Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkrktik

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

by

By Any Means

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Filmrecension: Monkey Man – spännande och intressant men lite för mycket blod

by

Monkey Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Dev Patel
I rollerna Dev Patel, Sharlto Copley, Pitobash, Vipin Sharma, Sikandar Kher, Sobhita Dhulipala,
Ashwini Kalsekar, Adithi Kalkunte, Makarand Deshpande

En actionthriller med en handling som ofta rusar i hög hastighet och med mycket blod som sprutar åt många håll men med plus för ett enastående bra foto-arbete och en lång rad duktiga skådespelare. Monkey Man är spännande och ger en inblick i indiska myter och religion – men förmedlar ändå samma tema och budskap som oändligt många andra filmer: förtryck och orättvisor går enbart att besegra med våld. Det kanske är så, eller kanske inte. Men jag är trött på att våld serveras som underhållning. Men för att vara i en denna genre har den flera plus ändå.

Dev Patel (som bland annat varit med i tv-serier som Newsroom och filmer som The Green Knight, Lion och Slumdog Millionaire) gör regidebut med Monkey Man och gör samtidigt huvudrollen som Kid. Han spelar en ung man som håller upp en anonym yta och som helt uppenbart har ett enda syfte med vad han gör han är ute efter hämnd på de korrupta ledare som mördat hans mor. Det handlar om polis, politik och religiösa ledare som stod bakom förtryck av människor som krävde rätten till sin mark och blev dödade och denna trio av makt (polis, politik och religion) utövar systematiskt förtryck av fattiga och maktlösa.

På nätterna tjänar Kid pengar till sitt uppehälle genom att iklädd en gorilla-mask slåss på scen i en fight club. Kid låter motståndarna vinna. En dag upptäcker han en möjlighet att kunna hämnas på södern korrumperade trojka av makthavare och han sätter igång en plan.

Dramaturgiskt följer den en mall som är ganska förutsägbar. Men en del av behållningen av filmen är att inte veta hur det går så jag ska inte gå in mer på det. Det är spännande och också fina vänner dyker upp längst vägen. På flera sätt har Monkey Man de ingredienser som brukar vara med i denna typ av berättelse. Dev Patel har skrivit manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee (Master and Commander: The Far Side of the World). Helt klart är denna debut som både regissör och manusförfattare väl godkänd och det kommer att bli intressant att följa hans karriär. Jag räknar med stora filmer framöver där hans finger varit med i skapandet.

Berättelsen är bland annat inspirerad av legenden om Hanuman, en indisk berättelse om en ikon som förkroppsligar styrka och mod och som mötte stora utmaningar och svårigheter. Ett plus för denna film är att vi får möta myter från den hinduiska religionen, bland annat om guden Shiva som också en förstörare. Det går inte att skapa något nytt utan att förstöra något. Det är långt från vanligt med hinduiska religiösa berättelser i film som visas i västvärlden. Kristen, muslimsk och judisk religiös mytologi finns det gott om.

Några små detaljer bara som jag noterade: delar av slagsmålsscener var slarvigt filmade, det syntes så tydligt hur en del bara stod och tog emot slag eller sparkar. Ett annat litet minus är att polischefen heter Singh i efternamn vilket visserligen förekommer som namn bland hinduer (han var hindu) men ändå är vanligast bland sikher. Jag är också lite fundersam kring att det bara var korrumperade hinduiska makthavare och de förtryckta tycktes också enbart vara hinduer, när Indien ändå är en krutdurk där det exploderat många gånger mellan muslimer och hinduer och där sikher förtrycks av både hinduer och muslimer. Ibland är det ett minus att känna till mer fakta.

Hur som helst, den är spännande och intressant men med lite för mycket blod för min smak.

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

by

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.