Filmrecension

Companion
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Drew Hancock

Det blir en fullkomlig stormvind som drar åt alla håll och kanter då Drew Hancock tar sig an sin första långfilm efter att uteslutande ha sysslat med diverse TV-serier. Resultatet är delvis underhållande, bångstyrigt men också klent och underutvecklat för att verkligen framstå minnesvärt och unikt.

Premissen, att blanda lätt skräck med syrlig satir rörande det moderna samhällets många fel och brister, för genast tankarna till Get Out, Jordan Peeles klassiska film som stilfullt och spydigt bröt ned rasism, fördomar och klasskillnader genom galenskap, våld och stora doser komik. Companion vill – till varje pris, emulera detta, tonen är därför glättig men kan – utan förvarning, skifta och bli kolsvart, närmast nihilistisk. Filmen väljer inte heller att förlita sig på några skräckklyschor utan förlägger chockvärdet till korta stunder av brutalt våld. Men mer än något annat är satiren och absurditeten i det moderna samhället närvarande. Överflöd och toxisk maskulinitet får sig både en och annan känga, något som också drar tankarna till den geniala Barbie av Greta Gerwig.

Inspirationerna och associationerna till grandiosa filmer är dock – som ofta är fallet, större än slutresultatet. För även om ingredienserna för storslagen satir återfinns blomstrar det aldrig ut. Istället för att framstå nyskapande eller vågad blir det endast en dråplig imitation av de episka inspirationskällorna, flera sektioner känns som ihålliga karbonkopia från valfritt verk av Peele, dock utan den enorma fingertoppskänsla och bisarra – men geniala komik, som alltid är närvarande i filmer som exempelvis Us. Hancock vågar inte eller ta ut de satiriska svängarna fullt ut. De bästa satirer har en tydlig politisk och moralisk orientering, Hancock vill istället plädera två läger och väljer att göra en sorts ’’båda sidor är av samma skrot och korn’’, något som förtar komiken då filmen aldrig vågar gå hela vägen ut.

Hancock försöker också att få igång en kaotisk energi, menad att skapa göra filmen fullkomligt absurt, där allting går snett och vansinnet regerar. Men detta gör att filmen känns splittrad och improviserad, där slitresultatet känns slumpartat och inte det minsta bestämt eller seriöst. Den korta speltiden mår inte heller särskilt bra av att Hancock använder sig av alltför många tillbakablickar och drömsekvenser som återupprepas minst en gång för mycket.

Jack Quaid och Sophie Thatcher i huvudrollerna levererar också två vitt skilda insatser vad gäller kvalité. Thatcher besitter en unik dämpad form av karisma som göra flera av sekvenserna – då hon tvingas agera utan motspelare, både intressanta och laddade, Quaid å andra sidan börjar successivt närma sig att endast spela samma rollfigur i allt han gör. Ännu en gång är det neurotisk galenpanna vars nerver inte ens klarar av ett temporärt strömavbrott.

Companion har goda avsikter vad gäller sitt koncept men når aldrig hela vägen fram, för även om det finns underhållande stunder och satiren har vassa moment är det för ofokuserat och spretigt för att kunna ses som lyckat eller nyskapande, något filmen aspirerar till att vara.

En sommar utöver det vanliga
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Artus

Vad som inledningsvis känns krampaktigt och dråpligt utvecklas till en charmerande och ofta rolig film som understryker vikten av mångfald och värdet av att inte följa strömmen.
Det går dock inte att undkomma att introduktionen till En Sommar Utöver Det Vanliga är genuint obekväm, inte vad utförandet anbelangar utan konceptet. Även i en komisk kostym går det inte att komma undan det faktum att det finns djupa problem vad gäller att agera intellektuell funktionsnedsättning. Regissören Artus som också spelar huvudrollen kan – trots goda ambitioner, inte navigera bort från detta faktum och då hans karaktär iscensätter funktionsnedsättningen blir reaktionen en obehaglig kall kår, även om det inte finns några onda avsikter. Det skapas genast obehagliga associationer till Lars Von Triers oerhört kontroversiella Idioterna vars innehåll åldrats med samma grace som mjölk.

Att flera initiala skämt också placerar övriga ensemblen – bestående av personer med faktisk intellektuell funktionsnedsättning, som poängen i flera av skämten gör att det hela känns osmakligt, djupt problematiskt och inte det minsta behagligt. Men ju längre filmen pågår desto mer får personer skina och komma fram i rampljuset. Från att ha varit relativt oseriöst och utan vidare riktning, förvandlas projektet till en mer hjärtlig och omsorgsfull film som visar på oerhörd respekt inför ämnet utan att någonsin framstå som ett pekoral. Filmens komik lyckas så småningom också resa ifrån den svajiga startsträckan. Det är en salig men mycket effektiv blandning av slapstick och situationskomik som funkar oväntat väl.

Tematiken och filmens allmänna form är stöpt efter klassiska ’’må bra-filmer’’, en i dag bortglömd genre som oftast kan framstå naiv och fånig, men som i denna förpackning fungerar förvånansvärt bra. Ännu en gång måste också filmens ensemble, som helt och hållet består av oprofessionella aktörer, lyftas fram. Flera av aktörerna visar upp betydligt bättre förmåga att skapa komik än en handfull självbelåtna toppkomiker.

