• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dev Patel

Filmrecension: Monkey Man – spännande och intressant men lite för mycket blod

2 april, 2024 by Rosemari Södergren

Monkey Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Dev Patel
I rollerna Dev Patel, Sharlto Copley, Pitobash, Vipin Sharma, Sikandar Kher, Sobhita Dhulipala,
Ashwini Kalsekar, Adithi Kalkunte, Makarand Deshpande

En actionthriller med en handling som ofta rusar i hög hastighet och med mycket blod som sprutar åt många håll men med plus för ett enastående bra foto-arbete och en lång rad duktiga skådespelare. Monkey Man är spännande och ger en inblick i indiska myter och religion – men förmedlar ändå samma tema och budskap som oändligt många andra filmer: förtryck och orättvisor går enbart att besegra med våld. Det kanske är så, eller kanske inte. Men jag är trött på att våld serveras som underhållning. Men för att vara i en denna genre har den flera plus ändå.

Dev Patel (som bland annat varit med i tv-serier som Newsroom och filmer som The Green Knight, Lion och Slumdog Millionaire) gör regidebut med Monkey Man och gör samtidigt huvudrollen som Kid. Han spelar en ung man som håller upp en anonym yta och som helt uppenbart har ett enda syfte med vad han gör han är ute efter hämnd på de korrupta ledare som mördat hans mor. Det handlar om polis, politik och religiösa ledare som stod bakom förtryck av människor som krävde rätten till sin mark och blev dödade och denna trio av makt (polis, politik och religion) utövar systematiskt förtryck av fattiga och maktlösa.

På nätterna tjänar Kid pengar till sitt uppehälle genom att iklädd en gorilla-mask slåss på scen i en fight club. Kid låter motståndarna vinna. En dag upptäcker han en möjlighet att kunna hämnas på södern korrumperade trojka av makthavare och han sätter igång en plan.

Dramaturgiskt följer den en mall som är ganska förutsägbar. Men en del av behållningen av filmen är att inte veta hur det går så jag ska inte gå in mer på det. Det är spännande och också fina vänner dyker upp längst vägen. På flera sätt har Monkey Man de ingredienser som brukar vara med i denna typ av berättelse. Dev Patel har skrivit manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee (Master and Commander: The Far Side of the World). Helt klart är denna debut som både regissör och manusförfattare väl godkänd och det kommer att bli intressant att följa hans karriär. Jag räknar med stora filmer framöver där hans finger varit med i skapandet.

Berättelsen är bland annat inspirerad av legenden om Hanuman, en indisk berättelse om en ikon som förkroppsligar styrka och mod och som mötte stora utmaningar och svårigheter. Ett plus för denna film är att vi får möta myter från den hinduiska religionen, bland annat om guden Shiva som också en förstörare. Det går inte att skapa något nytt utan att förstöra något. Det är långt från vanligt med hinduiska religiösa berättelser i film som visas i västvärlden. Kristen, muslimsk och judisk religiös mytologi finns det gott om.

Några små detaljer bara som jag noterade: delar av slagsmålsscener var slarvigt filmade, det syntes så tydligt hur en del bara stod och tog emot slag eller sparkar. Ett annat litet minus är att polischefen heter Singh i efternamn vilket visserligen förekommer som namn bland hinduer (han var hindu) men ändå är vanligast bland sikher. Jag är också lite fundersam kring att det bara var korrumperade hinduiska makthavare och de förtryckta tycktes också enbart vara hinduer, när Indien ändå är en krutdurk där det exploderat många gånger mellan muslimer och hinduer och där sikher förtrycks av både hinduer och muslimer. Ibland är det ett minus att känna till mer fakta.

Hur som helst, den är spännande och intressant men med lite för mycket blod för min smak.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dev Patel, Filmkrktik, Filmrecension, Hinduism, Monkey Man

Filmrecension: Lion

25 december, 2016 by Birgitta Komaki

Lion
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2016

Regissören Garth Davis har gjort ett drama om identitet. Filmen grundar sig på en självbiografisk bok av Saroo Brierley ”A long way home”.

När Saroo är fem år gammal hamnar han ensam på ett tåg till Calcutta. Han skils från sin fattiga familj, blir gatubarn, hamnar på barnhem och blir så småningom bortadopterad till en familj i Australien. Saaro är en klipsk och söt liten pojke och blir mycket älskad av sin nya mamma (Nicole Kidman) och pappa (David Wenham). Efter ett år utökas familjen med ytterligare en pojke från Indien. Saroo växer upp till en ung man med australiensisk uppfostran. En dag börjar några vänner diskutera möjligheten att söka sitt ursprung via Google Earth. Det blir en omvälvande tanke för Saroo.

Filmen är uppdelad i två delar. Saroo som liten pojke i Indien och tjugofem år senare i Australien. Genom flashbacks i filmen blir vi hela tiden påminda om Saroos barnår i Indien. Genom den symboliken förstår vi också att minnena från den tidiga barndomen hela tiden finns kvar. Han är ju ändå redan 5 år när han adopteras.
Många frågor väcks i filmen. Vad är identitet och minnen? Hur viktigt är det att veta sitt ursprung eller räcker det med tillhörigheten i nuet?

