Filmrecension

Efterträdaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2924
Regi och manus Xavier Legrand
I rollerna Marc-André Grondin som Ellias Barné och Yves Jacques som faderns
vän Dominique

Ellias som är 30 år gammal har precis blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Under visningen av den första kollektionen känner han plötslig av sina ofta återkommande bröstsmärtor. En läkarundersökning visar att han har ett något förhöjt blodtryck men att hjärtat fungerar som det skall göra på en 30-åring. Läkaren menar i stället att hans symptom tyder på panikångest. På läkarens fråga om det finns några speciella sjukdomsmönster i släkten svarar Ellias att pappan fick stroke för några år sedan. Hur det för övrigt är med pappans hälsa har han ingen aning om eftersom han inte har haft någon kontakt med pappan, som bodde i Kanada, på över 20 år.

Några dagar senare nås han av budet att pappan har dött. Det vänder upp och ner på alla hans planer. Han har helt enkelt inte tid och vill absolut inte åka på begravning till Kanada. Dessutom vill han inte ta hand om pappans tillhörigheter och är inte intresserad av arvet efter honom. Men till slut inser han att han måste åka till Kanada. Väl där bestämmer att han sig för att ordna en expressbegravning för att kunna åka hem till Frankrike och fortsätta sin framgångsrika karriär så snabbt som möjligt.

Det första han gör efter att ha landat i Kanada är att besöka begravningsbyrån för att snabba på processen. Därefter besöker han pappans hus tillsammans med en fastighetsmäklare. Alla inventarier skall skänkas till välgörande ändamål och huset skall säljas så snabbt som möjligt. Men eftersom de inte hittar nycklarna till den låsta källaren måste mäklarens undersökning av vad som finns därnere vänta till nästa dag. När Ellias hittar nycklar går han ner i den noggrant låsta källaren. Längst in bakom lås och bom upptäcker han något förfärligt som får honom att rusa därifrån vilt skrikande i panik. Längst inne i källaren, i ett noga tillbommat rum ligger en ung inlåst kvinna. Vad är detta vad? Vad betyder det? Var hans pappa ett monster? Och hur är det med de två vännerna som dyker upp och beskriver pappan som en fantastisk människa. Är de inte lite väl inställsamma? Vet dom om pappans hemligheter? Är de inblandade i alla förfärligheter. Varför lovprisar de pappan och varför är Dominique så mån om att var med att organisera begravningen?

Efter ett tag lugnar Ellias ner sig och ringer till larmcentralen. Men när de svarar blir han tveksam och lägger på. I förvirringen får han för sig att han skall lösa det hela själv utan inblandning. Det visar sig snabbt vara ett ödestiget beslut, allt går fel. Det ena felaktiga beslutet efter det andra gör att han till slut känner sig tvungen att dölja inte bara pappans förfärligheter utan också sina egna handlingar.
Den begravningen som han kommer för sent till blir en pina. Han faller i häftig gråt, delvis kanske för att han sörjer sin okända pappa men också på grund av de egna felaktiga besluten. När han så småningom förstår vem flickan i källaren är, eller var, blir han alltmer osäker på både pappans och Dominique roll i flickans försvinnande. Vem har skyddat vem och vem skyddar fortfarande vem. Och dessutom, hur kan Ellias efter alla felbeslut skydda sig själv.
Filmen är ett slags psykologiskt drama med vissa skräckfilmsinslag. Handlingen tar ett antal oväntade och mer eller mindre obegripliga vändningar vilket gör att filmens berättelse inte är helt trovärdig. Men den är värd att se även om det finns betydligt bättre och intressantare psykologiska dramer och skräckfilmer. Den enda av filmens skådespelar som gör något intryck är huvudrollsinnehavaren Ellias, alltså Marc-André Grondin. Han visar upp både ett nyanserat kroppsspråk och ett nyanserat känsloregister väl avpassat till filmens skiftande händelser. Han bär helt enkelt upp filmen.

