Musik

Klubb Fauna på Nef i Göteborg

2/9 2022

Arrangör: Klubb Fauna i samarbete med Nefertiti

Hollow Ship från Göteborg bildades för cirka fem år sedan på initiativ av trumslagaren Mårten Magnefors. Kvartetten föddes ur band som Den stora vilan, Magna Mater och Dog Life. Får erkänna att av dessa är endast den först nämnda någon jag hört live. Förutom Magnefors (Nynningen, Fridens Liljer, Dark Horse) består HS av Thomas E Frank och Vincent Vensal på gitarrer samt numera Donovan von Martens på elbas och elektronik.

Man hämtar näring ur sena 60-talets psych-scen och progressiv, gitarrbaserad rock. Enligt egen utsago spetsas dessa dominerande influenser med kraut, jazz och afro-funk. I november ifjol hölls releasespelning för fullängdsdebuten Future Remains (2020) på Skeppet, en förhållandevis stor ny scen i Göteborg. Trots lokalens storlek blev det utsålt. Hört dem på Brötz och FOLK och var således sugen på att få reda på hur de låter idag.

Första tonerna levereras en timme efter utsatt tid. Berodde inte på divafasoner utan på det sällsynt fina vädret. Folk vistades på gården. Lockades till slut in till klubben genom spacigt stretchande sound. Fräckt intro vare sig det var ämnat att signalera konsertstart eller en sedvanlig öppning för HS. Inklusive extranummer får vi halvannan timmes resa in i en sinnesutvidgande värld. Endast enstaka låtar presenteras. Mest talför är Vincent Vensal. Musiken visualiseras genom nonfigurativ videokonst på backdroppen (hörde jag rätt var färgcollaget gjort av Freddy Wallin).

Det är något speciellt med formationer bestående av två likvärdiga gitarrister, twin-guitar-band kallas ju upplägget ibland för. När den ene garnerar med riff kan kollegan välja att backa upp, Då någon drar iväg i ett spännande solo kan partnern bli rytmgitarrist. Eller så kan paret fläta samman stämmor, alternativt avlösa varandra. Tillvägagångssätt vilka framgångsrikt tillämpas under en generös konsert. Stones har ju alltid haft en sättning med två strängbändare, samma situation rådde i Dag Vag (borde vara givna i Swedish Music Hall of Fame). Dessa exempel bör dock avskrivas som eventuella förebilder.

Frank och Vensal turas om att vara i fokus. Riffen flödar ovanpå en exceptionellt tajt och tungt ljudande rytmsektion. Öronproppar behövs. Bakom sitt trumset är Mårten Magnefors en pådrivare av rang. Att största idolen heter Elvin Jones märks mer på hur rytmer syresätter än i själva sättet att spela. Tidigt i konserten noteras att det svänger hejdlöst. Singeln We Were Kings symboliserar strålande den grooviga ådran, med en aptitlig vibe från legendaren Fela Kuti och dennes afro-beat. Klokt växlas mellan förhållandevis stramt koncentrerade kompositioner och flummiga sjok á la Greatful Dead.

Merparten låtar har text. Thomas E Frank och Vincent Vensal framför växelvis de engelska texterna. Sjöngs habilt, fast det är inte deras främsta styrka. HS hade vunnit på en karismatisk frontfigur på sång och munspel. Alltid ett bekymmer att uppfatta låttitlar. Troligen var det en lysande låt döpt till Agent som gav mig mina första Wisbone Ash-associationer. Hör märkbar överensstämmelse, lite lustigt eftersom ett par av medlemmarna säger att engelsmännen inte utgör någon väsentlig inspirationskälla. Fröjdas åt vilda ackord, snygga klanger och intensivt trumspel. Man är duktiga på att skriva ytterst vitala rockdängor vilka ställs mot broderande avsnitt av mer expansiv natur.

Den nye medlemmen har storartat växt samman med gruppens sound. Kompakta basgångar smattrar taktfast med precision och elasticitet. Donovan von Martens har faktiskt sin bakgrund främst inom jazz och avantgardistiska projekt, något jag ganska ofta fått möjlighet att lyssna på. Sista halvtimmen bidrar han i högsta grad till det flow som uppstår.

Eggande melodier, vare sig de framförs snärtigt eller slingrar sig, framförs frapperande virtuost. Ingen är på väg att irra bort sig. Slår gnistor om kemin och scennärvaron. De är imponerande samtrimmade, trots att Vensal vid ett tillfälle menar att ”vi seglade in i okänt vatten”. När det broderas i flera lager märker jag i en sekvens att soundet påminner om Lädernunnan. I ett annan mer pompös refräng uppstår viss likhet med U2.

