Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vem är vem? – Bedårande, ljuvlig och gör mig glad

by

Vem är vem?
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Stina Wirsén, Linda Hambäck

En film för hela familjen, fast kanske allra mest för de minsta, som gör mig sprittande glad.
Denna underbara film består av åtta kortfilmer. Skynda dit med barn. Den är bedårande, ljuvlig, rolig och det sprudlar av livsglädje kring den. Fast den inte är särskilt lång innehåller den mycket att känna igen om vardagens dramatik. Det är en trygg film att ta med de allra minsta på.

Den bygger på Stina Wirséns karaktärer: Nalle, Katten, Fågel och Kanin. Men nu har de blivit vuxna. Nalle, Katten, Fågel och Kanin är stora och har egna mobiltelefoner, körkort och hår under armarna. Några har fått barn. I Vem är vem? får vi träffa barnen: Lilla Hund, Knatt, Gnis, Luden, Mjau och Pip. I kortfilmerna får vi uppleva en myskväll med pizza och vi får följa med Lilla Hund på äventyr i skogen fast Lilla Hund inte tycker om skog eller äventyr, vi får se vad som händer när Gnis firar födelsedagskalas och en gäst som inte Gnis bjudit kommer. Och vi får se vad som händer när stackars Knatt får skäll för något Knatt faktiskt inte gjort. Precis som livet är ibland.

Det är en familjefilm som med humor skildrar vardagens draman och jag tror alla kan känna igen sig och de stora känslor som småsaker kan riva upp. Den är tecknad i varma, milda färger som gör mig glad.

Visst går det att definiera denna film som PK och Woke. Absolut. Den utspelas i ett mångsidigt universum där en fågel kan leva tillsammans med ett helt annat djurslag och barnen behöver inte alls vara samma djur som föräldrarna och det är högst vanligt att barnen är en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Allt är helt naturligt. Den är helt enkelt fantastisk och mjuk och rolig och utgår från hur livet faktiskt är idag. Och det spelar ingen roll vem som är han eller hon eller hen. Det är åtta kortfilmer som är helt befriade från fördomar och klicheer och är så långt från min barndoms skolböcker där vi lärde oss läsa att ”far ror och mor är rar”.

Som extra plus: inläst av enastående Stellan Skarsgård.

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

by

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.

Filmrecension: Så länge hjärtat slår – stark och drabbande

by

Så länge hjärtat slår
Betyg 4
Regi Ella Lemhagen
Biopremiär 27 september 2024

Vad som börjar väldigt trevligt och festligt i en konsertlokal, där ett band framför titellåten Så länge hjärtat slår med sångaren Hanne (Bianca Kronlöf) i fronten, följs av att hon drar upp sin vän Katrin (Liv Mjönes) upp på scenen för att fira hennes födelsedag med sång och tillrop. Det är tydligt att de är såta vänner som står varandra nära på ett personligt plan – men också professionellt ska det visa sig, då de också jobbar ihop. Dock inte som kollegor, utan Katrin är Hannes chef på ett vårdhem för äldre och dementa. Men Hanne identifierar sig såklart inte som skötare ändå, utan är ju musiker.

Vad som börjar väldigt varmt och glatt, nästan som en komedi, förvandlas snart till någonting helt annat. Någonting mycket mörkare och allvarligare. För precis som samhället och världen i stort förändrades väldigt snabbt i våren 2020 efter att Covid-19 blev en global pandemi, så påverkas också både Katrins och Hannes liv otroligt mycket. Både professionellt och privat. Inledningen blir en snygg kontrast som påminner oss hur snabbt allting kan vända, både i våra personliga liv men också mer allmänt ute i samhället. Och då covid fortfarande är som ett öppet sår på samhällskroppen som knappt hunnit läka, är det många som fortfarande inte återhämtat sig helt efter detta även om samhället i stort ändå kunnat göra det.

