Upproret
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi: Nils Gaup
Stora delar av nordisk historia får sällan möjligheten att filmatiseras. Till skillnad mot det stora landet i väst, där alla tänkbara segment ur landets historia blivit till film, är ett multum dramatiska och avgörande nordiska skeenden fortfarande förpassade till historieböckerna.
Därför finns det en förhoppning att Upproret skall visa att det finns möjlighet och kompetens nog att frambringa de berättelser som amerikanska producenter aldrig skulle överväga att göra film av. Berättelsen om gruvstaden Sulitjelma är dessutom en period i nordisk historia som vi sällan fått ta del av. Det är en tid då Skandinavien fortfarande är en utpost för ojämlikhet, hänsynslöshet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Den tidiga arbetarrörelsen är fundamental för det moderna nordiska samhället, därför hade en film utrustad med god kompetens och engagerande berättande varit välkommet. Tyvärr grusas alla förhoppningar då det blir uppenbart att regissören Nils Gaup är lika varsam med sin berättelse som en rivningskula i full swing.
Det fundamentala problemet med Upproret är att det helt saknas rutin och erfarenhet för att nå mållinjen. Detta uppenbarar sig tidigt i en alltför prydlig och finputsad scenografi. Många gånger om försöker filmens karaktärer belysa den misär gruvarbetarna tvingas befinna sig i, men det är genuint svårt att acceptera då allt möblemang tycks vara införskaffat från en IKEA-katalog årgång 1907. Allting är överdrivet polerat, fixat och tillrättalagt, vilket leder till att filmen saknar all form av äkthet. Och det är inte bara i det rent scenografiska som det brister. Manuset är sprängfyllt med dialog som orsakar allergiska reaktioner för alla som inte tål klyschor och schabloner i kubik och kvadrat. Den uppenbara bristen på expertis drabbar också hela karaktärsgalleriet som är lika intressanta som kolbitar. Oavsett om det är huvudpersonen Konrad Nilsson spelad av svensken Otto Fahlgren eller Rune Temte i rollen som arbetsledare är det en samling helt själlösa och likbleka människor som filmen desperat försöker skapa intresse för. Dock är ointresse och likgiltighet att föredra då Simon J. Berger stormar in på scen. Från att ha varit ett taffligt hafsverk blir det hela till någon erbarmlig norsk variant av nöjesparken High Chaparral. Berger trattar in som en parodisk version av Henry Fondas Frank från Once Upon A Time In The West och gör sig själv till åtlöje med ett skådespel som är stelt bortom all beskrivning.
Och missödena – eller den allmänna inkompetensen, blir bara värre för varje sekund som går. Då filmens soundtrack börjar titta fram är den enda utvägen att stoppa popcorn i öronen för att förskona sig från en gnagande Alexander Rybak-fiol som skär sönder den goda smaken. För en film som behandlar tematik som revolution och revolt mot orättvisa är berättelsen och framförandet chockerande tråkigt, det finns inte tillstymmelse till puls eller spänning. Den relativt måttliga speltiden på drygt 100 minuter känns trefalt längre. Sedan fortsätter pajaskonsterna med en av de sämsta filmromanser som skådats på åratal, samt ett klimax som rör det hela från inkompetent till tortyrlik pekoral.
Upproret borde vara en frisk fläkt som ståtligt och kraftfullt visar hur det nordiska välfärdssamhället byggdes, istället blir det en patetisk uppvisning i bristfällig kunskap och än sämre personregi.