2-4/9 2022
Olika scener i Göteborg
Festivalen krockade i år med senarelagda Kulturkalaset och för egen del med engagerande sport på tv, vilket innebar att jag endast var med om två och halv konsert. Och fredagskvällens vikte jag dessutom åt högklassig psykedelisk rock på Nef (utförlig recension i K-bloggen). Vad gäller GFF blev jag i ena fallet inbjuden baserat på tidigare recension. Beträffande en begivenhet några timmar tidigare på lördagen tog jag själv ett initiativ, anmälde mitt intresse för att komma.
Långbacka/ Bådagård har gjort soundtrack (Glaciär) och släppt två fullängdare, vilka mottogs mycket entusiastiskt av bland andra undertecknad. Det första som slår en på spatiösa Skeppet i Sjömanskyrkan, är att så få kommit när konserten skulle gå av stapeln. En kvart senare har lyckligtvis skaplig tillströmning skett. Duons crossover-approach gör att de presenteras som hjältar, lanseras med devisen ”pop med folksjäl eller folk med pop-själ”. Kvinnorna låter sina lika skira som auktoritativa röster, fioler och Matilda Bådagårds pianospel gifta sig med tunga beats i samplad form. Ska tilläggas att Bådagård också använder sig av ett keyboard. Ljudbilden var i början oväntat stark, nästan påträngande maffig. Efterhand uppstod skaplig balans. Kan ha rört sig om otillräcklig tid för soundcheck.
Under konsertens resterande trekvart myser jag sittandes i en bekväm fåtölj Njuter av ett sound jag är förtrogen med. Vi serveras flertalet av deras hits. Ordlös duett med förunderlig efterklang inleder. Titellåten från senaste albumet avlöser. Med nämnda effekter, instrumentering och sällsam röstbehandling etableras magi stegvis. Ocean exemplifierar strålande. Majas röst i förening med Matildas pianospel sveper in oss i ett förföriskt tillstånd. Rytmiken och de vokala arrangemangen utgör en ljuvlig specialitet, får mig att tänka tillbaka på sekelskiftets supergrupp Gloria. Maja sjunger otroligt vackert och tillsammans låter duon betagande, rent av himmelska utan att någonsin bli inställsamma. Som regel sjöngs på engelska, även om svensk folkvisa också förekommer. Missing Parts heter en annan pärla, enligt dem själva tillhör den kategorin brustna-hjärtan-ballader vilka pockar på att finnas på repertoaren.
Båda trakterar fiol i egenskriven filmmusik, en vals som symboliserar ångesten hos rollfigurer i ett kammarspel, Man triumferar i de fyra låtar som lagts sist. I tur och ordning vad som blivit ett ofantligt suggestivt statement, ett slags signaturmelodi för Me Too-rörelsen följt av den sugande atmosfären i deras popdänga om drottning Elisabet, covern Solsbury Hill av husguden Peter Gabriel samt extranumret Wish. Det svänger rejält i detta sjok när melodiernas teman levereras med bravur.
Stannade kvar på Skeppet för att jag var nyfiken på nästa akt. RÅ blev lite försenade, varför jag bara hann höra drygt en halvtimme. Trion har hajpats för att maximalistiskt tolka skandinaviska folkmusikskatten, trots att debutalbumet kommer först i höst. Anmärkningsvärt att såpass många i publiken föredrar att ägna sig åt pardans istället för att bara lyssna. Dansades polskor, schottis och dylikt. Medlemmarna i trion heter Christine Tilby från Danmark, Anna Frykstam (klarinett och basklarinett) samt Cecilia Moore (främst barytonsax). Uppskattade att fiolens diskant vävdes in i mörkare toner från barytonen och basklarinett. också att stränginstrumentet utmanades av en yster klarinett. Helt klart en fängslande trio som gav mersmak, fast de inte körde den hårdföra attityd som förespeglats. Stunden jag närvarade bjöds förvisso på dansanta melodier, men inget hejdlöst, vilt ös á la hårdrock. Moore passade på att kasta ut en testballong, genom att problematisera begreppet svensk folkmusik.
22:30 på Musikens Hus skulle kollektivet SPÖKET I KÖKET ha dragit igång sin livade releasespelning. Förväntansfulla åhörare och danssugna fick ge sig till tåls 30 min innan alla tekniska detaljer föll på plats. Till saken hör att Nisse Blomster som står för samtliga arr basar för ett kollektiv, vars könsmixade och delvis internationella grunduppställning uppgår till tio personer. Dessutom tillkommer gäster. Tack vare glädjen till musiken och vid behov tillgång till vikarier, fungerar detta omöjliga projekt. Har hört dem på releasekonsert på Nef, varpå jag lyssnade på två skivor och skrev berömmande om den då aktuella i K-bloggen. Ämnar göra sammalunda med sprillans färska Kurbits & Flames, det vill säga fokusera på att skivrecensera Spöket i köket.
En skillnad gentemot konserten på Nef är att platsen närmast scen var till för dansande par. Gamängen Blomster manar på sina medmusiker, vilka lyckas få till en högoktanig show. Och framför allt uppmanas publiken att röra på sig. Man hade ny backdrop, gjorde reklam för diverse merch och på väggarna visades ett actionfyllt färgfyrverkeri. En personlig miss under en händelserik afton var att jag borde stoppat i mig ett skrovmål. I motsats till musikerna på scen tog energin slut före Spöket i köket tagit sig till sista tonerna efter halvannan timme.
Energin i ystra valser och reels kontra stämningsfullt vemodiga alster, nödvändiga för att hämta andan, resulterar i total succé. Blåssektionen på fyra, ibland fem personer färgar soundet liksom enda fiolen och vevliran. Blomster gör ett beundransvärt jobb genom att kombinera spel på mandolin eller gitarr med att frambringa stadig rytm med ena foten, så kallad podorytmik. Konserten svänger, antingen kopiöst eller mer finstilt. Växlingen mellan det speedat snabba och dröjande melankoli är avgjort en kolossal styrka hos dessa glädjespridare. Polskan i moll var enastående!
En reflektion är att Spöket i köket nog låter annorlunda live, anpassas efter dansande publiks önskemål om att hålla fast vid den takt en låt utgår från. Mitt i funktionella mönster kan motstämmor och övergångar inuti låtar saknas. En tanke som väcktes under en minst sagt medryckande tillställning med vissa fördjupningar.