Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

by

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

by

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Filmrecension: Fremont – en av de mest underbara filmer jag sett på länge

by

Fremont
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Babak Jalali
I rollerna Anaita Wali Zada, Jeremy Allen White, Gregg Turkington m fl

En av de mest underbara filmer som gått upp på bio på länge. En berättelse som går förbi alla klyschor och schabloner, som skildrar människor i högsta grad mänskliga på ett charmerande sätt. Ett mjukt drama med en varm underton av humor under ytan. Mycket sägs mellan raderna och handlingen går i lugn takt, vi hinner som betraktare känna in scenerna. Det är helt enkelt mästerligt skapat. Stående ovationer för regissör och hela teamet bakom filmen.

Huvudpersonen Donya är en ung kvinna som flydda i tumultet då USA lämnade Afganistan. Donya hade varit tolk åt USA:s armé och därmed riskerade hon att bli dödad av talibanerna som tog över. Förutom att hon varit tolk åt de hatade amerikanarna var hon kvinna. Och att kvinnor inte får ha något jobb och absolut inte visa sig offentligt utan heltäckande klädsel i talibanernas Afganistan är väl känt för alla.

En av de som i verkligheten kom med på evakueringsplanen under tumultet 2021 då talibanerna tog makten var en då 22-årig journalist, Anaita Cali Zada. Hon har huvudrollen som Donya i Fremont. Hon är enastående i rollen.

Donya är en lågmäld ung kvinna, fast med skinn på näsan. Hon bor i Fremont i Kalifornien i ett område där nästan alla är afghaner. Hon jobbar däremot i närliggande San Francisco på en fabrik som tillverkar lyckokakor, framför allt för kinarestauranger. När en läkare frågar henne varför hon valt att inte jobba i Fremont svarar hon att hon vill se fler människor än afghaner och vill lära känna kineser också.

Donya har ett problem gemensamt med många av de afghanska flyktingar som bor i samma område. Hon har svårt att somna. En av hennes grannar ger henne sin tid hos en psykiatriker för att hon ska kunna få sömntabletter. Psykiatrikern (underbart spelad av komikern Gregg Turkington) försöker få henne att öppna sig och berätta om livet i Afganistan och flykten. Psykiatrikern vill att hon ska läka genom att prata om det hon upplevt och om sin situation nu. Donya menar att hon inte behöver det. Det enda hon behöver är att få sömntabletter. Deras möten är intressanta och tankeväckande. Det är klart att det är bra att prata om och förstå sina upplevelser, men å andra sidan måste vi leva vidare, kunna klara vardagen och då kan en tablett för att kunna sova vara en bra lösning.

Psykiatrikern går båda delarna. Han skriver ut sömntabletter men fortsätter att träffa Donya. Sessionerna hos psykiatrikern består av att han läser ur bok om Vitkäft, varghunden, för Donya. Det är fina scener. Ibland blir psykiatrikern själv så berörd att han måste gråta bakom sin portfölj.

Filmen innehåller flera scener där vi slipper de vanliga schablonerna. Donya äter ofta idag på kvällen i en liten restaurang som drivs av en äldre afghansk man. Ofta är de två ensamma i lokalen och han har på en romantisk tv-serie. Donya måste lova att inte berätta för någon att han tittar på den. De har en fin relation, som en farfar och hans barnbarn.

När den gamla kvinnan som skriver visdomsorden inuti lyckokakorna dör får Donya ta över den uppgiften. Hennes kinesiska chef ser en förmåga hos henne. Donya har en arbetskamrat som söker någon att leva med och som går på blind-dejter. Den gamla mannen med restaurangen pratar också om att Donya borde träffa någon. Efter ett tag blir påtryckningarna många från olika håll så Donya skickar ut ett meddelande i en lyckokaka för att kunna träffa någon.

Fremont är filmad i svartvitt vilket fungerar perfekt. Jag har sett att filmkritiker jämför denna film med filmer från regissörer som också ofta skapar unika filmer, som Jim Jarmusch, Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Om du brukar gilla filmer av dem är detta helt klart en film för dig.

Gillar du tv-serien The Bear? Jeremy Allen White, som har huvudrollen i The Bear, dyker upp här i en helt annan roll.


