Filmrecension

Upproret
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi: Nils Gaup

Stora delar av nordisk historia får sällan möjligheten att filmatiseras. Till skillnad mot det stora landet i väst, där alla tänkbara segment ur landets historia blivit till film, är ett multum dramatiska och avgörande nordiska skeenden fortfarande förpassade till historieböckerna.

Därför finns det en förhoppning att Upproret skall visa att det finns möjlighet och kompetens nog att frambringa de berättelser som amerikanska producenter aldrig skulle överväga att göra film av. Berättelsen om gruvstaden Sulitjelma är dessutom en period i nordisk historia som vi sällan fått ta del av. Det är en tid då Skandinavien fortfarande är en utpost för ojämlikhet, hänsynslöshet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Den tidiga arbetarrörelsen är fundamental för det moderna nordiska samhället, därför hade en film utrustad med god kompetens och engagerande berättande varit välkommet. Tyvärr grusas alla förhoppningar då det blir uppenbart att regissören Nils Gaup är lika varsam med sin berättelse som en rivningskula i full swing.

Det fundamentala problemet med Upproret är att det helt saknas rutin och erfarenhet för att nå mållinjen. Detta uppenbarar sig tidigt i en alltför prydlig och finputsad scenografi. Många gånger om försöker filmens karaktärer belysa den misär gruvarbetarna tvingas befinna sig i, men det är genuint svårt att acceptera då allt möblemang tycks vara införskaffat från en IKEA-katalog årgång 1907. Allting är överdrivet polerat, fixat och tillrättalagt, vilket leder till att filmen saknar all form av äkthet. Och det är inte bara i det rent scenografiska som det brister. Manuset är sprängfyllt med dialog som orsakar allergiska reaktioner för alla som inte tål klyschor och schabloner i kubik och kvadrat. Den uppenbara bristen på expertis drabbar också hela karaktärsgalleriet som är lika intressanta som kolbitar. Oavsett om det är huvudpersonen Konrad Nilsson spelad av svensken Otto Fahlgren eller Rune Temte i rollen som arbetsledare är det en samling helt själlösa och likbleka människor som filmen desperat försöker skapa intresse för. Dock är ointresse och likgiltighet att föredra då Simon J. Berger stormar in på scen. Från att ha varit ett taffligt hafsverk blir det hela till någon erbarmlig norsk variant av nöjesparken High Chaparral. Berger trattar in som en parodisk version av Henry Fondas Frank från Once Upon A Time In The West och gör sig själv till åtlöje med ett skådespel som är stelt bortom all beskrivning.

Och missödena – eller den allmänna inkompetensen, blir bara värre för varje sekund som går. Då filmens soundtrack börjar titta fram är den enda utvägen att stoppa popcorn i öronen för att förskona sig från en gnagande Alexander Rybak-fiol som skär sönder den goda smaken. För en film som behandlar tematik som revolution och revolt mot orättvisa är berättelsen och framförandet chockerande tråkigt, det finns inte tillstymmelse till puls eller spänning. Den relativt måttliga speltiden på drygt 100 minuter känns trefalt längre. Sedan fortsätter pajaskonsterna med en av de sämsta filmromanser som skådats på åratal, samt ett klimax som rör det hela från inkompetent till tortyrlik pekoral.

Upproret borde vara en frisk fläkt som ståtligt och kraftfullt visar hur det nordiska välfärdssamhället byggdes, istället blir det en patetisk uppvisning i bristfällig kunskap och än sämre personregi.

Dream Scenario
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Kristoffer Borgli

Det fullkomligt vanvettiga har ibland visat sig vara fantastiskt på bioduken. Regissörer som Spike Jonze och David Lynch har lyckats tygla fullkomligt vansinne och skapa storartade berättelser som dräper alla tvivel i filmer som Adaptation och Mulholland Drive. Regissören Kristoffer Borgli är uppenbart influerad av nämnda regissörer och gör sitt yttersta för att efterlikna en snarlik atmosfär fusionerat med kolsvart komik.

Att påstå att utgångspunkten för Dream Scenario är fullkomligt hysterisk vore en underdrift och det hela blir än mer bångstyrigt i och med Nicolas Cages närvaro. Cage är idag väldigt nära att assimilera till ett vandrade skämt, detta inte menat som en förolämpning. Det är överhuvudtaget svårt att tänka sig en aktör som representerat fånig meme-kultur bättre. Cages hutlösa överspel och – minst, lika hysteriska mimspel har inte heller varit till hjälp för att mildra uppfattningen att det Cage gör är djupt oseriöst och omgivet av någon form av ofrivillig komik.

Borgli väljer att använda dessa föreställningar för att maximera den bisarra komiken, på rekordtid har hela filmen dykt huvudstupa ned i en pool av galenskap. Likt Spike Jonze mest hyllade film – I Huvudet På John Malkovich, görs det ingen ansats till att försöka förklara vanvettet som utspelar sig för publiken. Det hela blir än mer förvridet då filmen bibehåller en gravallvarlig hållning och min, allting tas på fullaste allvar. Inledningsvis är det hela makabert turbulent, regin och skådespelet är obehagligt stelt och artificiellt. Det är som att Kristoffer Borgli endast försöker sig på att göra en blek imitation av de filmer som inspirerat. Ari Aster som stått bakom några av de senaste årens mest minnesvärda – med det sagt inte alltid särskilt bra, skräckfilmer står som producent och många gånger om påminner Dream Scenario om en löjlig karbonkopia av Asters senaste – och mer eller mindre outhärdliga, projekt Beau Is Afraid, med plågsam musik och ett utseende där färger och livlighet helt subtraherats från ekvationen.

Först då filmens premiss verkligen kommer i rullning hittar Borgli formen, detta genom att bibehålla ett gravallvar samtidigt som galenskaperna haglar ned som en monsun. Komiken som uppstår då det absurda möter det orubbligt sammanbitna är imponerande effektivt och det är omöjligt att inte skratta ljudligt. Men mot filmens mitt har tsunamin av tokerier nått en topp, hela berättandet – som från första början varit skälvande, börjar mer eller mindre implodera då inspirationen och idéerna är fullkomligt dränerande.

Borgli bedriver då ett världsrekord i att trampa vatten, filmen springer bokstavligt talat runt i cirklar. Det blir smärtsamt uppenbart att filmen endast existerar till följd av en lövtunn gimmick. Filmens sista tredjedel är en ful och ärrad efterkonstruktion som tydliggör att något slutmål aldrig har funnits. De allegoriska inslagen som försöker slå kraftiga slag mot konsumtionssamhället och exhibitionism blir bara till lacknafta och känns forcerade och inte det minsta uppriktiga. Hela slutspurten är så pass erbarmlig och idéfattig att Borgli skall tacka sina lyckliga stjärna för den funktionella komik som erbjöds innan, utan den hade det hela varit i det närmaste miserabelt att se på.

Dream Scenario är dock tillräckligt bångstyrig för att uppnå ett godtagbart underhållningsvärde, men i slutändan är det en skral idé som hade behövt marinera rejält för att ha en chans att kunna klassas som bra film.