En sommar utöver det vanliga må inte vara riktigt så extraordinär som titeln stoltserar med, däremot är det en många gånger om oerhört underhållande och värmande film som gör sig utmärkt i det svenska vintermörkret.

Flickan med nålen
Betyg 5
Visas på Göteborg filmfestival, ordinarie biopremiär 21 februari 2025
Regi Magnus von Horn

Baserad på verkliga händelser är oftast någonting som skaver i en film, en ansats att kanske inte helt absolut visa sanningen – men ändå ge en tolkning av den. Saker läggs till, tas bort, ändras för att ge mer spänning (eller annan önskad effekt) och är sällan exakt vad som hände. Kanske hade den varit för nära dokumentären annars, om ens den kan helt ofiltrerat säga vad som hänt och varför. Så när Flickan med nålen säger att den baseras på verkliga händelser är det aldrig helt klart vad den baseras på – den säger aldrig så mycket, i alla fall inte i ord, utan målar långsamt och noggrant upp en fiktiv berättelse som senare broderas in i verklighetens narrativ.

Vi får följa Karoline, flickan med nålen, som jobbar på fabrik med att sy nödvändigheter till soldater (vi befinner oss i världskrigets slutskede 1919) och hon tycks ha förlorat sin man till krigets hemskheter. I sökandet efter svar kommer hon närmare och närmare fabrikschefen med vilken hon inleder ett förhållande med. Det ena leder till det andra och tillslut lyckas hon övertala honom till giftemål, vilket dock inte riktigt går hem med hans moders önskan. Det strama och bleka går därmed hand i hand mellan handling och estetik på ett högst konstnärligt fulländat uttryck. Det hårda och karga svartvita fotot är briljant och påminner om det i Netflix-serien Ripley där nästan varje bildruta är ett konstverk i sig; värd att skriva ut, rama in för upphängning. Att det dessutom blandas med lite avant gardistiskt filmade ansikten som tycks gå sönder, lida på gränsen till att deras själar ser ut att lämna deras kroppar är verkligen ett körsbär på tårtan.

Utkastad från sin dröm om ett bättre liv med direktören hamnar hon i ett rum där vattnet droppar in och toabesök görs i en hink. Klassperspektivet är sylvasst och penetrerande ärligt. Att hon är gravid och arbetslös gör hjälplösheten lika akut på bioduken som inom mig, jag kan inte låta bli att känna för henne och hennes kamp att hålla sig vid liv och samtidigt göra vad som är rätt. Så när hon försöker göra abort på ett badhus vrider det sig i hela kroppen. Hennes smärta är min. Men helt ensam förblir hon inte i sin situation, då hon träffar på Dagmar (spelad av danska skådespelaren Trine Dyrholm) som till en början tycks vilja hjälpa Karoline (spelad av Vic Carmen Sonne) med hennes situation och påstår sig kunna förmedla hennes barn till en adoptivfamilj av läkare eller andra välbärgade samhällsmedborgare som kan ge hennes barn ett bättre liv. Mot en kostnad så klart. Så när barnet är fött återvänder hon till Dagmar och lämnar över sitt barn. Och då hon inte kan betala hela summan hon blir skyldig stannar hon kvar och jobbar för henne. En vänskap bildas och de blir nästan som familj. Men det leder också till att Karoline får reda på hur Dagmar så snabbt lyckas bli av med barnen och det är först här vi kommer in i delen med hur filmen är baserad på verkliga händelser. Istället för att fokusera på Dagmar och hennes vidriga brott får vi möta och känna henne från ett annat perspektiv vilket resulterar i en mer nyanserad bild än bara monstruös barnamördare. Hon är snäll och omtänksam, men lindrar sina känslor och trasiga inre liv med droger, med vilka hon drar med sig Karoline till mörkret, men å andra sidan har hon mycket att fly och känslor att undvika vilket gör det svårt att döma henne. Vilket är en ytterligare styrka i filmen, hur den porträtterar utan att stigmatisera utan låter publiken själv avgöra vad den känner och tänker om vad som sker. Inga moraliska pekpinnar men likväl en påminnelse om hur trasigt livet kan vara och vad det kan få oss till. Men också hur långt vi kommit sen dess.

Filmen var uttagen till huvudtävlan i filmfestivalen i Cannes, men blev ruvad på sin Guldpalm – vilket jag så här i efterhand kan tycka är sorgligt och oförtjänt. Inte för att vinnaren Anora var dåligt, tvärtom var det en av fjolårets bästa filmer, men jag kan tycka att den inte riktigt har samma djup och konstnärliga touch. Istället känns det som Sean Baker vann med sin karriär, att gradvis ha jobbat sig uppåt och till slut förtjänat priset – snarare än ha varit bästa film. Men nu har filmen blivit nominerad både till European Film Awards och som Danmarks Oscarsbidrag så förhoppningsvis får Magnus med team upprättelse där. För den förtjänar att uppmärksammas mer och applådera sin absoluta högform av cineastisk storhet som mycket film saknar i övrigt.