Ett par gånger aviseras nya låtar. I den första släpper fuzziga gitarrer loss, verktygslådan öppnas i framtida hit med oemotståndligt beat. Båda hade en ansenlig arsenal av effektpedaler, som användes med gott omdöme. Utforskande excesser undveks. Konstigt att Vincent och Thomas inte har blivit mer omskrivna. Med fenomenal uppbackning i ryggen sporrar man varandra. Stundtals känns det som om motorn Magnefors skjuter de licks-broderande gitarristerna framför sig, med benäget bistånd från nya basisten. HS praktiserar anlagen för virtuositet, bland annat genom fängslande övergångar.

Två låtar som sticker ut på sluttampen är Down To The Wire samt Take Off. När man tillåter sig en högre nivå av frihet under perioden med extranummer, uppstår impulsen att se dem som en hårdare variant av Greatful Dead, tycker mig höra liknande udda takter. Helt enkelt en kanonspelning, som firades genom att liveskiva släpptes. Energin, densiteten, och slagkraftiga låtar med solistiska utvikningar präglar Hollow Ship live. Uppslutningen var skaplig i konkurrens med allt annat under Kulturkalaset och Folkmusikfestival. Och entusiastisk publik skapade önskvärd god stämning.

. Först ut är sångerskan IRMA NEUMÜLLER och de lika unga musiker som ackompanjerar, i utomhuskonsert ingående i Next Generation. Befinner mig således på välbefolkade innergården på Morten Cafe. Neumüller profilerar sig genom att skriva eget material på svenska. Hon flankeras av Thiery Marazanye på elpiano, basisten Hilda Nordkvist samt trumslagare Mattias Nyman. Rytmsektionen förekom också med Stella Gustin. Sjungs med imponerande pondus. Tar fasta på rytmiskt sinnelag, tillika kontrollen över vokala uttrycket. Neumüller textar så att varje nyans går fram, kompletterar (tror jag) med en standard. Likt flertalet yngre förmågor hänger sig sångerskan åt scat. Blir smått överväldigad när det klättras omkring bland höga toner.

Duktiga pianotrion är i god form, levererar låtskrivarens melodier stundtals med anstrykning av Amanda Ginsburgs sound. Observerar då mollbetonad, lyrisk inramning. Teman broderas utomordentligt väl, väcker intresse. Gladlynt, lättsmält musik varvas omdömesgillt med mer avancerad harmonik. Om Neumüller framledes slipar på sin utformade estetik, finns goda förutsättningar för en framgångsrik karriär.

ABABHEMU QUARTET bildades 2014 i Sydafrika. Den består av KARL-MARTIN ALMQVIST (som besökt landet flera gånger) på tenor- och sopransaxofon, NDUDUZO MAKATHINI vid flygeln, AYANDA SIKADA bakom trummorna samt på kontrabas norrmannen MAGNE THORMODSAETER. Hymlas inte om att John Coltranes berömda kvartett och A Love Supreme utgör en slags förlaga. Därutöver kan uppenbar influens spåras till de två sydafrikanernas landsman Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), som jag minns från magisk triokonsert tidigt 90-tal på Nef. Låtarna har hämtats från gemensam skivinspelning där Almqvist komponerat merparten låtar, vilka i flera fall fått titlar på zulu.

Två nordbor transporterar sig sålunda musikaliskt till vad som har sitt ursprung i en geografi väldigt långt söderut, vars suggestiva grundpuls bereder väg för mustigt beat, både fräscha avvikelser med fri form-tendenser och förföriska melodislingor. Boppiga rytmer är riktmärke, glädjande nog. Ayanda Sikada tillför ett exceptionellt robust beat utan åthävor. Att få ta emot inbjudande trumspel, ömsom tassande, ömsom explosivt känns vederkvickande. Det kompletteras ljuvligt av Thormodsaeters lika pregnanta som diskreta basgångar.

Nordic Light sägs vara inspirerad av ett live-album från Coltrane postumt utgivet. Almqvist far slingrande i väg i precis lagom doser, påminner om en beslutsam tonmålare. Man rycks med av den bejakande atmosfär som uppbådas i vad som har likheter med en svit. Fäster mig vid ett uttrycksfullt intro på sopransax. Slungas iväg av fullt pådrag när bebop-hatten tas på i furiöst tempo med sydafrikansk vinkel. Nduduzo Makhathini vars ansikte strålar av glädje vid flygeln, tar täten med sprittande emfas. Anslaget förtjänar massvis av beröm. I ett belysande anförande från hans sida, åberopas samarbetsanda och storytelling, jämte fler hjältar som Charlie Haden och Keith Jarrett.

