Youth (Spring)
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Wang Bing
Det arbete som lagts på att skapa Youth (Spring) kan endast benämnas som enastående. Regissören Wang Bing valde att spendera hela fem år i den kinesiska staden Zhili och närliggande områden, där följde och dokumenterade han ett antal unga textilarbetare och deras vardag. Det ordinära har visat sig vara oväntat spännande att bevittna på film, nu senast hade vi Sauna Sisterhood, som var en enda lång bastusession. Men det finns ett tillägg, om subjektet är ytterst vardagligt måste filmen som ramar in händelserna vara snillrik, perfekt strukturerad och väcka ett intresse hos publiken. Ingen av dessa livsviktiga faktorer uppfylls här.
Ambitionerna och visionerna som Wang Bing bär med sig är så pass stora att inte ens ett dussin svenska landskap skulle erbjuda tillräckligt med utrymme. Tanken är att skapa ett genuint epos som transporterar publiken – framförallt den västerländska, till en plats de helst inte vill erkänna existerar i modern tid. Men den oerhörda viljan är fullkomligt irrelevant då filmens omfång är så pass brett att fokus, intresse och struktur helt uteblir.
Det klassiska uttrycket ’’den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket’’ kunde varit slogan för hela Youth (Spring). Om Bing endast hade valt att följa en, två – max tre grupper av människor hade det varit mer än tillräckligt. Vad som istället sker är att filmen blir ohanterlig, både för publiken och Bing. Grundtanken må vara att endast observera händelseförloppet utan minsta intrång, men det måste ändå finnas en påtaglig och kreativ baktanke.
Att endast dumpa otaliga sekvenser på tittaren, som dessutom saknar övergripande kopplingar – förutom gemensam miljö, är fullkomligt befängt. Trots att flera avsnitt är av oerhört allvarlig natur, exempelvis en abort eller chefer som behandlar sina anställda värre än boskap, är det svårt att dras in eller engageras då Bing hoppar mellan subjekt gång på gång. Tanken är att visa på den allmänna och rent tortyrartade arbetsdagen där repetition och ensidighet är det enda som har rätt att finnas till. Det monotona arbetet förmedlas initialt oerhört väl, de slamrande symaskinerna och de kala och vanvettigt fula betongväggarna blir snart till en pålkran mot hjärnbalken. Den oerhörda tristessen förmedlas mycket effektivt och lyckas delge lite av den outhärdliga arbetssituationen som utspelar sig på bioduken. Om allt hade koncentrerats och framförallt redigerats, hade det hela varit en intensiv och oerhört drabbade inblick i iskall massproduktion. Vad som istället sker är att publiken, efter alltför kort tid, blir utmattad. Det initiala bombardemanget upprepas timme efter timme och till slut så smälter precis allting ihop. Att insupa mer information, personer eller livsöden blir omänskligt även för oss som endast måste se det i en biostol. Bings oerhörda dedikation till att delge lite av allt det som spelats in under ett halvt decennium leder till en film som inte har någon form av manövreringskapacitet. Istället stampar den fram som en vinglig klumpeduns utan tillstymmelse till finess eller bearbetning.
Sättet filmen önskar att bibehålla distans på genom ett foto som påminner om smygfilmning, där allting observeras på relativt långt avstånd och där kamerarörelserna är skakiga och hastiga, har också flera problem. Kamera hanteringen – framförallt då den följer valfritt subjekt i rörelse, är outhärdligt. Det ohyggliga skaket orsakar genuin åksjuka och dessutom gör det stora fysiska avståndet till personerna att filmen framstår kylig. Detta gör att flera skeenden inte har någon emotionell inverkan, det är nästan som att observera allting genom en övervakningskamera.
Sedan kommer den stora elefanten i rummet, filmens speltid. Wang Bing är sannerligen inte främmande för att göra filmer som får hela Nibelungens ring att framstå som en matiné. Men även om Youth (Spring) är kort i jämförelse med den helt ohyggliga långa Dead Souls – på otroliga åtta timmar och trettio minuter, är speltiden på över 200 minuter fullkomligt bedövande. Framförallt då det inte finns något som helst ankare eller ytlig berättarstruktur som kan skänka publiken en livboj i detta stormiga hav. Den ångest som smyger sig på då klockan avslöjar att knappt hälften är avklarad – och det redan då känns som ett par livstider, går inte att beskriva i ord.
Och vad gäller att överhuvudtaget ifrågasätta det samhälle som kan behandla människor som maskiner så möts publiken av isande tystnad. Bing har i intervjuar sagt att han har väldigt lite intresse av att vara politisk, ett sätt att – delvis, kringgå den strikta kinesiska censuren. Det må vara ett nödvändigt ont men samtidigt beklagligt då detta närmast omänskliga arbete bör kritiseras, i alla fall belysas.
Youth (Spring) är en av de mest prövande filmupplevelserna jag haft under lång tid. Trots episka aspirationer är slutresultatet något av ett otympligt kaos som lämnar en slutkörd av helt fel anledningar.
Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.
Det är fint beskrivit av Sara Broos och visst är filmen meditativ. Men själv föredrar jag att själv meditera. Av en film vill jag ha mer av en dramaturgiskt arbete. Att nå det omedvetna eller det undermedvetna gör jag när jag mediterar själv. En film som vill göra det för mig stör snarare mitt inre flöde eller mitt icke-flöde. Meditation kan för mig lika ofta handla om att stoppa flödet, att vara stilla. Meditation kan hjälpa oss att vara mer närvarande i våra stunder, att uppleva verkligen med alla sinnen istället för att aldrig ha tid att vara i nuet. Att uppleva, lyssna och se och känna och lukta det som är för stunden. För mig är det var meditation hjälper mig att göra, men en film kan inte göra det. För även när det är en så poetisk film som Skärvor är det ändå ett flöde.
Exakt vilka och vem som krigar mot vem och varför blir inte klargjort. Det behövs inte heller. Det handlar inte om ett särskilt krig. Förutom att det tydligt är några rebeller strider mot den amerikanska presidentens styrkor tycks det finns flera olika rebelliska läger och dessutom är olika våldsamma grupper ute på egen hand och dödar. Att ta sig fram genom striderna gör journalisterna med livet som insats.
Civil War är spännande, välgjord och engagerande. Filmtekniskt är den imponerande, den är i en klass för sig men det som gör filmen helt enastående är hur den lyfter två viktiga teman: journalistikens viktiga uppgift i samhället och krigens obevekliga ansikte. När det gäller krigsjournalistiken har jag dock lite svårt att tro på att journalister kommer så nära kriget att de bara befinner sig en meter från allt dödande.
One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.