Baserad på verkliga händelser handlar detta främst om Hanne och hennes arbetskollegor på ålderdomshemmet och hur deras arbetsplats och situation drastiskt förändrades, precis som stora delar av samhället i stort, och utan att riktigt veta hur de så snabbt skulle anpassa sig och hantera den enorma krissituation som livet blev då. Men det handlar också om Hanne och hennes kamp mot vårdbolaget, deras olika chefer som vägrar lyssna till hennes larmrapporter och om styrelser som trots enorm bristande arbetsmoral ändå sätter vinstintresse framför att få in rätt hjälpmedel så personalen kunde göra sitt jobb. Och om chefer som tar ut bonusar istället för att sätta in de pengarna och täppa igen de resursbrister de så uppenbart hade då. Det blir först en ensam kamp som gör henne lite till paria på sin arbetsplats, då de övriga arbetarna inte vill stöta sig med ledningen och riskera sina jobb, men sen också ger henne ett sammanhang och högre mening.

Trots sin någorlunda ljusa och lätta ton är det ändå en väldigt stark och drabbande film. Flera gånger känner jag att den ger mig en klump i magen, och lämnar mig nära till tårar mer än en gång. Att jobba inom vården är nog inte så lätt vanligtvis, men under specialtillstånd som dessa och dessutom inte ha ledningen bakom sig utan närmast blir gaslightad till att allt är som det ska trots enorma resursbrister och krishantering som mestadels byggs på lögner så måste det verkligen vara en helt ny sorts helvetesring ingen kunnat föreställa sig innan. Vilket gör att en verkligen känner med Hanne och hennes situation, känner hennes hopplöshet och förtvivlan, och Bianca gör verkligen en otrolig rollprestation här. Liv Mjönes är också väldigt bra, som alltid, även om det är svårare att känna med henne som mest ljuger och tar avstånd från sin vän när det blir jobbigt. Hanne bryr sig mer på ett personligt plan, om de andra anställda, brukarna hon jobbar med och anhöriga som också drabbades. Hennes engagemang blir lika värmande som hjärtskärande.

Filmen blir som ett testamente för vikten av personligt mod, att våga ta fighten mot företag som gör fel, att inte vika sig när det blir tufft, men också för att stå upp för sanningen – och varandra. Men också för hur viktig media och journalistiken ändå fortfarande är i vårt moderna tidevarv, hur det kan ge röst åt den lilla människan som försöker tystas av det stora maskineriet trots att det är hon som befunnit sig på golvet och sett hur deras felhantering påverkat både anställda och brukare. Det är lätt för chefer som sitter på sina fina kontor i helt andra byggnader att säga att allting är bra och går rätt till när de varken behöver hantera eller personligen drabbas av konsekvenserna. Tack vare bra anställda som insåg hur fel allting blev, och som gick till media och vågade prata om det så allmänheten fick upp ögonen för det kom de inte undan med det. Så händer någonting liknande igen hanteras det förhoppningsvis bättre. Och inte på de arbetandes bekostnad.

Filmrecension: Transformers One

by

Transformers One
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Josh Cooley

Man kan inget annat än beundra Paramount Pictures och Hasbro för deras konstanta försök att rädda det som räddas kan av varumärket Transformers i skepnaden av biofilm. Förutom den stabila Bumblebee från 2018 har det varit en kamp på liv och död vad gäller att tvätta bort stanken från det otyg som Michael Bay släppte lös på en ont anande biopublik 2007. De hängivna fans som växt upp med den animerade serien och en uppsjö av transformerande leksaker fick tårögt se hur deras barndomsminnen blev till en ren perversion där sexism och renodlad idioti fick hålla i taktpinnen.

