Kaptenen
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Matteo Garrone
En oerhört vacker film med fantastiskt filmfoto. En unik annorlunda berättelse, magiskt om mod och lojalitet men samtidigt så sorglig och skrämmande då den skildrar människors grymhet. Filmen visar vad människor är kapabla att göra för att tjäna några dollar extra. Det är en sådan film som jag inte kan se utan att bli fylld av önskan att förändra världen. Fast det är förstås inte en lätt uppgift.
Seydou och Moussa är två tonårspojkar, 16 år gamla och de är kusiner. De bor i Senegal och älskar musik och där duktiga på det. De spelar olika instrument, sjunger och gör inga låtar. De har en dröm. De vill komma till Europa och slå igenom och bli kända. Som Moussa säger:
Tänk, en dag, kommer vita människor stå i kö för att få vår autograf.
I smyg har de sparat pengar och tagit reda på hur de ska bära sig åt för att ta sig från Senegal till Italien. De har kollat upp hur de skaffar falska pass, hur de tar sig över öknen och över Medelhavet. Seydou försöker prata med sin mamma om att han vill ge sig av till Europa. Mamman blir jättearg. Eftersom pappan har dött är mamman beroende av hjälp av Seydou för att få allt att fungera med barnen.
Önskan att skaffa sig en fantastisk framtid är dock för stor. De ger sig av, trots att de blir varnade av en äldre klok man som säger att allt inte alls är lätt i Europa. Den äldre mannen säger att det finns hemlösa på gatorna i Europa och att vägen dit är farlig.
Det visar sig att den äldre mannen visste en hel del. De två unga pojkarna blir lurade flera gånger och de råkar ut för faror. Passen kostar mycket mer än de fått information om, människosmugglarna sätter av dem i brännhet öken. Att komma in i Libyen är inte lätt. De får råd att gömma sina pengar i rumpan för att inte bli rånade. Vägen över Medelhavet i en liten båt är inte heller trygg och säker.
Jag blir ännu en gång påmind om att världens länder måste hitta ett system där människor som behöver fly kan göra det utan att hamna i händerna på giriga och kriminella flyktingsmugglare som lurar de flyende. Ämnet kompliceras av att dessa två unga pojkar inte ens är flyktingar. De flyr inte från något, det är inte förföljda eller utsatta i sitt hemland utan de vill söka sig en framtid som musiker i Europa.
Världens länder måste få slut på dessa fruktansvärt farliga flyktvägarna som dessutom kostar massor för varje enskild flyende. Som filmen visar flyr inte alls alla för sina liv. De söker en bättre framtid. Det är en svår fråga: ska det vara helt fritt att bege sig vart som helst eller är det en bättre lösning att bygga upp fattiga länder? Frågan är komplicerad. Dess två unga pojkar från Senegal har inga dåliga liv i Senegal. De skulle förmodligen kunna ta sig fram med sin musik i hemlandet. Jag funderar på varför filmens skapare valt att låta oss följa just två unga tonåringar som egentligen inte alls är flyktingar.
Filmen är djupt rotad i de levda erfarenheterna av människor på flykt. Hur kan världen stoppa dessa fruktansvärda faror och göra det mindre farligt att fly – och hur kan världen öppna för unga människor att kunna komma till andra länder ett tag? Filmen sätter igång många tankar och funderingar.
Filmen var Oscarnominerad till bästa internationella film 2024 och hade världspremiär i tävlan på Venedigs filmfestival. Där vann Garrone Silverlejonet för bästa regissör, och nykomlingen Seydou Sarr tilldelades Marcello Mastroianni-priset för sin huvudroll. Seydou Sarr liksom Moustapha Fall som spelar Moussa är enastående duktiga och filmen är vackert fotograferad och berättelsen är stark och både magisk och djupt berörande.