äntrar scen, gör bländande avtryck i musik från Gudfadern och i ett originellt arr på Bye Bye Blackbird. Sjungs rättframt naturligt med rätt dos passion.
Hänförs av innovativa löpningar över klaviaturen och uppdrivna nivån på samspelet, trots knapp tid för repande. Blir lekfullt i en sekvens, toppat av busig improvisation i ett outro. My Toots Toots heter en av det knippe nya låtar Svensson skrivit. Ett förstklassigt alster roterandes kring omvälvande dialog emellan piano och vibrafon. Gör vågen för Morten Lunds spel på cymbaler. Blir begeistrad i drömskt inbäddat tema exekverat på trio featuring Schumacher. Låt tillägnad Ardy Strüwer framförs kongenialt nog i dennes anda. Inspirerade musiker tar tillfället i akt att på ett magnifikt sätt agera lustfyllda upptågsmakare. Lika stimulerande som underhållande! Tolstoy som ivrigt väntat i kulisserna gör succé en andra gång. Hinner tyvärr bara höra en timme av en alldeles lysande tillställning (förhoppningsvis inspelad av P2), eftersom ett framtidslöfte bjudit in till konsert som överlappar i programmet.
STELLA GUSTIN bildade sin kvartett på Skurup, befinner sig således i början på en formativ utbildningsperiod. Förutom henne själv vid sångmikrofonen består uppbackande grupp av Milos Lindegren på elpiano, trumslagaren Mattias Nyman samt Hilda Nordkvist på kontrabas. Rytmsektionen ingår också i konstellation med Alicia Lindberg. Får möjlighet att höra cirka 35 minuter av en synnerligen behaglig utomhuskonsert ingående Next Generation-serien. Talangfulla tjejen jag endast hört flyktigt på jam har tekniskt sett redan kommit långt. Tonhöjd, frasering och omfång imponerar. Glädjen i att sjunga förmedlas, vad det verkar, utan ansträngning.
Oavsett om snabba nummer eller ballader framförs framgår att de lärt sig hantverket. Pianistens kunnande sticker ut. Fängslande repertoar lanseras, med standards signerade Nancy Wilson, Oscar Peterson, Carmen McRae med flera. ´I´ve Never Been In Love Before (Peterson) har omarbetats finurligt av Gustin. Med berättigat självförtroende ger hon sig ut i scat-land, imiterar förebilder med benäget bistånd från rytmsektionen. I avancerade, upphetsande takter behöver färg bekännas, vilket görs obehindrat. Pianotrion som enhet öser på i lämpliga stick. Förbluffas över standarden på sången. Finns en skärpa och ett driv som borgar för en ljus framtid, för en 21-åring, som äger en publikfriande framtoning. Utmaningen framöver består i att odla fram en egen röst, ett självständigt. uttryck.
Konserten ”Americana” av GRÈGOIRE MARET, ROMAIN COLLIN och MARTIN SEWELL är en hyllning till roots-musik och dess förgreningar. Ett tvärsnitt av folkmusik, country, blues, gospel och dylikt baserat på ett album med de två förstnämnda plus Bill Frisell. Maret klassificeras av instrumentkollegan Filip Jers som världsledande på munspel, har musicerat med åtskilliga stjärnor. Utgör på Ystad Teater lodlinjen i en omgivning bestående av den franske pianovisionären Romain Collin och sparsmakade gitarristen Martin Sewell, den senare med flera utomordentligt meriterande samarbeten i sitt cv. Trots avsaknad av försynt rytminstrument (skivan innehåller trummor) och igenkännbara sofistikerade covers, kvarstår faktum. ”Americana” erbjuder en lika delikat som rogivande stund. Absolut koncentration är visserligen en förutsättning. Och soundet är förtrollande vackert!
Låtar av Bill Frisell anger tonen initialt. Munspelande Maret är en ekvilibrist vars mål är att skildra stämningar, förmedla bilder och ett hudlöst tilltal. Vilar en slags andlighet över majoriteten ackordföljder. Långsamt framåtskridande framkallar fridfulla tillstånd. Omsorgsfulle Sewell, som sägs vara förbunden med Cassandra Wilson, växlar klokt mellan att spela akustisk och elektrisk gitarr, vid ett tillfälle slide. Trions vemod skänker styrka, underligt nog. Påminner om sånger av exempelvis Randy Newman, Townes van Zandt, Rickie Lee Jones och Gillian Welch. Väldigt ovanligt att man väljer att framföra den sortens själfulla berättande instrumentalt, bortsett från Collins nynnande.
I fjärde låten uppstår svåröverträffad magi, kusligt exakt pausering. Förvisso har munspelet en dominant ställning, men pianisten får möjlighet till utsökta broderier inklusive delikata solon, besitter en ljuvlig touch. Och Martin Sewell beter sig så diskret, ändå distinkt, att dennes bedrifter gör outplånligt avtryck. Stillsam akustisk passage avlöses av lika vackert, slingrande vibrato. En loopad sekvens förstärker fint.