Michael Bay må inte bli ihågkommen för filmer som Armageddon eller Pain & Gain, men hans totala massaker av Transformers har visat sig vara lika bestående som Gotlands raukar. Saneringen har dock varit svår och långtifrån lyckad, den senaste filmen Rise Of The Beasts må ha varit bättre än valfri Bay episod men framstod gammal, trött och menlös. När det nu blivit dags för den första animerade Transformers-filmen sedan 1986 görs det en ansats att genomföra en rejäl renovering. Övergången från spelfilm till animation har visat sig vara något av en blandad kompott. Det mest självlysande och lyckade projektet Spider-Man: Into The Spider Verse, fullkomligt briljerade genom att bibehålla de grundstenar som gjort Spider-Man så igenkännbar men samtidigt nyttja det animerade formatet för att bjuda på helt nya infallsvinklar. Ett mindre framgångsrikt exempel är Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem från ifjol som gärna ville nå samma höjder som Spider-Verse men som föll platt genom en total brist på engagemang från alla involverade.

Transformers inträde till den animerade världen liknar – olyckligtvis, snarare de berömda Ninja-sköldpaddorna mer än Spider-Man. Filmens regissör Josh Cooley har spenderat majoriteten av sin tid som filmskapare hos Pixar och regisserade senast Toy Story 4. Att Cooley har erfarenhet av mediets visuella egenheter är tydligt, Transformers One är en visuellt strålande upplevelse. Animationen som erbjuds här är av första klass, framförallt scenografin med skinande och högteknologiska skyskrapor är både slående och förföriska.

Tyvärr räcker det inte med ett öga för det visuella, någonstans måste det också finnas en film med en tydlig identitet som vågar göra sig sedd och hörd. Och vad gäller att differentiera sig, att lägga Bay bakom sig och ge Transformers en distinkt och igenkännbar identitet, blir det hela något av en soppa. Cooley må vara både bekväm och självsäker vad gäller det utseendemässiga, men då det kommer till att forma något mer personligt är det uppenbart att Cooley inte är fullt redo. För tillskillnad mot Toy Story, finns här inga strukturer eller givna vägar att gå. Även om Transformers figurerat på bioduken förut måste Cooleys bryta ny mark då serien byter skepnad. Uppgiften visar sig vara alltför komplex och övermäktig, något som leder till att filmen många gånger känns som ett lapptäcke, där alla beståndsdelar har hämtats från större och mer bejublade projekt.

Det ohyggliga tempot från Spider-Verse hämtas in, detsamma gäller Pixars moralkakor samt den glättiga och självironiska tonen från Guardians Of The Galaxy. Inspirationskällorna är det sannerligen inget fel på, men det finns skäl till varför dessa exempel utmärker sig som lyckat filmskapande, för att replikera dem har visat sig vara svårt, om inte omöjligt. Förhoppningen att sy ihop en rad olika filmer och modellera om dem till något eget leder till att filmen känns instabil och spretig. Humorn som genomsyrar hela filmen är aningen tafatt och rör sig mellan slapstick och halvdana ordvitsar.

Berättelsen som sådan är inledningsvis nedtyngd av otroligt klumpig exposition och förklaringar, framförallt för oss som inte kan Transformers-mytologin i detalj. Där Spider-Verse är genuint rafflande i sin hiskeliga fart blir Transformers One mest flåsig och utmattande. Och tyvärr gör sig små spår av Bay fortfarande påminda, framförallt i den onödigt bombastiska musiken av Brian Tyler och actionscener som är alltför koreograferade, även om de är ljusår bättre än något vi fått se i någon av spelfilmerna.

Filmens fragmenterade persona är som mest beklämmande vad gäller karaktärsutvecklingen. För tro det eller ej, men Transformers One innehåller ett oväntat mörkt och allvarligt sidospår som tar sig an tematik som oskyldighet och fanatism, element som fascinerar men som aldrig känns tillräckligt utvecklade eller genomtänkta. Känslan att filmen är ofärdig eller saknar polering är också det bestående intrycket. Även om detta utan tvekan är ett steg i rätt riktning så behövs det ett försök till innan alla bitarna kommer på plats, först då kanske Transformers äntligen kan börja bjuda på genuint god popcorn-underhållning.

