Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Novocaine – tragiskt patetisk

by

Novocaine
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 mars 2025
Regi Dan Berk, Robert Olsen

Att filmer skapats endast med utgångspunkten att det finns en lövtunn idé som bär upp det hela är inget nytt. Men det har mestadels varit förpassat till en tid då varken
smarta telefoner eller kontantlösa betalningar existerade. Men Novocaine är en tidsresa, och inte den sorten som uppfyller tittaren med varm nostalgi, istället är det en otäck påminnelse att begreppet ”det var bättre förr” borde inkludera en jättelik brasklapp.

Då personer försöker göra sig lustiga kring specifika filmer brukar de ofta bryta ned och förenkla berättelsen till så pass små beståndsdelar att även den mest komplexa film kan framstå banal. Ingmar Bergmans Höstsonaten skulle elakt kunna beskrivas som mor och dotter grälar i trångt rum och Mad Mad Fury Road som en sandig biltur fram och tillbaka. Detta är onödigt cyniska och självgoda förenklingar som inte borde tas med något som helst allvar, men i fallet med Novocaine är denna typen av fåniga summeringar precis vad som presenteras i två helt olidligt monotona timmar.

Premissen där huvudrollsinnehavaren Jack Quaid inte har kapacitet att känna smärta kunde ha lett till svart humor, som med precision och finess blandade galghumor med oerhört våld. Och där kvoten för våld uppfylls förblir humorn fast i en annan dimension. Regissörsduon Dan Berk och Robert Olsen handlag är precis som Jack Quaids skådespel stelt, opersonligt och komplett ointressant. Ambitionen att skapa en karaktär som genom sitt oförstånd och ytterst ordinära attribut förvandlas till ofrivillig actionhjälte är ingen felaktig utgångspunkt men då utförandet är såhär pass fantasilöst spelar ambitioner eller förhoppningar ingen roll.

Alla försök till komik är både ansträngda och desperata för att inte säga tragiskt patetiska. Då filmen innehar en ensemble som bäst kan kategoriseras som medioker och som värst förkastlig, blir försöken att skapa någon form av värme eller inneboende charm lika misslyckade som pinsamma. Den närmast anorektiska grundidén tas också så pass långt och utan någon uppfinningsrikedom att det hela blir hopplöst förutsägbart. En film med ytterst tunt material kan dock kompensera för sina uppenbara brister genom stora mängder energi och driv, men Novocaine är märkligt sömnig och såsig. Trots en uppenbar vilja att vältra sig i hjärnsubstans och oerhört brutalt våld är filmen tam och fantastiskt tråkig vad gäller allt annat. Se bara till romansen mellan Quaid och Amber Midthunder som verkar framställd av en AI modell, ja, om denne ombads att skapa den mest håglösa och osexiga relation som skådats på film.

Inte ens då hela eländet tycks vara på väg att vara slut kan Berk och Olsen ha den goda smaken att avsluta åbäket. Istället följer en utdragen och totalt spänningslös final som är lika hjärndöd som tråkig, två ord som summerar hela filmen.

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

by

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Filmrecension: De dödas symfoni – trots alla problem finns ljusglimtar

by

De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.

Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.

Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.

Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.

Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.

Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.

Filmrecension: William Tell – praktfiasko

by

William Tell
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Nick Hamm

Man kan skriva åtskilliga doktorsavhandlingar om den mardröm som är regissören Nick Hamms senaste film, men ödet säger det bäst. Mitt i den makabert gräsliga filmupplevelse som är William Tell får projektorn nog och slutar fungera, tyvärr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade förskonat oss alla från ett praktfiasko bortom alla normala proportioner.

Nick Hamm och dennes filmografi är långtifrån imponerande – för att uttrycka det milt, det är en salig blandning av identitetslöst mög som är omöjligt att komma ihåg. För vem minns den ’’mästerliga’’ The Hole eller den minst lika ’’oförglömliga’’ Driven…
Att resultatet inte är av särskilt hög kaliber är därmed inte överraskande, men att en genuint episk bottennivå nås på nolltid är en annan historia. Dock går det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende lämnar en andlös, och inte på grund av de vackra alplandskapen – det enda som överhuvudtaget kan beskrivas som drägligt associerat med filmen. Foto och allmän presentation är mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte översätter med hänsyn till anständighet. Det är gränslöst plastigt, överdrivet, för att inte säga fult, inte blir det bättre av katastrofalt dålig kostym och smink, som måste inhämtats från utförsäljning på Buttericks butik på Drottninggatan. Här är det lösskägg som inte ens går hem på julafton och peruker så fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna är i sin tur lika gräsliga som de är billiga.

Tyvärr är detta bara början. William Tell nöjer sig inte med att se ut som en mardröm på steroider, varenda beståndsdel som associeras med sunt filmskapande har förvrängts och gjorts om till något hemskt. Berättartekniken är, trots en banalt simpel berättelse, anskrämlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som känns det minsta sammanhängande, än mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karaktärer – eller rättare sagt skyltdockor, är alla en samling pappskallar som är lika ointressanta som de är patetiska. Oavsett vem vi får möta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Skådespelet är av så ofattbart usel kvalité att inga ord räcker till, danska Claes Band i huvudrollen gör dock ett utmärkt jobb i att imitera en brölande köksfläkt vars drönande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem söka sig till professionella karriärer som riksclowner efter sina insatser här. Filmens enda två respektabla aktörer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser så desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot.

Eländet har dock inga gränser, då källarplanet verkar vara nått fortsätter filmen gräva sig raka vägen ned mot jordens inre. För när vi inte behöver uthärda skådespel som förlöjligar hela yrket eller skandalös inkompetens, vad gäller generella regler för filmskapande, så har vi dialogen. Den fullkomliga smörja som verbaliserar sig borde få FNs säkerhetsorgan att dra öronen åt sig. Det är teatral rappakalja som framförs helt utan entusiasm. Efter ett fåtal meningar borde biografens brandlarm utlösas för att rädda den intet ont anande publiken.

För varje sekund som går uppenbarar sig något än hemskare, däribland actionscener som befinner sig mellan det förunderligt usla och rent bisarra, brandtal som är så usla att de orsakar panik. Men mer groteskt än något annat är trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, där humor och självdistans sedan länge har sprängts i småbitar. Projektet är fundamentalt oseriöst i hur den ser på sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uthärda vilken smörja som helst.

William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta är kort och gott fruktansvärt.

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

by

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.