Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The First Omen – väldigt förutsägbar

by

The First Omen
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Arkasha Stevenson

Ondskan är en förutsättning för det goda, eller åtminstone en förutsättning för de som vill kalla sig goda. De ”goda” skapar ondskan för att bli behövda. Det är filmens tema.

The First Omen är en prequel, en efterföljare som skildrar tiden före en annan film eller berättelse. Den berättar om vad som hänt före den första filmen i Omen-serien. Omen släpptes av 20th Century Fox i juni 1976 och fick blandade recensioner från kritiker men var en kommersiell framgång och spelade in över 60 miljoner dollar på den amerikanska marknaden och blev en av de mest inkomstbringande filmerna 1976.

Omen, den första filmen i serien, hade stora skådespelare med som Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Harvey Spencer Stephens (i sin filmdebut), Billie Whitelaw, Patrick Troughton, Martin Benson och Leo McKern. Filmens handling följer Damien Thorn, ett litet barn som vid födseln ersätts av sin far utan att hans fru vet det efter att deras biologiska barn dör strax efter födseln. När en serie mystiska händelser och våldsamma dödsfall inträffar runt familjen och Damien går in i barndomen får de veta att han faktiskt är den profeterade Antikrist. Nu bjuds vi in till berättelsen om vad som hände innan Gregory Pecks rollkaraktär blev utvald att bli far till världens Antikrist.

Filmskaparna av denna föregångare har lyckats behålla mycket av samma sjuttiotalsstämning som den första filmen i serien. Jag tror att många som gillar Omen-serien kommer att vara nöjda med denna också. Filmskaparna är dessutom smarta nog att ge den ett så pass öppet slut att den öppnar upp för fler efterföljare. Vilket väl gläder de kommersiella krafterna likaväl som Omen-nördar.

I denna prequel får vi följa en Margaret, ung amerikansk kvinna, som vill bli nunna. Hon har blivit inbjuden att komma till Rom för att där bli invigd som nunna. Eftersom hon inte har avgett sina löften som nunna ännu får hon inte bo på klostret utan enbart vistas där på dagtid för att på kvällar på någon annanstans. På sitt boende blir hon vän med en annan ung kvinna som ska avge sina löften som nunna. Denna andra unga kvinna övertalar henne att följa med ut på nattklubb för att ändå uppleva sådant innan hon avger sina löften. Vad som händer denna natt minns hon sedan ingen av efteråt.

På klostret där hon vistas på dagarna reagerar hon på hur illa en del av barnen behandlas. Speciellt är det en liten flicka som blir inlåst en hel del, vilket Margaret protesterar emot. Sakta börjar hon inse att det är något som inte stämmer på klostret. Där finns något skumt och illavarslande som pågår.

För min del är handlingen dels lite för rörig och för uppenbar, för förutsägbar, för att jag riktigt ska engagera mig. Jag har ett bättre skräckfilmer. Men jag är överlag en person som kräver en del av skräckfilm. Det ska finnas något mått av trovärdighet och realism, vilket de faktiskt gör i en del skräckfilmer.

Rent teologiskt eller religionsvetenskapligt finns det mycket att fundera kring hur begreppet Antikrist används i denna film och denna serie. 1968 kom skräckfilmen Rosemarys baby, som också har samma tema som denna. Att mänskligheten skulle bli ondare genom att den paras med något djuriskt, nja, det är väl tveksamt. Finns det något djur som ens dödar tillnärmelsevis lika många av sina egna som människor? Finns det massförstörelsevapen uppfunna av djur?

För den som gillar Omen-serien är denna film absolut sevärd. Men för oss andra finns det annat som är bättre att spilla tid på. Den är visserligen spännande och den är otäck, men ändå väldigt förutsägbar.

Filmrecension: Blix Not Bombs – om du bara ska se en dokumentär, se denna

by

Blix Not Bombs
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2024
Manus och regi Greta Stocklassa
Medverkande Hans Blix, Eva Kettis, Mårten Blix, Greta Stocklassa

BLIX NOT BOMBS är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenske diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns, det var förstås omöjligt för Blix och inspektionskommissionen att tydligt deklarera att det inte fanns några massförstörelsevapen, de kunde däremot uttala att de inte hittat några. Historien efteråt pekar väl mest på att det inte fanns några. Men det är lätt att sitta långt efteråt och uttala sig. Vi som såg tv-nyheter vid den tiden vet hur skrämmande Saddam Hussein var när han hotade västvärlden och USA i synnerhet. Vi vet också att det fanns terrorister som kunde gömma sig i Irak.

USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. En viktig poäng har hon så klart. Mer eftertanke och mer försök att hitta fredliga lösningar skulle behövas bland världens makthavare. Samtidigt går det inte alltid att dra paralleller mellan olika krigstillstånd. Den amerikanska invasionen av Irak går ju till exempel inte alls att jämföra med Putins invasion av Ukraina. Det är trots två väldigt olika skeenden.

Greta Stocklasa är tydlig och orädd. Hon ställer sina frågor och låter Hans Blix ge sina svar. Det är mycket intressant att följa deras diskussioner.

Även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater. Jag ser fram emot fler filmer av Greta Stocklassa.

Apropå terrorattacken mot World Trade Center visas nu på TV Play en drama-dokumentär, The Looming Tower, som visar hur CIA och FBI i USA misslyckades totalt med att samarbeta kring bevakning och skydd mot terrorism, vilket är ett stort skäl till att attacken mot World Trade Center kunde genomföras.

Hans Blix
Fakta från Tempo Dokumentärfestival.
95-årige Hans Blix har kallats veterandiplomaten. Med årtionden av erfarenhet som internationell jurist, diplomat och chef för FN:s Irakinspektioner är han ett välkänt namn inom internationell säkerhetspolitik och diplomati.

1960 disputerade han i internationell rätt vid Stockholms universitet och året efter blev han kontaktad av dåvarande utrikesminister Östen Undén för att delta i Sveriges delegation till FN:s generalförsamling i New York. Hans Blix första uppgift blev att skriva en promemoria om hur valet av en ny FN-generalsekreterare skulle gå till efter Dag Hammarskjölds död. Han har haft olika tjänster vid utrikesdepartementet, bland annat som folkrättssakkunnig, statssekreterare och utrikesminister.

Hans Blix ledde International Atomic Energy Agency (IAEA) från 1981 till 1997 och spelade en central roll efter Tjernobyl-katastrofen 1986. Han arbetade även med att säkerställa att länder som Irak inte utvecklade kärnvapen. Efter pensionen åtog han sig uppdraget att leda vapeninspektioner i Irak, vilket ledde till kontroverser och kritik från USA och dess påföljande invasion av Irak 2003.

Hans Blix har fortsatt sitt engagemang för nedrustning och har bland annat lett en internationell kommission för att eliminera massförstörelsevapen. Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia vid Stockholms universitet som inrättades 2020 är en plattform för historisk forskning om internationella relationer, folkrätt och diplomati.

Hans Blix har gett ut boken ”A farewell to wars”, där han delar tankar och erfarenheter kring internationell politik genom åren.

Filmrecension: Kaptenen – stark, djupt berörande, magisk

by

Kaptenen
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Matteo Garrone

En oerhört vacker film med fantastiskt filmfoto. En unik annorlunda berättelse, magiskt om mod och lojalitet men samtidigt så sorglig och skrämmande då den skildrar människors grymhet. Filmen visar vad människor är kapabla att göra för att tjäna några dollar extra. Det är en sådan film som jag inte kan se utan att bli fylld av önskan att förändra världen. Fast det är förstås inte en lätt uppgift.

Seydou och Moussa är två tonårspojkar, 16 år gamla och de är kusiner. De bor i Senegal och älskar musik och där duktiga på det. De spelar olika instrument, sjunger och gör inga låtar. De har en dröm. De vill komma till Europa och slå igenom och bli kända. Som Moussa säger:
Tänk, en dag, kommer vita människor stå i kö för att få vår autograf.

I smyg har de sparat pengar och tagit reda på hur de ska bära sig åt för att ta sig från Senegal till Italien. De har kollat upp hur de skaffar falska pass, hur de tar sig över öknen och över Medelhavet. Seydou försöker prata med sin mamma om att han vill ge sig av till Europa. Mamman blir jättearg. Eftersom pappan har dött är mamman beroende av hjälp av Seydou för att få allt att fungera med barnen.

Önskan att skaffa sig en fantastisk framtid är dock för stor. De ger sig av, trots att de blir varnade av en äldre klok man som säger att allt inte alls är lätt i Europa. Den äldre mannen säger att det finns hemlösa på gatorna i Europa och att vägen dit är farlig.

Det visar sig att den äldre mannen visste en hel del. De två unga pojkarna blir lurade flera gånger och de råkar ut för faror. Passen kostar mycket mer än de fått information om, människosmugglarna sätter av dem i brännhet öken. Att komma in i Libyen är inte lätt. De får råd att gömma sina pengar i rumpan för att inte bli rånade. Vägen över Medelhavet i en liten båt är inte heller trygg och säker.

Jag blir ännu en gång påmind om att världens länder måste hitta ett system där människor som behöver fly kan göra det utan att hamna i händerna på giriga och kriminella flyktingsmugglare som lurar de flyende. Ämnet kompliceras av att dessa två unga pojkar inte ens är flyktingar. De flyr inte från något, det är inte förföljda eller utsatta i sitt hemland utan de vill söka sig en framtid som musiker i Europa.

