• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

DVD-recension: Centurion

12 januari, 2011 by Redaktionen

Den nionde legionen (Legio IX Hispania) har i historien blivit känd som den försvunna legionen och ingen vet med säkerhet vad som egentligen hände med alla de män som försvann. I filmen Centurion ges ett svar av vad som kanske hände någon gång år 119 vår tidräkning. Enligt legenden försvann legionen någon gång under denna period när de kämpade mot pikterna. Den 9:e legionen grundades av Pompejus Magnus och fick namnet ”Hispania” under de Catabrianska krigen 29-19 f.v.t.

Pikterna var ett folk som levde i nuvarande Skottland och har under historien fascinerat både arkeologer och
författare, exempelvis skrev den amerikanske författaren Robert E. Howard flera pulpnoveller om pikternas kung Bran Mak Morn. Det som främst har fascinerat är att att man inte heller vet så mycket om pikterna som folk och relativt få bevarade föremål finns kvar från dem. Pikterna försvann runt 900-talet och den information som vi har om dem finns främst från deras fiender.

Historien i filmen Centurion tar sin början när Quintus Dias (Michael Fassbender) lyckas fly från sina piktiska
fångvaktare efter att tidigare ha blivit tillfångatagen av den ökända hövdingen Gorlacon. Quintus räddas av den 9:e legionens befälhavare Virilus (Dominic West) som fått order om att hitta den piktiske hövdingen. Legionen har hjälp av en piktisk spejare vid namn Etain (Olga Kurylenko) vars hjälpsamhet visar sig vara något annat.

Precis som i legenden om den 9:e legionen går det illa. Nästan hela legionen fångas i ett bakhåll och general
Virilius tas till fånga. Quintus och några få överlevande samlas och försöker först rädda Virilius från pikterna och sedan ta sig tillbaka till de romerska linjerna. Under tiden börjar den forne allierade Etain att jaga dem med
sina män.

Neil Marshall, är nog mest känd för sin ultrahårda Mad Max-klon Doomsday som var något av en kalkon, men visade tydligt vart actionskåpet skulle stå. Marshall tillhör de regissörer som idag kan leverera både utstuderat och cineastiskt våld på ett mycket imponerat sätt. I Centurion består våldet mest av brutal och snabbt svärdsvingande som i mina ögon ger ett extra plus. Den som förväntar sig välklippta oxbridge-romare bör se en annan film. Romarna i den här filmen fula i mun och besitter allmänt dålig attityd något som fungerar förvånansvärt bra. Det som är något av ett minus i sammanhanget är att filmen är lite för kort. Flera av Quintus kamrater känns lite för outvecklade som runt 20 minuter film hade rättat till. Det är heller inte första gången Fassbender och West är med i samma film, de var även med i den historiska tv-serien The Devils Whore för några år sedan. Och ett extra eloge till det vackra fotot av de skotska högländerna som är minst sagt imponerande i den här filmen. Skottland har aldrig sett bättre ut på film.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Centurion, film, dvd, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Centurion, dvd, Michael Fassbender, Recension, Scen

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

11 januari, 2011 by Rosemari Södergren


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om Little Fockers, Ben Stiller, Robert De Niro, Owen Wilson, Barbra Streisand, film, recension, komedi, moral

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barbra Streisand, Ben Stiller, Komedi, Little Fockers, moral, Owen Wilson, Recension, Robert De Niro, Scen

Så Nära är dokumentär berättarkonst

11 januari, 2011 by Redaktionen

Emelie Wallgren och Ina Holmqvist har gjort filmen om Angela och Arina (15 0ch 14) och deras passion för det tyska pojkbandet Tokio Hotell. Fokus för deras kärlek är fronfiguren Bill Kaulitz.

Som vuxen är det som att bli inbjuden genom en dörr som inte vanligtvis står öppen. Vi får följa Angela och Arina från bandets besök i Stockholm och vidare på en resa till Tyskland för att se idolen på vaxmuséet. Från kärlek och passion till besvikelse och sorg och den oundvikliga återhämtningen.

Filmen är i sig en fantastisk resa där vi får ta del av flickornas samtal med vuxna och med varandra. Vi får lyssna och känna lite av vad det kostar att bli vuxen. Det gör lite ont.

Ina Holmqvist och Emelie Wallgren:

”Vi kände oss arga över att kvinnliga fans ofta avfärdas som hysteriska.” Visst är det så, det är svårt att bli tagen på allvar när man är 14-15 och ung kvinna. Ändå är detta så viktigt.