Den konsekvent hålla linjen innehåller charmerande schatteringar. Efter tempostark urladdning kan kvartetten hamna i ett puttrande tillstånd, där musiken får breda ut sig, andas i sakta mak. Thormodsaeter är ansvarig för skönt klingande gospeltendenser. På ”upploppet” öses på storartat i äventyrliga vändningar, vilka sitter som en smäck. Stretchas sofistikerat på unisona toner. Till extranummer väljs folkvisan Jag vet en dejlig rosa, en lyrisk fullträff.

Födelsedagsfirande av RONNIE GARDINER med honom själv i huvudroll tillsammans med JAN LUNDGREN, MARTIN SJÖSTEDT på kontrabas, KLAS LINDQUIST på altsaxofon/ klarinett samt vokalist HANNAH SVENSSON. Den timide amerikanen som bott merparten av sina 90 år i Sverige, berättar från scen att han blev hitlockad av Clark Terry, Zoot Sims och Toots Thielemans. Att han ännu är utövande musiker är uppseendeväckande. (När vi talades vid fokuserade jag på stipendiet i hans namn till talangfulla trumslagare.) I den kärnfulla ensemble Lundgren ställt samman finns förstås personer som samarbetat med festivalens hedersambassadör. Kan flika in att jag hört Gardiner bland annat på Skansen och i Ystad.

På menyn står bop eller swing, tolkningar anrättade med omsorg om detaljer. Tveklöst mainstream på absolut toppnivå. Markant hur totalt avslappnad konstellationen agerar i sina respektive roller, uppmärksamt iakttager man varandra. Efter Take The A-Train vars lätt identifierbara tema Lundgren elegant tar fram, levereras Midnight Sun Never Sets, featuring Lindquist på altsax, smeksamt till den grad att jag blir fuktig i ögat. Snacka om snyggt spel! Framgår med besked i Benny Carter-låt, att improvisation är väsentligt för Lindquist när melodiskt tonspråk accentueras på klarinett. Noterar inga skarvar, endast ett par nypor friktion. Med ålderns rätt använder sig i första skedet veteranen av en ekonomisk, effektiv spelstil.

Pianotrions samspel kännetecknas av fullkomlig harmoni. Pålitlige Martin Sjöstedt står för ett lysande bassolo. Hannah Svensson äntrar scen. Framför i sin första avdelning tre väl valda standards hon är förtrogen med. I första skönt släpiga nummer blir det spel på vispar från den vitale man som firas. Svensson övertygar, i synnerhet i Is You Is Or Is You Ain´t My Baby (L. Jordan) och My Foolish Heart. Sist nämnda ballad görs på duo, hör partnerns utsökt eftertänksamma fingersättning på tangenterna. Två förträffliga instrumentallåtar tar vid. Dels snärtig sak signerad Ray Brown vari Sjöstedt briljerar, dels fin Lundgren-ballad tillägnad Bengt Hallberg.

Skön ballad med saxofonisten i framkant avlöses av festligheter. Publiken ställer sig nämligen upp och hurrar för Ronnie Gardiner. När Svensson vigt ger sig in i What A Little Moonlight Can Do, visar trumnestorn lekfullt och raskt upp sitt register. Ändå bara en försmak av vad som komma skulle i de eruptioner som föregick rullande ackorden i Caravan. Givetvis renderar uppvisningen i rungande bifall. Med mer Ellington sammanfattas en bejublad tillställning, sprängfylld av positiva emotioner, i form av en sugande blues som sträcker ut.

ZIER ROMNE QUINTET framträder i Saluhallen, en förhållandevis ny scen med förnämlig akustik. Dansken som tilldelades nyinstiftad piano-utmärkelse på YSJF i fjol, har bildat en grupp bestående av Sören Höst på tenorsax, Jacob Artved på gitarr, basisten Matthias Petri samt den i Köpenhamn bosatta trumslagaren Cornelia Nilsson. Råder en sällsam kemi dem emellan. Kan skjuta in i sammanhanget att ett par av musikerna har av undertecknad recenserats uppskattande i år på andra produktioner.

Spelningen på YSJF rubriceras som pristagarkonsert. Romne etablerade sig på danska jazzscenen genom samarbeten med bland andra Thomas Franck, Axel Riel och Jacob Fischer. Oscar Peterson är törsta förebilden när musik ur bebop och swingtraditionen omtolkas. Börjar solo i eget stycke med angenäm touch. Som pianotrio tar man sig därefter an Don´t Get Around Much Anymore jämte trevlig låt av Kenny Drew. Samfällda aktioner genererar eminent flyt. En fröjd att skåda hur exalterad Nilsson är över att med hög kapacitet utöva sitt yrke, närmast extatisk puls frammanas. Trions eleganta finlir blandas upp med extravaganta tilltag, vilka fortskrider i filmmusik signerad Bill Evans. Väldigt behagligt att sjunka in i icke utslätad ”hygge-jazz”.