Wicked
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Jon M. Chu

Wicked är i hemlandet USA närmast legendarisk. Musikalen har varit en ostoppbar succé som spelats på Broadway i över tjugo år. Idina Menzel som spelade huvudrollen i den första uppsättningen gick sedan vidare till att låna ut sin röst till Elsa i Frost och sjunga den moderna Disney-klassikern Let It Go. Men att filmatisera framgången har visat sig vara långt ifrån problemfritt. Flera försök att sjösätta projektet har resulterat i absolut ingenting, och då allt verkade vara redo för inspelning slog COVID-pandemin till vilket orsakade ytterligare förseningar.

Projekt som hamnar i detta ökända utvecklingshelvete brukar sällan rättfärdiga den absurda väntetiden. De förmågor som initialt var passionerade och inspirerade att påbörja arbetet har sedan länge försvunnit och substitut på substitut har tagits in som kreativa ledare. Jon M. Chu som nu regisserar är inte helt utan kvalifikationer, där det mest omtyckta verket var Crazy Rich Asians, men förutom den ljusglimten är Chus CV föga imponerande. Filmer som G.I Joe: Retaliation och Now You See Me 2 förkroppsligar innebörden av bottennapp.

Även om Chu aldrig är nere och rotar i de mörka regionerna denna gång är Wicked inte någon fulländad eller bländade upplevelse, däremot fullt fungerande. Med tanke på musikalens status som en sann Broadway-kunglighet är det förståeligt att filmbolaget Universal vill slå på stora trumman för filmatiseringen. Filmens form och karaktär är tänkt att vara storslagen, påkostad och där ordet lagom absolut inte har något existensberättigande men det finns flera saker som hindrar Wicked från att framstå som den rena lyxprodukt den vill presentera sig som. Ambitionen att göra filmen grandios och episk stöter på patrull genom förvånansvärt opålitliga digitala specialeffekter, flera gånger är det lika syntetiskt som skräckexempel från tidigt 00-tal då tekniken fortfarande var i sin linda. Detta sänke blir än mer påträngande då filmen också använder sig av mycket välarbetade och färggranna kulisser som kärleksfullt tittar på både musikalen men också den legendariska originalfilmen från 1939.

I de sekvenser som är befriade från de helt undermåliga digitala specialeffekterna liknar Wicked snarare de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus med en glättig och lättsam stämning placerad i briljant designade miljöer. Men Wicked är i grund och botten en musikal och lever och dör på saker som koreografi, framförande och arrangemang. På detta plan är det också något av en blandad kompott. Flera nummer är så pass bombastiska och uppskruvade att de närmar sig det rent parodiska, andra är löjligt bleka och känns som musikalisk fogmassa.

Anmärkningsvärt är hur Jon M. Chu vägrar att ge upp hoppet, även då filmen rosslar likt en kedjerökare är Chu oerhört målmedveten och mån om att slutföra projektet. Denna uppenbara vilja och uthållighet är beundransvärd, framförallt med tanke på att motgångarna är många. En av dessa – förutom de redan nämnda, är skådespelarensemblen som också rör sig mellan högt och lågt. Valet att ge popsnöret Ariana Grande en av filmens mest centrala roller är lika illa som beslutet att låta Pierce Brosnan pröva på skönsång i Mamma Mia. Grande saknar alla attribut som krävs för att agera, hennes emotionella spektra är mer begränsat än hos en robot, och då hon tvingas att försöka skapa lite klassisk fysisk komik i bästa Buster Keaton-anda är katastrofen ett faktum. Om det inte vore för att Grande åtminstone har förmåga att utföra danskoreografin fläckfritt är detta historiskt usel rollbesättning.

Tack och lov är Cynthia Erivo i den andra – och mer relevanta, huvudrollen fullkomligt lysande. Förutom en otroligt solid sångröst lyckas Erivo också agera med självförtroende, lugn och kraftfull karisma. En rad biroller hjälper också till att tvätta bort den otrevliga smaken av Grandes hopplösa lekstuga. Michelle Yeoh har definitivt varit mer road men skänker ändå filmen en viss pondus och auktoritet. Sedan har vi Jeff Goldblum i rollen som trollkarlen själv, en roll som inte kunde spelats mycket bättre än av filmvärldens mest excentriska aktör.