Och Ina och Emelies film är viktig. Den tar passionen på allvar. Ett slag för alla 14-åriga kvinnor. Den är också viktig för att den ger oss vuxna en chans att se fenomenet ur 14 åringens perspektiv. Om vi står ut med insikten om att det som händer med våra tonåringar är en del av deras väg bort från oss. I alla fall för en tid…

Förslag till alla föräldrar: Unna er att se den här filmen. Det samma gäller filmälskare för här blir dokumentärformatet skön konst.

Filmen har redan tagit hem priser. Bland annat STHLM. DOC för bästa korta dokumentär på 11:e Tempo Dokumentärfestival 2010. Filmen har också nominerats till Guldbaggen för Bästa dokumentär.

Här kan du se trailer och läsa mer om filmen

IMBD

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Så Nära, Dokumentärfilm, Guldbaggen, Tokio Hotel

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Guldbaggen, Så Nära, Tokio Hotel

Kulturbloggen recenserar den hyllade Winter´s Bone

7 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Winter´s Bone är en av de mest hyllade filmerna som släppts på biodukarna i slutet av 2010.
17-åriga Ree tar han om sin svårt deprimerade mamma och sina två småsyskon medan pappan mest är borta i sin kriminella narkotikaaffären. De bor i ett fattigt område där människorna bor i skjul och inte ens har lakan i sängen, ett fattig-USA för vita som vi sällan ser något om i amerikanska filmer.
Handlingen är placerat i Ozarkavkrokarna, mitt i ett utfattigt ingenstans utan djupare spår av civilisation.

Handlingen är svår att värja sig mot. Ree lär sin småsyskon att skjuta ekorrar, inte för nöjes skull utan för att det är ett sätt att överleva. En dag står sheriffen utanför dörren med beskedet att hennes pappa försvunnit och han har lämnat deras hus i borgen. Om han inte dyker upp inom två veckor blir de av med sitt hus.
Hus är väl att ta i, det är ett ruckel, som alla andra boytor i området.
Ree börjar sin jakt på pappan och hon besöker släktingar i området, där det är vardagsmat att bli bjuden på kokain och annan narkotika till frukost. Ingenstans ser jag någon dator hos någon i filmen, ingenstans någon iphone. Det är en värld i USA med white trash-människor som det är svårt att ens tro på att de finns.

Debra Granik, som regisserat, har valt att skildra berättelsen på ett nästan dokumentärt sett i bildval och i hur skådespelarna agerar. Hon kunde lätt ha fastnat i socialporrfällan. Skickligt manövrerar hon förbi det och 17-åriga Ree har skinn på näsan, är envis och ger sig inte, men har inte heller orealistiska drömmar. Hon manövrerar sig fram i den kriminella värld där hon lever, och kämpar för att hon och hennes småsyskon ska överleva.

Filmen har hyllats nästan av alla kritiker och den har fått flera Golden Globe-nomineringar, så vi kan räkna med en och annan Oscar-nominering. På Stockholms filmfestival vann filmen Bronshästen.

När jag såg filmen hade jag i förväg fått höra att det var en mycket bra amerikansk socialrealistisk film. Den grep mig starkt och kändes i magen. Den var så stark att jag kände mig arg på flera av karaktärerna i filmen, jag är allergisk mot vuxna som bjuder ungdomar på narkotika. Att en film är så stark och får den som ser filmen att reagera är väl ett tecken på att filmskaparen lyckats säga något.

Här träffade jag regissören till Winter´s Bone.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5 och skriver:
Debra Granik avstår från lättköpta poänger när hon gör film av Daniel Woodrells prisade roman från den amerikanska obygden. Jennifer Lawrence som 17-åriga Ree imponerar stort.

MovieZine gav betyg 4 och skriver:

”Winter’s Bone” är baserad på Daniel Woodrells roman med samma namn. Filmens handling är riktigt bra. Spänningen är alltid på topp och man vet aldrig vad som väntar i nästa scen. Debra Graniks regi imponerar. Alla skådespelare i filmen är bra och känns nästan läskigt trovärdiga. Starkast lysande av dessa skådespelartalanger är Jennifer Lawrence som spelar Ree och John Hawkes som spelar hennes farbror Teardrop. Att det är samma man som spelar Teardrop i ”Winter’s Bone” och karaktären Lennon i sista säsongen av ”Lost” är inget annat än lysande skådespel. Jennifer Lawrence är så bra i huvudrollen att jag inte alls skulle bli förvånad om hon blev Oscarsnominerad. Det är inte svårt att förutspå att Lawrence, som redan vunnit priser för sina roller i ”The Burning Plain” och ”Poker House” har en lovande karriär framför sig.

