4
13/8 2022 – Flamingo
82-årige Herbie Hancock är obestridligen en legendar, någon som ur en musikalisk aspekt kan företa sig precis vad som helst, då inget återstår att bevisa. Konnässörer av jazz och electronica älskar honom lika mycket oavsett. Misstänker nästan att man ville inviga publiken i krångligt tonspråk för att skilja ut sig från övriga utbudet, visa på glädjen i att improvisera. Det är åtminstone delvis kontentan av mina tudelade känslor, efter en i sent skede extrainsatt konsert på WOW. Jag som huvudsakligen recenserar jazz borde blivit salig, av att den oförskämt pigge Hancock mellanlandade på trendig festival med annan profil. Förvisso en ynnest att få se en lyskraftig stjärna leverera med yngre förmågor.
Talangfull rekryterades pianisten till Miles Davis från Donald Byrds grupp. Och resten är historia. Jag har några skivor med fusionfunkiga Headhunters, några från electro-beat eran på 80-talet samt strålande dubbel-albumet V.S.O.P som är producerat live med olika sättningar. Sedan tiden efter Miles har Hancock praktiserat ett spännande utforskande av klanger, beats och harmonik. För 34 år sedan såg jag den genreöverskridande kompositören spela med svenska musiker, i ett projekt som utgick från trumslagaren Peter Johannesson ( fyra turnéer gjordes plus skiva) på Kåren i Göteborg.
Hancock med band befinner sig för närvarande mitt i pågående turné. Förgrundsfiguren på specialbeställd flygel, keyboard (clavinet?) och keytar omger sig med elbasisten James Genus, trumslagaren Justin Tyson samt gitarristen Lionel Louekie (sist nämnde besökte Göteborg 2018 med Chris Potter/ Dave Holland Quart). Tyvärr går vi miste om trumpetaren Terence Blanchard som medverkade på spelningen på Jazzfestivalen i Köpenhamn som några vänner var på.
Den banbrytande musikern verkar vilja skaka om och utmana. Drar igång med Overtune som beskrivs som lite underlig. Sfäriskt intro övergår medelst wha wha-pedal till intrikat glidande fusion. Liouekie med sin arsenal av pedaler och effekter lanserar extensivt solo. Musiken har inledningsvis diffus skepnad, är jazzigt löst sammanfogad. Ljudet är olyckligtvis tämligen hårt och torrt. Trumslagaren kan förstås hantverket, men spelar ofta stelt, utan nyanser.
Noterar ovanligt hög förekomst av dissonanser, rent av avantgardistiska inslag. Inser att jag var naiv då jag hoppades på fler doser bebop. I Actual Proof från Headhunters-eran märks komplicerade ackordföljder åtföljda av efterlängtade öppningar. Från nynnande gitarrist emanerar extrema kluster av tonbildningar vilka jag kämpar med att omfamna. Givetvis får även oklanderlig elbasist sina minuter i rampljuset med elaborerat inpass i låg hastighet. Det praktiseras ekvilibristik de luxe. Välbehövlig nedvarvning sker via titellåten från Sunlight (1978). Hancock sjunger len mjuksoul, i en variant av vocoder. Refrängen lyder ”Can´t You See You Make Me Happy?” Sval souldoftande anstrykning i stilla mak genererar välbefinnande. Och flinka fingrar över flygelns tangenter sprider lustkänslor. Synd bara att dessa sekvenser är så kortlivade. Här antyds Hancocks genialitet.
Angenämt att en av de mest ikoniska melodierna inkluderats i programmet. Syftar på Watermelon Man (1962) med sitt läckert hängande tema, vilket blivit en omtyckt standard och således föremål för tolkningar och sampling. Också kul att kunna identifiera fragment av Chameleon med sin funkigt sugande bottenplatta. Annars är konserten överlag som framgått, att betrakta som motsatsen till publikfrieri. Visserligen uppfriskande när celebre gästen ställer sig upp, tar på sig sin otympliga keytar.
Den största kommersiella framgången nåddes ju med Rock It. Hittens fräckt pumpande, spejsiga beat gör succé som extranummer. Förflyttar mig då närmare scen för att fångas av den exalterade stämningen, när the man himself uppbackad av sina skickliga musiker, hoppandes tar ut den omisskännliga slingan på sitt instrument. Trots flera glädjande inslag under en konsert på cirka 65 minuter, har jag vågat vädra en halv besvikelse (följaktligen en 4:a med tvekan), medveten om att somliga bedömare anser tvärtemot att det var fantastiskt.