Världens länder måste få slut på dessa fruktansvärt farliga flyktvägarna som dessutom kostar massor för varje enskild flyende. Som filmen visar flyr inte alls alla för sina liv. De söker en bättre framtid. Det är en svår fråga: ska det vara helt fritt att bege sig vart som helst eller är det en bättre lösning att bygga upp fattiga länder? Frågan är komplicerad. Dess två unga pojkar från Senegal har inga dåliga liv i Senegal. De skulle förmodligen kunna ta sig fram med sin musik i hemlandet. Jag funderar på varför filmens skapare valt att låta oss följa just två unga tonåringar som egentligen inte alls är flyktingar.

Filmen är djupt rotad i de levda erfarenheterna av människor på flykt. Hur kan världen stoppa dessa fruktansvärda faror och göra det mindre farligt att fly – och hur kan världen öppna för unga människor att kunna komma till andra länder ett tag? Filmen sätter igång många tankar och funderingar.

Filmen var Oscarnominerad till bästa internationella film 2024 och hade världspremiär i tävlan på Venedigs filmfestival. Där vann Garrone Silverlejonet för bästa regissör, och nykomlingen Seydou Sarr tilldelades Marcello Mastroianni-priset för sin huvudroll. Seydou Sarr liksom Moustapha Fall som spelar Moussa är enastående duktiga och filmen är vackert fotograferad och berättelsen är stark och både magisk och djupt berörande.

Filmrecension: Monkey Man – spännande och intressant men lite för mycket blod

by

Monkey Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Dev Patel
I rollerna Dev Patel, Sharlto Copley, Pitobash, Vipin Sharma, Sikandar Kher, Sobhita Dhulipala,
Ashwini Kalsekar, Adithi Kalkunte, Makarand Deshpande

En actionthriller med en handling som ofta rusar i hög hastighet och med mycket blod som sprutar åt många håll men med plus för ett enastående bra foto-arbete och en lång rad duktiga skådespelare. Monkey Man är spännande och ger en inblick i indiska myter och religion – men förmedlar ändå samma tema och budskap som oändligt många andra filmer: förtryck och orättvisor går enbart att besegra med våld. Det kanske är så, eller kanske inte. Men jag är trött på att våld serveras som underhållning. Men för att vara i en denna genre har den flera plus ändå.

Dev Patel (som bland annat varit med i tv-serier som Newsroom och filmer som The Green Knight, Lion och Slumdog Millionaire) gör regidebut med Monkey Man och gör samtidigt huvudrollen som Kid. Han spelar en ung man som håller upp en anonym yta och som helt uppenbart har ett enda syfte med vad han gör han är ute efter hämnd på de korrupta ledare som mördat hans mor. Det handlar om polis, politik och religiösa ledare som stod bakom förtryck av människor som krävde rätten till sin mark och blev dödade och denna trio av makt (polis, politik och religion) utövar systematiskt förtryck av fattiga och maktlösa.

På nätterna tjänar Kid pengar till sitt uppehälle genom att iklädd en gorilla-mask slåss på scen i en fight club. Kid låter motståndarna vinna. En dag upptäcker han en möjlighet att kunna hämnas på södern korrumperade trojka av makthavare och han sätter igång en plan.

Dramaturgiskt följer den en mall som är ganska förutsägbar. Men en del av behållningen av filmen är att inte veta hur det går så jag ska inte gå in mer på det. Det är spännande och också fina vänner dyker upp längst vägen. På flera sätt har Monkey Man de ingredienser som brukar vara med i denna typ av berättelse. Dev Patel har skrivit manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee (Master and Commander: The Far Side of the World). Helt klart är denna debut som både regissör och manusförfattare väl godkänd och det kommer att bli intressant att följa hans karriär. Jag räknar med stora filmer framöver där hans finger varit med i skapandet.

Berättelsen är bland annat inspirerad av legenden om Hanuman, en indisk berättelse om en ikon som förkroppsligar styrka och mod och som mötte stora utmaningar och svårigheter. Ett plus för denna film är att vi får möta myter från den hinduiska religionen, bland annat om guden Shiva som också en förstörare. Det går inte att skapa något nytt utan att förstöra något. Det är långt från vanligt med hinduiska religiösa berättelser i film som visas i västvärlden. Kristen, muslimsk och judisk religiös mytologi finns det gott om.