Onyanserat skriver:

Ree Dolly (Jennifer Lawrence) driver alltså runt och letar efter sin far och möter hårdnackat motstånd från lokalbefolkningen. Mycket mer än så händer inte. Trots, eller kanske just därför är det oerhört spännande hela tiden. Filmen har fått en del kritik för att vara mer socialporr och fattigdoms-safari än en autentisk och osentimental skildring av ett Amerika som många vill blunda inför. Kritiken kommer sig antagligen av att den är regisserad av en medelklass-intellektuell-lattedrickande-Obamakramande-judinna från New York. Jag vet inte. Någon sån kritik har aldrig genre-mästaren Ken Loach fått utstå och jag tycker den är fullständigt befängd. Debra Granik har gjort ett lågmält mästerverk med en glimrande skådespelsensemble mestadels bestående av amatörer från trakten. Och allra mest skiner Jennifer Lawrence.

Relaterat: Betyg 4 i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om film, Winter´s bone, recension, trailer, Golden Globe

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: golden globe, Recension, Scen, trailer, Winter´s Bone

Recension: The Tourist med Johnny Depp och Angelina Jolie

3 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Johnny Depp spelar mot Angelina Jolie och han spelar en roll som en vanlig man, en amerikansk turist som råkar hamna i en krånglig härva av misstag i The Tourist som har Sverigepremiär 5 januari 2011.

Johnny Depp som brukar spela udda personer har i ”The Tourist” i regi av Florian Henckel von Donnersmarck fått ta tag i en roll som en ordinär mattelärare från Wisconsin i USA som på en tågresa till Venedig möter en mystisk kvinna, som är inblandad i skumraskaffärer och jagad av både Interpol, Skottland Yard och en skum gangster som omger sig med ryska torpeder.

Det är lika bra att säga det direkt: Johnny Depp är Johnny Depp vem han än spelar. Den som gillar Johnny Depp kommer att njuta av att se honom också i denna roll. Angelina Jolie som utstuderad glamourvamp med midja och rumpa som vickar så ingen man kan låta bli att kika på hennes bakdel och sucka är lite mer förvånande och kanske väl stel. Det är förmodligen en onaturlig roll för henne.

Miljöerna i filmen är fruktansvärt vackra. Först Paris och sedan huvuddelen av filmen som utspelar sig i Venedig. Ryan Fleming som recenserat filmen för sajten Digital Trends menar väl att det nästan är filmens enda behållning:
For as much star power as The Tourist has, you might expect something that could go one of two ways. On one hand, you could get a drama so intense that the Academy Board would simply show up at the movie premier and grudgingly hand the cast and crew a box full of Oscars. On the other hand you might have a film that is simply a fun time for the actors, and is possibly an excuse for them to work together with perhaps a trip to somewhere exotic thrown in, ala Oceans 11 (and Oceans 12, and Oceans 13). The Tourist is definitely more on the side of Ocean’s 11, and while Johnny Depp and Angelina Jolie both turn in decent performances with what they are given to work with, the characters become slaves to a plot, which often has them act in bizarre and contradictory ways.

Jag håller med om att filmen knappast kommer att bli en Oscar-vinnare. Den har inte heller något djup eller något budskap. Filmen börjar i Paris där brittiska säkerhetspoliser bevakar Angelina Jolies rollfigur: Elise Clifton-Ward. Hon får ett brev från den efterlyste Alexander med uppmaning att lura poliserna att en annan man är den de söker. I början av filmen, när poliserna hade gått på bluffen och skickat italienska delen av Interpol för att gripa den oskyldige matteläraren trodde jag filmen skulle handla om risken med övervakningssamhället. Att det skulle visa sig att det är livsfarligt att råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och hamna i övervakarnas klor.

Fast det är svårt att dra några sådana slutsatser. Filmen har inget budskap, inget viktigt att säga. Ändå ger jag den betyg 3+, ganska nära en 4, för att det är i all sin meningslöshet rolig, överraskande och underhållande.

En förförisk bagatell att roas av, fast utan något egentlig mening. Helt enkelt en film till för att underhålla.

Den fick betyg 1,5 av Washington Post, som alltså inte var särskilt förtjust.

Här är den officiella webbplatsen för The Tourist.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Johnny Depp, Angelina Jolie, film, recension, Venedig, The Tourist

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Angelina Jolie, Johnny Depp, Recension, Scen, The Tourist, Venedig

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 478
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Sida 481
  • Sida 482
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in