• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

19 december, 2024 by Elis Holmström

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Lejonkungen, Mufasa

Filmrecension: Parthenope – Neapels hjärta – värd att se men engagerar inte fullt ut

18 december, 2024 by Ulf Olsson

Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.

När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.

Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.

Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.

Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.

Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

18 december, 2024 by Jonatan Södergren

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nosferatu

Filmrecension: Juror #2 – vrider och vänder på frågor om rättvisa och sanning

17 december, 2024 by Rosemari Södergren

Juror #2
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster 13 december 2024
Regi Clint Eastwood

En rättegångsfilm som sätter igång funderingar och undersöker och vrider på vad som är viktigast: rättvisa eller sanning – och ställer frågan om rättvisan obönhörligt hör samman med sanning? Delvis påminner filmen och böcker med liknande teman i John Grishams böcker. Fast hos Grisham är det ofta lite tydligare vad som är rätt och vad som är fel och vem som står på rätt sida.

Justin Kemp (spelas av Nicholas Hoult) blir kallad till att sitta i juryn för en mordrättegång. Han försöker slippa vara med i juryn eftersom han och hans flickvän väntar barn. Flickvännens graviditet räknas som en riskgraviditet eftersom de tidigare haft tvillingar som dog strax före födseln. Domaren menar att han ändå kan vara med i juryn eftersom det är en uppgift som sker dagtid, om han skulle arbetat skulle han ändå varit hemifrån dagtid. När rättegången inser Justin det förfärliga att kvinnan som enligt åklagaren mördats kan ha dödats av honom, av misstag i en olycka då han körde bil i hällande regn och mörker och inte såg kvinnan som halkade framför bilen. Nu ska Justin alltså vara med och bestämma om kvinnans pojkvän är mördare. Vad ska Justin göra? Ska han övertala juryn att frikänna pojkvännen som på många sätt verkar vara skyldig. Om pojkvännen frikänns vad händer då? Kommer polis och åklagare att utreda mer och upptäcka att det var en bilolycka? Vill Justin sitta i fängelse när hans kommande barn växer upp?

Det kan tyckas vara enkelt att bara säga sanningen. Men ska Justin låta hela sitt liv gå i kras för något som han inte gjorde med vilje? Är en man, som den mördade kvinnans pojkvän, oskyldig när han ofta var våldsam mot sin flickvän och lät henne gå ensam i högklackade skor längs en mörk landsväg i hällande regn där det var halt och stor risk att hon skulle halka? ? Om denna man dessutom är med i ett kriminell gäng som säljer droger, som ju orsakar död i överdoser ibland och han har en hel del våldsamt i sitt förflutna – är han då oskyldig? Han har begått en hel del brott som han sluppit undan straff för.

Filmen fokuserar på Justins kamp med sitt samvete. Jag gillar rättegångsfilmer och advokatberättelser men denna greppade inte helt tag i mig som sådana filmer brukar göra.
den är absolut intressant och vrider och vänder på frågor. Huvudrollsinnehavaren Nicholas Hoult gör en Justin Kemp som är lite svår att riktigt läsa av. Han har väldigt ofta samma uttryck i alla scener. Det kan vara regissören som bestämt att det ska vara så. Nicholas Hoult är aktuell i en stor roll i Nosferatu som har premiär på svensk bio i början av januari 2025. Då får vi förhoppningsvis se honom agera med fler uttryck.

För manus står Jonathan A. Abrams och för regi står Clint Eastwood. Filmikonen Clint Eastwood har stått för regi för flera starka filmer och har vunnit flera Oscarsstatyetter, bland annat tillsammans med Albert S. Ruddy och Tom Rosenberg för bästa film 2005 för Million Dollar Baby. Någon Oscarsvinst tror jag inte blir aktuellt för denna film, men den är intressant och spännande trots att det inte är någon action. Ett välgjort funderande kring temat rättvisa och sanning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clint Eastwood

Filmrecension: Konklaven – omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande

16 december, 2024 by Elis Holmström

Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger

Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.

Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.

Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.

Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.

Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.

Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.

Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 487
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in