Några små detaljer bara som jag noterade: delar av slagsmålsscener var slarvigt filmade, det syntes så tydligt hur en del bara stod och tog emot slag eller sparkar. Ett annat litet minus är att polischefen heter Singh i efternamn vilket visserligen förekommer som namn bland hinduer (han var hindu) men ändå är vanligast bland sikher. Jag är också lite fundersam kring att det bara var korrumperade hinduiska makthavare och de förtryckta tycktes också enbart vara hinduer, när Indien ändå är en krutdurk där det exploderat många gånger mellan muslimer och hinduer och där sikher förtrycks av både hinduer och muslimer. Ibland är det ett minus att känna till mer fakta.

Hur som helst, den är spännande och intressant men med lite för mycket blod för min smak.

Filmrecension: Ghostbusters: Frozen Empire – stapplar fram

by

Ghostbusters: Frozen Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Gil Kenan

Vad som började som en härlig föryngringskur med Ghostbusters: Afterlife har nu blivit till en pliktskyldig och trött checklista med tafatta vinkningar och en oinspirerad ensemble.

Då Jason Reitman regisserade Afterlife fanns det en poetisk metakvalité, filmen var tänkt som ett nästa steg, att lämna över stafettpinnen till nästa generation men samtidigt tacka den tidigare ensemblen för lång och trogen tjänst. Reitman – som är son till Ivan Reitman, som regisserade de första två filmerna, förstärkte denna känsla. Afterlife besatt en härlig energi, lekfullhet samt en och annan flirt med Netflix supersuccé Stranger Things. Samtidigt lyckades den också ge de mest dedikerade och uthålliga fansen rött kött genom att återförena den kvarvarande truppen av ursprungliga spökjägare.

Uppföljaren borde således vara nästa steg vad gäller att lämna det gamla därhän och låta den nya ensemblen, ledd av Paul Rudd och den fantastiska Carrie Coon, få möjlighet att verkligen göra ett mer bestående intryck. Dock har saker och ting förändrats under de år som gått sedan Afterlife hade premiär. Ivan Reitman har gått bort och Jason Reitman sitter inte i regissörsstolen längre. En sådan massiv förlust kan sporra och leda till att alla involverade gör allt i sin makt för att hylla en nyckelfigur som Reitman. Men i och med att Jason Reitman inte längre är kapten för skutan och har ersatts av den relativt oerfarna Gil Kenan blir det inte tal om någon passionerad hyllning där entusiasmen sprudlar. Kenan fastnar istället med att iscensätta oinspirerad och själlös fanservice där referenserna till tidigare filmer öser ned som en monsun. Rudd och Coon får det inte heller mycket lättare eftersom manuskriptet är något av en utspädd soppa där ingen av nyckelpersonerna tilldelas något av särskilt stor substans. Den duktiga Mckenna Grace – som får hålla i taktpinnen, placeras i en plågsam situation där hon tvingas hålla liv i ett ohyggligt tråkigt sidospår som omdefinierar betydelsen av fogmassa.

Och förhoppningarna om att det gamla gardet, med Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson, skall spela en större roll och äntligen leverera en genuin Ghostbusters 3 fullkomligt grusas. Endast Aykroyd har någon som helst vettig bäring för berättelsen, och det går det inte att undkomma att samtliga veteraner känns trötta och oinspirerade. Mötet mellan gammalt och nytt har visat sig vara betydligt svårare än någon kunde föreställa sig. Då J.J Abrams briljerade med The Force Awakens och fick publiken att skrika halsen ur led då Harrison Ford och Carrie Fisher återvände, har endast toppats av den spektakulära återföreningen i Spider-Man: No Way Home. Men de flesta försöken att fusionera ihop två generationer har mestadels resulterat i axelryckningar, se bara till Jurassic World Dominion som föll platt trots att Laura Dern och Sam Neill medverkade.

Det hela blir inte bättre av att filmen känns mållös och förvirrad. Flera viktiga karaktärer från Afterlife förekommer endast i helt triviala sekvenser, andra försvinner för att senare dyka upp i en rad obetydliga scener. Kenan har inte heller den passion och värme som Jason Reitman kanaliserade i Afterlife. Istället påminner filmen om ett löpande band där det ena efter det andra prickas av från en lista med förhoppningen att det skall vara någotsånär tillfredställande för publiken. Allting slutar också i en oerhört grovhuggen final som varken bjuder på skratt, episka bilder eller något som kan kategoriseras som tillfredställande. Ett och annat skratt blir det förvisso på vägen men inte i närheten så ljudliga, hjärtliga eller härliga som i Afterlife eller i den – fortfarande, superba första filmen.

Gil Kenans enda udd framför Jason Reitman är i hans förmåga att regissera action, framförallt är filmens öppningssekvens oerhört fartfylld och energisk något som ger hopp om en pulshöjande och underhållande upplevelse. Tyvärr är det inte fallet och Frozen Empire stapplar istället fram i mål och ställer frågan om någon behöver ringa Ghostbusters igen?