4
13/8 2022 – Flamingo
Har sedan 2015 tre gånger recenserat Thåström live i genomgående lyriska ordalag, dessutom utdelat maxpoäng till livealbumet Klockan två på natten, öppet fönster (med inspelningar från en de konserter som åsyftas). Kände därför ingen uttalad upphetsning när jag ånyo fick chansen att avge mina omdömen, när Thåström avrundar WOW, som i det osannolikt fördelaktiga vädret noterade rekordpublik.
Nyheterna bestod denna gång av släpp härom året av nytt studioalbum samt att nytt band formerats. Råkade få en pratstund med opinionsbildare/ ”makthavare” Jan Gradvall tidigare på kvällen, som ju är en av ytterst få som på senare år intervjuat skygge Thåström. Sa då då något i stil med att jag svepts med, känt mig indragen på senare års konserter, vilket han ansåg vara en träffande beskrivning.
Eftersom det är lika respektlöst av den hyllade artisten som av recensenter, att inte nämna hans musiker vill jag omgående lista vem som gör vad. Thåströms närmsta medarbetare numera är klaviaturspelande medproducenten Niklas Hellberg. Övriga heter på keyboards Stefan Brisland, Eddie Nyström på gitarr, Henrik Nilsson på bas samt trumslagare Per Eklund. Hittar inga uppgifter om vem som i vissa låtar trakterade fiol. Dessa handplockade musiker tillhör inte kadern jag har hyfsad koll på.
Ljusdesignen genomförs med kreativ omsorg. En i stora stycken obevekligt intensiv tillställning pågår inklusive inplanerade extranummer i närmare hundra minuter. Kan undra hur noviser i publiken tar emot det infernaliska trycket från scen, en inställning punkrörelsens forna centralgestalt vidmakthållit live. Tillåter mig att sticka ut hakan här. Varför inte vara cool och hålla tillbaka uttrycket mer, istället för att gasa på? När det dras ut på stavelser och bandet manglar slår man nästan knut på sig.
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce fungerar förträffligt som öppningslåt. Det är gnissligt, kompakt och frejdigt med fullt ställ. Kan kategoriserar som frosseri i gnissel genom distad gitarr och vinande syntar. Vi kommer inte undan den furiösa attityden. Det visuella förstärker denna och andra alsters emotionella utformning. Ljudet håller oftast hög standard om än lite grötigt vissa moment, vilket kan bero på att det bitvis gjorts avsiktligt smutsigt. Pulsen är inledningsvis som man förutsett stadigt hård, väldigt hårt markerad.
Kan fastställas att de fem nya låtarna passar utmärkt in i övrig repertoar. Fäster mig vid snabbt och smittsamt beat i Ungefär så här. Av ”gamla godingar” levereras övertygande versioner från Imperiet-periodens Blå himlen blues och Kriget med mig själv. Dessutom en nöjaktig Märk hur vår skugga (vars kontrabasist på visans inspelning jag faktiskt träffade på jazzklubb för inte så många år sedan). I två av extranumren gästar Titiyo, vars svalt sensuella stämma tillför ytterligare dimension på främst Papperstunna väggar.
Hög tid att uttala sig om sången. Har inte ansett att den utgjort någon belastning i mina tidigare recensioner, absolut inte. Men nu blir jag stundtals betänksam. Thåström gillar att förse sin ofta knarrigt raspiga sång med skrikiga utfall. Emellan det sjungna påminner lätena om onödiga primalskrik, som om han behöver få trycket att lätta. Känns ansträngt och blir i längden tröttsamt. Karismatiska stämband drar gärna ut på stavelser, varvat med reciterande pratsång utifrån episkt tillbakablickande i mer eller mindre nostalgisk anda. Det senare fungerar dock väl i motsats till fäblessen för att få ur sig skrik. Har blivit ett signum senaste decenniet.
Med smattrande trummönster inleds Beväpna dig med vingar, ett odiskutabelt krön. Basist Henrik Nilsson tar täten med ödesmättat, suggestivt anslag. Den första av flera vindlande, berättande texter stegras sofistikerat, från avvägda pianoackord till fräsande figurer på Eddie Nyströms gitarr. Stor framgång nås med Kriget med mig själv som lanseras som glad-pop.
Tror Thåström hade tjänat på att inte vara så sluten, även om fansen är vana vid dennes sceniska natur utan självironiska tendenser. Efter ungefär en timma inställer sig oväntade tvivel. Är det för bombastiskt? Tar man i för mycket med en ursinnig besatthet? En anledning till tankarnas upphov är sannolikt nya bandet. De behärskar hantverket, men saknar stundtals förmågan att kreera den samverkan och de soloinsatser som Ossler, Ivarsson, Hernestam med flera var kapabla till. Har tidvis vissa problem att tillgodogöra mig detta brett anlagda gig, inte minst på grund av sång i för högt tonläge.
Å ena sidan, å andra sidan-mentalitet infinner sig. Innan Tiiyo kallas in på scen blir deten maximalt energisk Alltid va på väg. Den går hem hos mig och övrig publik. Vettigt nog avrundas med mer naket sound i ett knippe låtar. Vi lämnas med titellåten från senaste skivan, en stämningsfull vacker ballad.
Obs fotograf Peter Birgerstam!