Dream Scenario
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Kristoffer Borgli
Det fullkomligt vanvettiga har ibland visat sig vara fantastiskt på bioduken. Regissörer som Spike Jonze och David Lynch har lyckats tygla fullkomligt vansinne och skapa storartade berättelser som dräper alla tvivel i filmer som Adaptation och Mulholland Drive. Regissören Kristoffer Borgli är uppenbart influerad av nämnda regissörer och gör sitt yttersta för att efterlikna en snarlik atmosfär fusionerat med kolsvart komik.
Att påstå att utgångspunkten för Dream Scenario är fullkomligt hysterisk vore en underdrift och det hela blir än mer bångstyrigt i och med Nicolas Cages närvaro. Cage är idag väldigt nära att assimilera till ett vandrade skämt, detta inte menat som en förolämpning. Det är överhuvudtaget svårt att tänka sig en aktör som representerat fånig meme-kultur bättre. Cages hutlösa överspel och – minst, lika hysteriska mimspel har inte heller varit till hjälp för att mildra uppfattningen att det Cage gör är djupt oseriöst och omgivet av någon form av ofrivillig komik.
Borgli väljer att använda dessa föreställningar för att maximera den bisarra komiken, på rekordtid har hela filmen dykt huvudstupa ned i en pool av galenskap. Likt Spike Jonze mest hyllade film – I Huvudet På John Malkovich, görs det ingen ansats till att försöka förklara vanvettet som utspelar sig för publiken. Det hela blir än mer förvridet då filmen bibehåller en gravallvarlig hållning och min, allting tas på fullaste allvar. Inledningsvis är det hela makabert turbulent, regin och skådespelet är obehagligt stelt och artificiellt. Det är som att Kristoffer Borgli endast försöker sig på att göra en blek imitation av de filmer som inspirerat. Ari Aster som stått bakom några av de senaste årens mest minnesvärda – med det sagt inte alltid särskilt bra, skräckfilmer står som producent och många gånger om påminner Dream Scenario om en löjlig karbonkopia av Asters senaste – och mer eller mindre outhärdliga, projekt Beau Is Afraid, med plågsam musik och ett utseende där färger och livlighet helt subtraherats från ekvationen.
Först då filmens premiss verkligen kommer i rullning hittar Borgli formen, detta genom att bibehålla ett gravallvar samtidigt som galenskaperna haglar ned som en monsun. Komiken som uppstår då det absurda möter det orubbligt sammanbitna är imponerande effektivt och det är omöjligt att inte skratta ljudligt. Men mot filmens mitt har tsunamin av tokerier nått en topp, hela berättandet – som från första början varit skälvande, börjar mer eller mindre implodera då inspirationen och idéerna är fullkomligt dränerande.
Borgli bedriver då ett världsrekord i att trampa vatten, filmen springer bokstavligt talat runt i cirklar. Det blir smärtsamt uppenbart att filmen endast existerar till följd av en lövtunn gimmick. Filmens sista tredjedel är en ful och ärrad efterkonstruktion som tydliggör att något slutmål aldrig har funnits. De allegoriska inslagen som försöker slå kraftiga slag mot konsumtionssamhället och exhibitionism blir bara till lacknafta och känns forcerade och inte det minsta uppriktiga. Hela slutspurten är så pass erbarmlig och idéfattig att Borgli skall tacka sina lyckliga stjärna för den funktionella komik som erbjöds innan, utan den hade det hela varit i det närmaste miserabelt att se på.
Dream Scenario är dock tillräckligt bångstyrig för att uppnå ett godtagbart underhållningsvärde, men i slutändan är det en skral idé som hade behövt marinera rejält för att ha en chans att kunna klassas som bra film.