Klubb Fauna på Nef i Göteborg
2/9 2022
Arrangör: Klubb Fauna i samarbete med Nefertiti
Hollow Ship från Göteborg bildades för cirka fem år sedan på initiativ av trumslagaren Mårten Magnefors. Kvartetten föddes ur band som Den stora vilan, Magna Mater och Dog Life. Får erkänna att av dessa är endast den först nämnda någon jag hört live. Förutom Magnefors (Nynningen, Fridens Liljer, Dark Horse) består HS av Thomas E Frank och Vincent Vensal på gitarrer samt numera Donovan von Martens på elbas och elektronik.
Man hämtar näring ur sena 60-talets psych-scen och progressiv, gitarrbaserad rock. Enligt egen utsago spetsas dessa dominerande influenser med kraut, jazz och afro-funk. I november ifjol hölls releasespelning för fullängdsdebuten Future Remains (2020) på Skeppet, en förhållandevis stor ny scen i Göteborg. Trots lokalens storlek blev det utsålt. Hört dem på Brötz och FOLK och var således sugen på att få reda på hur de låter idag.
Första tonerna levereras en timme efter utsatt tid. Berodde inte på divafasoner utan på det sällsynt fina vädret. Folk vistades på gården. Lockades till slut in till klubben genom spacigt stretchande sound. Fräckt intro vare sig det var ämnat att signalera konsertstart eller en sedvanlig öppning för HS. Inklusive extranummer får vi halvannan timmes resa in i en sinnesutvidgande värld. Endast enstaka låtar presenteras. Mest talför är Vincent Vensal. Musiken visualiseras genom nonfigurativ videokonst på backdroppen (hörde jag rätt var färgcollaget gjort av Freddy Wallin).
Det är något speciellt med formationer bestående av två likvärdiga gitarrister, twin-guitar-band kallas ju upplägget ibland för. När den ene garnerar med riff kan kollegan välja att backa upp, Då någon drar iväg i ett spännande solo kan partnern bli rytmgitarrist. Eller så kan paret fläta samman stämmor, alternativt avlösa varandra. Tillvägagångssätt vilka framgångsrikt tillämpas under en generös konsert. Stones har ju alltid haft en sättning med två strängbändare, samma situation rådde i Dag Vag (borde vara givna i Swedish Music Hall of Fame). Dessa exempel bör dock avskrivas som eventuella förebilder.
Frank och Vensal turas om att vara i fokus. Riffen flödar ovanpå en exceptionellt tajt och tungt ljudande rytmsektion. Öronproppar behövs. Bakom sitt trumset är Mårten Magnefors en pådrivare av rang. Att största idolen heter Elvin Jones märks mer på hur rytmer syresätter än i själva sättet att spela. Tidigt i konserten noteras att det svänger hejdlöst. Singeln We Were Kings symboliserar strålande den grooviga ådran, med en aptitlig vibe från legendaren Fela Kuti och dennes afro-beat. Klokt växlas mellan förhållandevis stramt koncentrerade kompositioner och flummiga sjok á la Greatful Dead.
Merparten låtar har text. Thomas E Frank och Vincent Vensal framför växelvis de engelska texterna. Sjöngs habilt, fast det är inte deras främsta styrka. HS hade vunnit på en karismatisk frontfigur på sång och munspel. Alltid ett bekymmer att uppfatta låttitlar. Troligen var det en lysande låt döpt till Agent som gav mig mina första Wisbone Ash-associationer. Hör märkbar överensstämmelse, lite lustigt eftersom ett par av medlemmarna säger att engelsmännen inte utgör någon väsentlig inspirationskälla. Fröjdas åt vilda ackord, snygga klanger och intensivt trumspel. Man är duktiga på att skriva ytterst vitala rockdängor vilka ställs mot broderande avsnitt av mer expansiv natur.
Den nye medlemmen har storartat växt samman med gruppens sound. Kompakta basgångar smattrar taktfast med precision och elasticitet. Donovan von Martens har faktiskt sin bakgrund främst inom jazz och avantgardistiska projekt, något jag ganska ofta fått möjlighet att lyssna på. Sista halvtimmen bidrar han i högsta grad till det flow som uppstår.
Eggande melodier, vare sig de framförs snärtigt eller slingrar sig, framförs frapperande virtuost. Ingen är på väg att irra bort sig. Slår gnistor om kemin och scennärvaron. De är imponerande samtrimmade, trots att Vensal vid ett tillfälle menar att ”vi seglade in i okänt vatten”. När det broderas i flera lager märker jag i en sekvens att soundet påminner om Lädernunnan. I ett annan mer pompös refräng uppstår viss likhet med U2.
Ett par gånger aviseras nya låtar. I den första släpper fuzziga gitarrer loss, verktygslådan öppnas i framtida hit med oemotståndligt beat. Båda hade en ansenlig arsenal av effektpedaler, som användes med gott omdöme. Utforskande excesser undveks. Konstigt att Vincent och Thomas inte har blivit mer omskrivna. Med fenomenal uppbackning i ryggen sporrar man varandra. Stundtals känns det som om motorn Magnefors skjuter de licks-broderande gitarristerna framför sig, med benäget bistånd från nya basisten. HS praktiserar anlagen för virtuositet, bland annat genom fängslande övergångar.
Två låtar som sticker ut på sluttampen är Down To The Wire samt Take Off. När man tillåter sig en högre nivå av frihet under perioden med extranummer, uppstår impulsen att se dem som en hårdare variant av Greatful Dead, tycker mig höra liknande udda takter. Helt enkelt en kanonspelning, som firades genom att liveskiva släpptes. Energin, densiteten, och slagkraftiga låtar med solistiska utvikningar präglar Hollow Ship live. Uppslutningen var skaplig i konkurrens med allt annat under Kulturkalaset och Folkmusikfestival. Och entusiastisk publik skapade önskvärd god stämning.