.

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: Bad Boys: Ride Or Die

by

Bad Boys: Ride Or Die
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2024
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

Efter den kriminellt underskattade TV-serien Ms. Marvel, som introducerade en av de mest inspirerade superhjältarna på år och dagar, såg det ljusare ut för regissörsparet Adil El Arbi och Bilall Fallah, som båda var involverade i serien som producenter och regissörer till ett par avsnitt. För där Ms. Marvel var lysande var deras arbete med den senaste Bad Boys filmen – kallad For Life, inget annat än horribelt. Nu fanns det förvisso inte mycket nytt att uppröras över då vi har att göra med en filmserie som ständigt befunnit sig på bottennivå.

Dock hade världen varit förskonad från filmserien i nästan två decennier när den tredje filmen anlände 2020 och påminde om varför det långa avbrottet varit för allas bästa. Tyvärr har ingen av upphovsmännen tagit hänsyn till publikens välmående denna gång vad gäller att dra ut på tiden mellan filmer. Och förhoppningen om att Ms. Marvel skulle ha fungerat som ett avstamp för något bättre grusas totalt.

Bristerna, tillkortakommandena och den rekordlåga kvalitén som visas upp här är dock inte någon större överraskning. Ännu en gång handlar det om en film som utrustats med ett miserabelt manuskript som verkar vara skrivet av ett par fnissiga tonårskillar efter ett par glas starksprit för mycket. Det är som ett enda stort vuxendagis där mogna män och kvinnor förnedrar sig själva – och publiken, med pinsam dialog som ogenerat spyr ur sig pubertalt nonsens som knappt var uthärdligt för trettio år sedan, än mindre idag.

Där andra filmserier försöker att hitta nya infallsvinklar men ändå bibehålla delar av sitt DNA – som gjorde dem framgångsrika för decennier sedan, väljer Bad Boys: Ride Or Die att envetet och tjurskalligt stå kvar i något som endast kan beskrivas som medeltiden. Att Martin Lawrence och Will Smith verkar finna upplägget och materialet hysteriskt underhållande må vara en sak, men att det inte görs någon tillstymmelse till att uppdatera exempelvis actionscenerna eller addera karaktärer samt skådespelare – gärna med förmågan att agera, är hårresande. Hela filmen är som en levande klyscha, precis allting framstår unket, gammalt och som ett rent hafsverk. Önskan att binda samman händelser från föregående filmer är totalt misslyckad då ingen – som inte utrustats med ett fotografiskt minne, kan minnas något av innehållet förutom explosioner, biljakter och allmän idioti.

Men där del 1 – 3 i alla fall haft något att erbjuda vad gäller öronbedövande action är Ride Or Die ett fiasko av så stora proportioner att ett dussin flygfält inte skulle räcka för att husera den. Vad som erbjuds är av så låg kvalitet att källarplanet står högt i kurs i jämförelse. Det mest drabbande problemet med actionscenerna är – ja, förutom avsaknaden av god koreografi, ideér eller allmänt sunt förnuft, filmens två klippare Asaf Eisenberg och Dan Lebental. Filmen är redigerad som något som kan hittas på pysselavdelningen hos närmsta förskola. Så fort det blir dags för dragna pistoler inleds den mest hysteriska och odisciplinerade klippning jag skådat sedan Iron Maiden konsertfilmen Death On The Road, som orsakade epileptiska anfall. Många gånger verkar det som om Eisenberg och Lebental tävlar om vem som kan klippa ihop det så snabbt och slarvigt som möjligt.

Utan bra action, någorlunda vettiga komiska repliker från Martin Lawrence – som tidigare kunde dra på smilbanden åtminstone en gång, är allt som återstår en kolossal skrothög. Mest utmärkande blir dock Will Smith som efter incidenten med Chris Rock på Oscarsgalan för snart två år sedan fått se sin karriär bli stympad. Smith är numera bara en skugga av sig själv, även på vita duken, självförtroendet, hjälteleendet och karisman är dämpad, sammanbiten och inte det minsta naturligt längre. Dock kan man fråga sig om orsaken till detta är skammen av att ha skämt ut sig inför ett antal miljoner tv-tittare eller sin medverkan här?