Det hela är fullt funktionellt och drägligt, trots de massiva bristerna, främst som ett resultat av Chus hängivna regi. Till och med berättelsens häpnadsväckande naivitet går att svälja. Men så kommer finalen och det blir dags att rulla fram det tunga artilleriet, stunden som alla musikalfantaster väntat på i två årtionden, stunden som bäst beskrivs med en enda låttitel, ’’Defying Gravity’’. Det är svårt att säga om någon musikal de senaste tjugo åren erbjudit ett så starkt spår som detta mästerverk, nu arrangerad till perfektion och en makalös sånginsats av Cynthia Erivo. För en kort stund får filmen vingar och publiken gåshud, den absurda kraft som är låtens lyrik och den otroliga melodin samverkar för att skapa en kort sekvens som endast kan beskrivas som genial. Tragiken är bara att denna eufori är alltför kortvarig och långtifrån något som förekommer i resten av filmen.

Occupied City
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Steve McQueen

Regissören Steve McQueen är inte direkt blyg vad gäller att ta sig an det tunga och svåra. Ämnen som slaveri, sexmissbruk och desperation har berörts i filmer som Shame och 12 Years A Slave. McQueen är djupt engagerad i samhällsfrågor och har sedan länge velat peka ut stora delar av filmindustrin som djupt diskriminerade. McQueen är en rebell och – positivt menat, upprorsmakare som inte tar hänsyn till normer.

Nu vill McQueen ge sig i kast med att göra sin första dokumentärfilm. Viljan att ännu en gång fokusera på tunga ämnen är fortfarande där, nu väljer McQueen att studera Amsterdam under den nazistiska ockupationen av staden. Ett ämne som borde beröra, engagera och kännas alltför aktuellt i en tid då individuella rättigheter, rasism och fördomar dominerar vår vardag. Men det blir ingen dånande utskällning eller sylvass studie om en stad i skäck. Istället är Occupied City utdragen, slarvig och fantastiskt ointressant.

Att ens skriva de där fraserna känns närmast surrealistiskt, inte för att Steve McQueen varit en regissör som aldrig begått snedsteg, utan för att filmens tematik och innehåll borde fängsla och fascinera. Det huvudsakliga problemet är filmens kompletta avsaknad av struktur. McQueen ränner runt som en huvudlös höna i otaliga kvarter och byggnader allt medan en monoton och sömnig berättarröst basunerar ut platsens betydelse under ockupationen. Inledningsvis är de olika historierna både gripande och skrämmande, men i och med att de endast förekommer i snabba – närmast episodiska format, är det omöjligt att bli fullt engagerad. Hur hjärtskärande historierna som förmedlas än må vara är mängden rent omöjlig att processa, vi får inga andningspauser eller ens visuellt stöd för att kunna rama in de olika historierna. Detta eftersom McQueen väljer att filma flera sekvenser från helt osannolikt fula vinklar, vi får se en slagborr slå bort lite betong, en stökig vind och ett par ungdomar som röker marijuana.

Filmens fullkomligt absurda speltid är en boja som ingen skulle kunna slå sig fri ifrån. Över fyra timmar lång är det omöjligt att separera eller bry sig om de hundratals utsagor som förekommer. Efter ett tag uppstår istället djup irritation då det finns material och narrativ här som är mer än välförtjänta att belysas, men inte så här nonchalant, hastigt och känslokallt.

Snart liknar hela Occupied City en kapsejsad och grotesk uppsats av en student som inhämtat information från tusentals uppslagsverk och endast klippt och klistrat. Det må vara späckat med information, men eftersom dispositionen och visionen uteblir spelar det ingen roll. Istället blir det en ogenomtränglig massa som kväver tittaren och fullkomligt ignorerar att filmen i sig är på väg att implodera som en följd av skygglappar. Skygglappar som gör att Steve McQueen kan vägra att redigera eller ta hänsyn till nödvändiga traditioner inom dokumentärfilmen.

Då filmen når sin fjärde timme ligger besökarna på marken och flåsar, den drönande berättarrösten fortsätter att långsamt mala på, fula och irrelevanta bilder flaxar förbi, subjekt eller mening är utsuddat, detsamma gäller min mentala hälsa.