19-20/8 2022
Atalante i Göteborg
Blev en ovanlig livemusik-weekend. Tjuvstartade med för egen del (tror jag) premiär för konsert i Masthuggskyrkan, i form av tribut till Carole King med proffsiga, för mig mestadels välbekanta musiker under ledning av radarparet Lina Melander & Madeleine Birgenius.. Upplyftande tillställning i dock undermålig akustik. På fredagskvällen sveps jag för första gången med av storbandssound på Atalante. Nästa dygn styrs cykelfärden till Domkyrkan. Där spelar Mattias Nilsson solo i ett förträffligt komponerat pianoprogram. Och som spektakulär slutkläm spenderas ett antal timmar på Ullevi efter att biljett skänkts mig. Kändes surrealistiskt att för första gången sedan ikonisk begivenhet 1985 vara tillbaka på arenan som musiklyssnare, vars utbud inte gjorde mig lika begeistrad som kollegor i branschen (anser att det ofta var alltför ytligt med flagranta låtstölder och knappt nöjaktig sång ).
Dags att styra in på vad som försiggick på den fria scenen belägen vid Skanstorget. Malin Wättring är en saxofonist som har vanan inne att skriva för storband, exempelvis för Bohuslän Big Band (kunde avnjutas på Jazzriksdag i Halmstad). Hon berättar att processen från ax till limpa pågått i 3-4 år. I första set spelar Gothenburg Art Ensemble hennes nyskrivna musik, musik den överlag namnkunniga ensemblen kunnat repa in föregående vecka genom stöd från Konstnärsnämnden och VGR.
Mig veterligen har scenen inte använts för djuplodande storbandsmusik tidigare. Efter paus hör vi musik av trumslagaren William Soovik. Osäker på om han förut skrivit för jazzig orkester. Wättring har tilldelat sig själv ett solo på tenorsax, medan Soovik agerar självklar dynamo i egna kompositioner. Är förhållandevis förtrogen med denna duos musikskapande. Kan parentetiskt flika in att jag var med på exklusiv release för det taggigt utformade indie – album (P.J Harvey m.fl), som kvinnliga komponisten hade i mars, recenserat hennes jazzkvartett och hört William Soovik Grand Finale. Således nyfiken på vad alla idéer skulle resulterar i.
Denna i dubbel mening heta afton med regn i luften syntes åtskilliga musiker i publiken, på ett fullsatt (förvisso inte särskilt stor lokal) Atalante. Inklusive paus pågick jazzmodernistiska utfallet med improvisatoriska drag i närmare två och halvtimme. Lyckligtvis fanns P2 på plats och dokumenterade. Håll utkik i tablån. Visionen är att Gothenburg Art Ensemble ska leva vidare som plattform, med staden som bas. Merparten medlemmar har rekryteras härifrån, därutöver från Stockholm och Trondheim.
Medlemmarna heter Jonathan Kronevik, Hildegunn Öiseth, Staffan Svensson och Linnea Jonsson (trumpetsektion), Trombon spelas av Hanne Småvik, David Engvall (med när projektet ännu var i sin linda), Paulina Moberg samt Niclas Rydh. I tråblåset sitter Axel Mårdsjö, Adrian Åsling Sellius, Lisen Rylander Löve, Signe Lykkebo Dahlgren samt Alberto Pinton. Joel Fabiansson lirar gitarr ( framför allt i andra set). På pianopallen sitter Olimpia Dynarek. Rytmsektionen utgörs av basisten Viktor Reuter jämte alternerande trumslagarna Julia Schabbauer (första set) och William Soovik. Med något undantag har jag hört dessa förträffliga musiker tidigare i andra sammanhang var för sig. Flera ingår i eller har spelat med ärevördiga Bohuslän Big Band och minst fyra av dem har av mig recenserats för egna, anmärkningsvärda konserter.
