Wicked
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Jon M. Chu
Wicked är i hemlandet USA närmast legendarisk. Musikalen har varit en ostoppbar succé som spelats på Broadway i över tjugo år. Idina Menzel som spelade huvudrollen i den första uppsättningen gick sedan vidare till att låna ut sin röst till Elsa i Frost och sjunga den moderna Disney-klassikern Let It Go. Men att filmatisera framgången har visat sig vara långt ifrån problemfritt. Flera försök att sjösätta projektet har resulterat i absolut ingenting, och då allt verkade vara redo för inspelning slog COVID-pandemin till vilket orsakade ytterligare förseningar.
Projekt som hamnar i detta ökända utvecklingshelvete brukar sällan rättfärdiga den absurda väntetiden. De förmågor som initialt var passionerade och inspirerade att påbörja arbetet har sedan länge försvunnit och substitut på substitut har tagits in som kreativa ledare. Jon M. Chu som nu regisserar är inte helt utan kvalifikationer, där det mest omtyckta verket var Crazy Rich Asians, men förutom den ljusglimten är Chus CV föga imponerande. Filmer som G.I Joe: Retaliation och Now You See Me 2 förkroppsligar innebörden av bottennapp.
Även om Chu aldrig är nere och rotar i de mörka regionerna denna gång är Wicked inte någon fulländad eller bländade upplevelse, däremot fullt fungerande. Med tanke på musikalens status som en sann Broadway-kunglighet är det förståeligt att filmbolaget Universal vill slå på stora trumman för filmatiseringen. Filmens form och karaktär är tänkt att vara storslagen, påkostad och där ordet lagom absolut inte har något existensberättigande men det finns flera saker som hindrar Wicked från att framstå som den rena lyxprodukt den vill presentera sig som. Ambitionen att göra filmen grandios och episk stöter på patrull genom förvånansvärt opålitliga digitala specialeffekter, flera gånger är det lika syntetiskt som skräckexempel från tidigt 00-tal då tekniken fortfarande var i sin linda. Detta sänke blir än mer påträngande då filmen också använder sig av mycket välarbetade och färggranna kulisser som kärleksfullt tittar på både musikalen men också den legendariska originalfilmen från 1939.
I de sekvenser som är befriade från de helt undermåliga digitala specialeffekterna liknar Wicked snarare de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus med en glättig och lättsam stämning placerad i briljant designade miljöer. Men Wicked är i grund och botten en musikal och lever och dör på saker som koreografi, framförande och arrangemang. På detta plan är det också något av en blandad kompott. Flera nummer är så pass bombastiska och uppskruvade att de närmar sig det rent parodiska, andra är löjligt bleka och känns som musikalisk fogmassa.
Anmärkningsvärt är hur Jon M. Chu vägrar att ge upp hoppet, även då filmen rosslar likt en kedjerökare är Chu oerhört målmedveten och mån om att slutföra projektet. Denna uppenbara vilja och uthållighet är beundransvärd, framförallt med tanke på att motgångarna är många. En av dessa – förutom de redan nämnda, är skådespelarensemblen som också rör sig mellan högt och lågt. Valet att ge popsnöret Ariana Grande en av filmens mest centrala roller är lika illa som beslutet att låta Pierce Brosnan pröva på skönsång i Mamma Mia. Grande saknar alla attribut som krävs för att agera, hennes emotionella spektra är mer begränsat än hos en robot, och då hon tvingas att försöka skapa lite klassisk fysisk komik i bästa Buster Keaton-anda är katastrofen ett faktum. Om det inte vore för att Grande åtminstone har förmåga att utföra danskoreografin fläckfritt är detta historiskt usel rollbesättning.
Tack och lov är Cynthia Erivo i den andra – och mer relevanta, huvudrollen fullkomligt lysande. Förutom en otroligt solid sångröst lyckas Erivo också agera med självförtroende, lugn och kraftfull karisma. En rad biroller hjälper också till att tvätta bort den otrevliga smaken av Grandes hopplösa lekstuga. Michelle Yeoh har definitivt varit mer road men skänker ändå filmen en viss pondus och auktoritet. Sedan har vi Jeff Goldblum i rollen som trollkarlen själv, en roll som inte kunde spelats mycket bättre än av filmvärldens mest excentriska aktör.
Det hela är fullt funktionellt och drägligt, trots de massiva bristerna, främst som ett resultat av Chus hängivna regi. Till och med berättelsens häpnadsväckande naivitet går att svälja. Men så kommer finalen och det blir dags att rulla fram det tunga artilleriet, stunden som alla musikalfantaster väntat på i två årtionden, stunden som bäst beskrivs med en enda låttitel, ’’Defying Gravity’’. Det är svårt att säga om någon musikal de senaste tjugo åren erbjudit ett så starkt spår som detta mästerverk, nu arrangerad till perfektion och en makalös sånginsats av Cynthia Erivo. För en kort stund får filmen vingar och publiken gåshud, den absurda kraft som är låtens lyrik och den otroliga melodin samverkar för att skapa en kort sekvens som endast kan beskrivas som genial. Tragiken är bara att denna eufori är alltför kortvarig och långtifrån något som förekommer i resten av filmen.