Filmkrktik

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.