Nicole Kidman gör ett underbart porträtt av en mor som aldrig ger upp. Med små medel övertygar hon oss om sin kärlek till båda sina pojkar. Genom sitt nedtonade spel berör hon. Det är en stark rollprestation. Den vuxne Saroo spelas av Dev Patel. Han står för de stora utspelen. Dev fick sitt genombrott i Slumdogs millionaire och vi känner honom också från Marigold hotell. Med intensiv närvaro och mycket vånda gestaltar han Saroos ambivalens mellan att minnas eller förtränga sina tidiga år. Rooney Mara är den stöttande flickvännen.

Av en gripande bok har det blivit en gripande film. Speciellt den första delen av filmen med barnet Saroo (Sunny Pawar) är rörande. I ett Calcutta med myllrande folkliv men också smuts och elände rör sig den lilla pojken. Den andra delen är filmen något för tillrättalagd för att vi skall komma Saroo riktigt närma. Eftersom det i Indien försvinner många barn varje år är filmen verkligen aktuell. Också frågan om internationella adoptioner är ju alltid på tapeten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dev Patel, Filmrecension, Lion, Scen

Filmrecension: Chappie – ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet

4 mars, 2015 by Rosemari Södergren

chappieposter

Chappie
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars

District 9 är en av de absolut sämsta filmer jag sett. När jag hörde att Chappie har samma regissör väntade jag mig en plågsam ationfilm med alldeles för mycket våld och skjutande. När dessutom Hugh Jackman har en av huvudrollerna – ja då lyste varningslampan lång väg. Jag är inte överdrivet förtjust i Jackman. Men å andra sidan har charmiga Dev Patel (känd från tv-serien Newsroom) en annan av huvudrollerna. Så det var med rätt låga förväntningar jag gick in i biosalongen och jag blev positivt överraskad: Chappie är ett actionäventyr men filmen är såväl välgjord som överraskande – och den tar upp existentiella frågor kring vad livet är och vad är medvetande.

chappieDev Patel spelar Deon som är robottekniker på ett sydafrikanskt vapenföretag. Handlingen utspelar sig 2016 i ett Sydafrika som är svårt härjat av kriminella grupper. Räddningen för den sydafrikanska polisen är robotar som sätts in mot brottsligheten. Med dessa robotar har polisen fått bukt med mycket av våldet och brottsligheten. Dessa robotar har samma storlek som en människa och är programmerade att ta hand om kriminella.

Deon håller dock på fritiden på med ett eget projekt där han utvecklar en robot som har ett mänskligt medvetande och också känslor som en människa. En högintelligent smart robot, med kapacitet att bli smartare än en människa någonsin kan bli – det är inte uppskattat på alla håll. Roboten som får namnet Chappie lever farligt.

På det sydafrikanska vapenföretaget har Deon en konkurrerande tekniker, Vincent (spelas av Hugh Jackman) och som hatar tanken på att robotar ska ha egen intelligens. Vincent utvecklar istället en gigantisk jätterobot som ska styras helt av en människa, helt enkelt ett slags robotliknande vapen egentligen.

Kriminella grupper inser förstås hur användbar en intelligent robot kan vara om den lär sig att tänka som en gangster. Ja det finns många som är ute efter Chappie.

Visst har filmer några slarvfel, några luckor i berättelsen som inte inte helt stämmer. Innehållet i inledningen med klipp som ska se ut som nyhetssändningar stämmer inte riktigt med vad som sedan egentligen händer. Ett tag är det lite mycket skjutande också – men i övrigt är det en film som det finns mycket att prata om efteråt. Det ena är frågorna kring vad ett medvetande är. Det skulle vara rätt fantastiskt om vi en dag kommer så långt som i filmen. Ett annat spår att fundera kring är hur barn påverkas av sin omgivning. Chappie är som ett barn när han först kommer till världen, ett oskrivet blad som kan påverkas av sin omgivning. Deon som skapat honom försöker förstås få in honom på ett etiskt spår, att Chappie inte begår brott och inte dödar. Andra krafter i Chappies omgivning vill få in honom på helt andra spår.

En annan sak i filmen som är kul är att se hur människor påverkas av det barnsliga i Chappie, hur det släpper fram ömma och beskyddande sidor hos till och med gangsters som annars är samvetslösa.

Chappie är ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet. Visst det finns många tyngre filmer som gör samma sak och ofta också mer djupgående – men att filmen är underhållande gör att fler grupper kan lockas fundera vidare kring frågorna om existensen och vad som gör oss till människor – och om robotar kan vara mänskliga.

Detta inlägg ingår i #blogg100

Dag 4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: artificiell intelligens, Chappie, Dev Patel, Filmrecension, robot, Scen

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Hemmet Betyg: 1 Svensk biopremiär: 29 … Läs mer om Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

Starkt kvartal för bokförsäljningen

Under det tredje kvartalet 2025 uppgick … Läs mer om Starkt kvartal för bokförsäljningen

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Mästaren och Margarita har vunnit … Läs mer om Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Ghost of Yotei Betyg 5 Utvecklat av … Läs mer om Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

24-25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

Foto Sören Vilks LeMarc – Det som … Läs mer om Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Manus: Rasmus Dahlstedt Regi: Peter … Läs mer om I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Förledd: charm och mognad

Titel: Förledd  Författare: Elin … Läs mer om Förledd: charm och mognad

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage … Läs mer om Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

Whiskey on the rocks vann Prix Italia

SVT:s Kristallen-belönade dramaserie … Läs mer om Whiskey on the rocks vann Prix Italia

Filmrecension: Vi dör i natt

Vi dör i natt Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Vi dör i natt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in