Filmrecension: Hollywoodgate – filmad med livet som insats

by

Hollywoodgate
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Ibrahim Nash’At

En dokumentär som är filmad med livet som insats. Den ger en skrämmande inblick i skallen på krigshetsande talibaner som totalt förnekar kvinnor rätten till fria liv. När den sista amerikanske soldaten lämnade Afganistan fick den Berlinbaserade dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’At tillåtelse att följa några av talibanernas ledare under ett år. Nash’At hotades flera gånger av talibanerna och han fick inte spela in något från livet för de maktlösa vanliga medborgarnas liv i Afganistan men av det vi ser av de talibanska ledarnas beteende förstår vi att livet för de maktlösa är svårt, ja ofta outhärdligt. Samtidigt som talibanernas ledare undersöker och leker med alla de miljoner vapen som amerikanarna lämnade kvar svälter två tredjedelar av Afghanistans befolkning och kvinnor fråntas alla sina rättigheter.

Talibanernas nya befälhavare för landets flygvapen, Mawlawi Mansour, var en av de talibanledare som filmaren fick rätt att följa och spela in. Vid flera tillfällen förklarar Mansour för sina talibankollegor:
– Om filmarens avsikter är dåliga kommer han snart att dö.

Hur lyckades filmaren få tillåtelse att följa Mawlawi Mansour? Mansour säger vid några tillfällen att filmen ska visa upp dem och ge reklam för talibanerna. Jag tror inte någon som ser dokumentären och som ser och hör hur talibanerna beter som får en positiv inställning till dem.

Filmaren är inte den enda som talibanerna hotar att döda. De finns rebeller i landet som inte stöder talibanerna och med jämna mellanrum letar talibanerna upp motståndare och dödar dem. Kvinnor som inte täcker sig tillräckligt kan också bli dödade. Dessutom hotar talibanerna grannlandet Tadzjikistan. Att talibanerna har en stor förkärlek för att döda är tydligt i det inspelade. De sitter ofta och diskuterar om vem de vill döda. Mycket skrämmande är också under en stor militär uppvisning talibanerna arrangerar: där finns en självmordsbataljon.

När amerikanarna gav sig av lämnade de kvar avancerad militär utrustning från västvärlden av ett värde av minst sju miljarder, bland annat flera bombplan och några större flygplan också. Visserligen hann de amerikanska soldaterna att klippa av en del ledningar i flygplanens motorer men talibanerna har tillgång till kunniga flygmekaniker och lagar flera av planen. Läskigt. Med tillgång till dessa bombplan växer talibanernas självförtroende och de hotar med att ta över grannlandet Tadzjikistan och det är också tydligt att talibanerna har ambitioner att ta över fler länder. Som flera av dem förmedlar på olika sätt är deras stora livsintresse att döda.

Förutom att talibanernas styre är ett hot mot resten av världen innebär deras regim ett av världens värsta förtryck av kvinnor, till och med värre än i Iran och Saudiarabien, som ju inte har något skryta med när det gäller kvinnors rättigheter. I flera samtal mellan några talibaner får vi höra dem diskutera sin syn på kvinnor. I talibanernas Afganistan får kvinnor inte gå på gator utan att vara helt täckta, kvinnor och flickor över tolv år får inte gå i skolan. Talibanledaren berättar att hans fru är utbildad läkare men så fort de förlovade sig fick hon sluta att arbeta, vilket han är mäkta stolt över.

Det är en gåta för mig varför FN och för den delen också EU och de europeiska länder som vill kalla sig civiliserade inte protesterar högljutt mot det förtryck mot kvinnor som pågår i Afganistan och ett antal andra länder som Iran och Saudiarabien. Hur kan det vara tyst kring detta kvinnoförtryck?

Hollywoodgate är en dokumentär som är skrämmande och som dröjer sig kvar inom mig länge och gör mig väldigt ledsen och besviken över mänskligheten. Det är en mycket modig insats av filmaren att genomföra denna inspelning. Vi får en inblick bakom kulisserna på ett av världens värsta regimer där våld och kvinnoförtryck är den bas landet byggs på.