Mot slutet bryts förtrollningen när musiken ystert rullar fram. Överraskande piggt beat då pianist och gitarrist plockar åt sig ackord. Vi undfägnas soundtrack ur One Upon A Time In The West / Harmonica (E. Morricone), vilka skiljer sig markant från originalen. Fast ikoniska undertrycket från filmens nyckelscen identifieras, trots radikal transformation. Temats spänningsbärande anstrykning kreeras mästerligt av Maret med munspel i världsklass. Bergtagen publik lyssnar som en gemensam kropp.
BENGAN JANSON, LINDA PETTERSSON & LARS ERICSSON genomför i Klosterkyrkan ett finstämt visprogram på en bädd av kammarjazz betitlat ”Personligt”. Här finns en extraordinär akustik perfekt för dylik musik, vilket framhålls. Prisbelönte dragspelaren Jansson har jag, om jag inte missminner mig, sett på både Vis- och Jazzdagar i Falkenberg, varav en gång hos Östen med resten. Lika genreöverskridande basist och mycket respekterade vokalisten (röst influerad av Alice Babs), har råkat gå under radarn. Pettersson ackompanjeras av en sättning som får anses vara udda, givetvis i oklanderlig förening. Vissa låtar sjungs på duo eller på egen hand av spelmannen som presenterar materialet.
Omgående planteras insiktsfullt visornas kärna. Bedårande sommarvals spetsas med utomordentligt stick, följs upp av makalöst suggestiva, repetitiva takter. Linda och Bengan tar sig på ett förtjusande vis an ett nummer ur Swe-Danes repertoar. Tolkar också Taube på duo. Dragspelsvirtuosens fabulösa teknik präglar komposition av Richard Galliano, i vilken entusiastisk publik njuter av tango i halsbrytande tempo. Linda kompletterar genom att nynna. Det är lustfylld kammarjazz i sin prydno och sångerskans storhet rör vid åhörarnas hjärtan.
Lars Ericsson alternerar effektfullt mellan kontrabas och Höfner-bas, har en läcker ton stundtals påminnande om stilbildande geniet Jaco, något som märks specifikt i exempelvis Summertime. Ett instrumentalt krön är den vals i New Orleans-stuk som vi fick veta framfördes på Sven Tumbas begravning. Andra förträffliga alster utan sång är snabb låt dedikerad till Sivuca och kända dragspelslåten i extranumret med walking-lir på bas. Den kvinnliga stämman firar ljuva triumfer när Bye Bye Blackbird kuggas i en naken interpretation av Blackbird (McCartney).
Låtar av Östen Warnerbring, Henry Mancini (Moon River) och tungvrickande vändningar i Dean Martins signaturmelodi ska också framhållas. Reagerar med ilningar av gåshud vid flera tillfällen, bland annat i en duett som artar sig till en ”snyftare”, där kristallklar röst kan liknas vid Crystal Gayle. En orsak till att kyrkokonserten ändå inte bedöms som fulländad, är att Bengan Jansson, i för hög utsträckning ägnar sig åt att sjunga.
Sista kvällskonserten skimrar i icke-västerländskt tonspråk i form av ANOUAR BRAHEM QUARTET. Den är centrerad kring dess ledare från Tunisien på orientalisk luta benämnd oud och som gett ut 13 album på ECM. Det för våra öron ovana instrumentet inramas av tyske Klaus Gesing på basklarinett och sopransax, Khaled Yassine från Libanon på två varianter av handtrumma (darbouka) samt Björn Meyer på sexsträngad elbas (som jag får en pratstund med under nattens jam). Gesing har medverkat på flera skivor med Norma Winstone och och Yassine har anlitats av Al Di Meola. Kvintettens sömlösa samspel resulterar inte i förutspått frosseri i introverta aktioner, även om det rör sig om stämningar och sound snarare än urskiljbara låtar.
Aningen klagande tonfall på basklarinett inleder, övriga faller in i en maximalt dröjande melodi. Är inte främmande för hur den korthalsade lutan låter, då jag är hyfsat förtrogen med Anders Hagbergs Melodic Melange. Utan att bli enformig om man lyssnar skärpt, är soundet ECM-stuk när det är som mest esoteriskt. Förförs av vad som händer på scen, även om jag inte känner sug till Brahems skivproduktion. Musiken genomgår oftast subtila förflyttningar, ibland i skepnad av omvälvande förändringar. Instrumentalisternas intima samförstånd och initiativtagarens kompositioner är fundament. Stimuleras av Intrikata och mjukt svävande klanger, inte olikt Oregon. Omsorgsfullt kombineras bas – diskant och trance-liknande beat med ofrånkomliga rörelser inåt.
Tredje stycket visar sig vara en romantisk fullträff i vilket huvudpersonen nynnar vagt melodin. Hajar till av ett sopransaxsolo det slår gnistor om, likaså över att rytmsektionen angenämt hetsar i glipor. Observerar att duktige Björn Meyer är i sitt esse, flow uppnås. I slutfasen på en komposition ökas tempot drastiskt genom trummande händer, intensitet som avlöses av tillbakalutad hållning. Eggande dynamik! Extranumret tar publiken med storm. Noterar upprymd en stampa-takten-låt med explicit beat.
Uppenbart att skickliga musiker underordnar sig, väver fascinerande samman ett specifikt tonspråk, härstammande från MENA-regionen. Ska poängteras att ljudet är fantastiskt, förstklassiga mikrofoner är exakt utplacerade.