Soundet utökas med fler dimensioner. Höst och Artved ansluter sent omsider, gör kvintetten fulltalig. Imponeras av avspända förhållningssättet och melodiska ådran. Njuter av utsmyckningar i alldeles lagom långa solon. Saxofonistens klara ton och stringenta formuleringar är ett stort plus, liksom gitarristens läckra broderande á la Barney Kessel. Samtidigt styr ledaren skeendet från pianopallen, rytmsektionen fyller i grunderna. The Song Is You görs med ackuratess medan stillsamt lunkande Over The Rainbow utgör absolut höjdpunkt, dallrar av magi i zenit. Sören Höst (försvenskat danska vokalen) ledsagar i dylik sinnesstämning, skönhet roterande kring Ben Websters aura. Bandledaren excellerar i genomtänkt anslag.

Spännande skiftning av stil inträffar när hetsigt uppluckrade rytmer inleder. Medryckande segment som framförs med förunderligt böljande precision. Omvälvande alster som Just You, Just Me, Moanin´, Samba Para Dos (L. Schifrin) samt låt av Junior Mance med souljazziga konturer. Noterar saxens sälta och rivigt riffande gitarr. Cirkeln sluts i extranumret. Blir ånyo vackra toner på flygeln, en hymnliknande sak som gör avtryck. Som framgått överraskad av en alldeles lysande pristagarkonsert!

Uppdraget att officiellt avsluta YSJF gick till YELLOWJACKETS, en kvartett jag har en tidig vinyl med samt såg i Göteborg för drygt trettio år sedan. Dess talesperson Bob Mintzer är därtill festivalens guest of honour, vilket han snöpligt nog inte blivit underrättad om. Fusionfantomerna i den lite mer slickade skolan består av Bob Mintzer på tenorsax och EWI, originalmedlemmen Russell Ferrante på piano och synth, trumslagaren William Kennedy samt färskingen Dane Alderson på elbas. Yellowjackets katalog omfattar 27 (!) fullängdare. Och man har erhållit Grammy vid två tillfällen plus sex nomineringar. Måste medge att känslan av att sitta på mindre än tio meters avstånd längst fram är rätt speciell, en exklusiv situation.

Klarade att avhålla mig från grandiosa förväntningar trots världsstjärnornas status. Att de är enormt samspelta och skickliga behöver väl inte påpekas? Man begynner frapperande försynt. Ferrante trakterar i vissa moment piano med ena handen och klaviaturen ovanpå med andra. Deras snirklande tongångar känns igen. Låter inledningsvis polerat. I andra låten tar Mintzer fram sitt hi-tech instrument. Hans EWI framkallar sfäriska klanger. Mitt i uppstår ett break där elbasen pumpar på. Kennedy attackerar stenhårt. Undrar om han gömt undan sina chops, börjar misströsta när arbetsredskapet hanteras så kompromisslöst. Jag som skrivit miniporträtt kallade Groovearbetare i min beundran inför polyrytmiska trumslagare blir bekymrad.

Meddelas att låtar som Man Facing North, Red Sea och Tenacity framförs. Soundet är i förvånansvärt hög utsträckning utan motstånd eller oemotståndliga groove. Saknar fräcka övergångar. Vågar påstå att melodierna är tämligen anonyma under cirka en timmes tid, saknar attraktiv spets. På tok för få inslag bryter mönstret. Tredje låt öppnar förvisso plötsligt upp och som outro adderas ett märkligt vilt trumsolo. Basisten bidrar med ny låt och feature på Intrigue, medan deras pianist är ansvarig för Challenging Time. Inom den småtrista längre avdelningen utgörs kulmen av en lågmäld ballad.

Hedersgästen håller ett litet tal, anknyter till musikens kraft. ”Vi representerar fyra olika bakgrunder, skapar gemensamt på så vis vårt bidrag till fred på jorden”. Lämpligt nog följs uttalandet upp av raffinerad låt med sakral framtoning.

På slutet införlivas lyckligtvis avsevärt mer intressanta klanger, vilka kan associeras till Weather Report och i synnerhet till Zawinul Syndicate (två konstellationer jag fått kickar av live). I superkvickt tempo demonstreras ekvilibristik de luxe. Man möts av publikens jubel. Efter en av inropningarna framförs en tidig virtuos hit. Stilen påminner delvis om shuffle där Dane Alderson är i sitt esse. Kul! Yellowjackets sista sjok – inkluderar även en sorts spiritual- medför att recensenten slipper lämna påtagligt besviken.

TACK till alla som förverkligade årets högklassiga festival!!!

OBS Av någon outgrundlig anledning krånglade WordPress denna gång när bilder skulle läggas in i texten. Beklagar!