Första låten betitlad Räddningspatrullen inleds av rättfram tajt puls, avlöses av mer invecklad struktur som vetter åt fri form. Dylika skiftningar är ett återkommande tema hos båda tonsättarna, kanske mest specifikt Wättring. Inalles sex låtar av henne får sitt uruppförande. Transformation sades bygga på känd melodi.
Som antytts handlar det i lika hög grad om stämmor i experimenterande anda som konventionellt storbandssound. Under konsertens lopp syns majoriteten blåsare framme vid solistmikrofonen. Har läst att det varit en målsättning att i inskrivna solon exponera musikernas personlighet, vilket lyckats. Dialogen emellan Axel Mårdsjös altsax och Julia Schabbauers trumset tillhörde de bedrifter som grep tag i mig. Överhuvudtaget framstod nämnd rytmläggares raffinerat ekonomiska spelstil som enskilt största utropstecknet i första set.
Lisen Rylander och Signe Dahlgren är i sina solon goda representanter för den dissonanta delen, vad som liknar spräck. Förgrundsgestalter i en obändig skola som erbjuder tuggmotstånd. Yppade efteråt att de individuella insatser från blåsare jag hade mest behållning av, var avgjort sådana som levererades av trumpetare. Tänker på rutinerat utforskande Staffan Svensson. Vidare på märgfulla, känsliga fraser från fler stjärnor i olika generationer. Syftar på Linnea Jonsson och den erfarna norska värvningen Hildegunn Öiseth.
Hör inte till gängse förhållanden i engagerande, förstklassiga ensembler, att det täcka könet inte bara ingår, utan agerar i framkant. På rak arm kommer jag bara på Elaria Orchestra och Scandinavian Jazz Orchestra som matchande jämförelser, fast sist nämnda konstellations musik gjorde mig tämligen uttråkad när den hördes live i fjol.
I Chasing Harmony ”förvarnar” upphovspersonen om lite knepiga tongångar. Det är i spänningsfältet mellan det småstökiga och harmoniska och dess drastiska övergångar, som Wättrings främsta styrka ligger. Fäster mig vid detaljer som ett subtilt outro på piano efter urladdning från hela ensemblen. I båda set förekommer flera svepande klangmattor vari kollektivet oemotståndligt ”fläskar på”. Första set kulminerar på sluttampen med successiv stegring. Öiseths dröjande fraser och hisnande teknik etsar sig fast jämte Joel Fabianssons samverkan med rytmsektionen.
Efter paus installerar sig William Soovik bakom trumsetet. Visar sig ha betydligt mer offensiv approach än föregångaren i detta stora format, spelar funktionellt utan extravaganta finesser. Presenterar tankarna om musikens struktur. Propsar på att Hero I-IV inte ska ses som en svit, fast påstår motsägelsefullt att verken låter ungefär likadant. Tror själv att i bakhuvudet kan influenser från John Williams pampiga sound funnit som influens. Vi får veta att han skapat ett sällsynt solo för sin troligen mesta samarbetspartner, nämligen Viktor Reuter på kontrabas som jobbar med stråkdrag.
Konserten med sin betagande elasticitet ska definitivt betraktas som ett mycket lyckat uruppförande. Kontrasten från outro via stillsamt spröda ackordföljder på klangrik gitarr eller Axel Mårdsjös tvärflöjtsolo till smaskigt pulserande beat av en sammansvetsad enhet; var en fröjd att tillägna sig. Förvisso två olika hjärnor ansvariga för projektet, men de förenas i sin genuina, utforskande estetik. Storstilat förverkligar ett klingande kollektiv en fräsch mix av utmanande friktion och angenäm svängfest.
Akustiken var förvånansvärt god, fast egentligen en självklarhet när radion är på plats. Enda aber (nästan ett olösligt problem) var att pianot inte kunde hävda sig när övriga tog i, något ljudtekniker kan fixa i efterhand när det blir dags för radiosändning.