William Tell
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Nick Hamm
Man kan skriva åtskilliga doktorsavhandlingar om den mardröm som är regissören Nick Hamms senaste film, men ödet säger det bäst. Mitt i den makabert gräsliga filmupplevelse som är William Tell får projektorn nog och slutar fungera, tyvärr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade förskonat oss alla från ett praktfiasko bortom alla normala proportioner.
Nick Hamm och dennes filmografi är långtifrån imponerande – för att uttrycka det milt, det är en salig blandning av identitetslöst mög som är omöjligt att komma ihåg. För vem minns den ’’mästerliga’’ The Hole eller den minst lika ’’oförglömliga’’ Driven…
Att resultatet inte är av särskilt hög kaliber är därmed inte överraskande, men att en genuint episk bottennivå nås på nolltid är en annan historia. Dock går det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende lämnar en andlös, och inte på grund av de vackra alplandskapen – det enda som överhuvudtaget kan beskrivas som drägligt associerat med filmen. Foto och allmän presentation är mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte översätter med hänsyn till anständighet. Det är gränslöst plastigt, överdrivet, för att inte säga fult, inte blir det bättre av katastrofalt dålig kostym och smink, som måste inhämtats från utförsäljning på Buttericks butik på Drottninggatan. Här är det lösskägg som inte ens går hem på julafton och peruker så fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna är i sin tur lika gräsliga som de är billiga.
Tyvärr är detta bara början. William Tell nöjer sig inte med att se ut som en mardröm på steroider, varenda beståndsdel som associeras med sunt filmskapande har förvrängts och gjorts om till något hemskt. Berättartekniken är, trots en banalt simpel berättelse, anskrämlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som känns det minsta sammanhängande, än mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karaktärer – eller rättare sagt skyltdockor, är alla en samling pappskallar som är lika ointressanta som de är patetiska. Oavsett vem vi får möta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Skådespelet är av så ofattbart usel kvalité att inga ord räcker till, danska Claes Band i huvudrollen gör dock ett utmärkt jobb i att imitera en brölande köksfläkt vars drönande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem söka sig till professionella karriärer som riksclowner efter sina insatser här. Filmens enda två respektabla aktörer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser så desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot.
Eländet har dock inga gränser, då källarplanet verkar vara nått fortsätter filmen gräva sig raka vägen ned mot jordens inre. För när vi inte behöver uthärda skådespel som förlöjligar hela yrket eller skandalös inkompetens, vad gäller generella regler för filmskapande, så har vi dialogen. Den fullkomliga smörja som verbaliserar sig borde få FNs säkerhetsorgan att dra öronen åt sig. Det är teatral rappakalja som framförs helt utan entusiasm. Efter ett fåtal meningar borde biografens brandlarm utlösas för att rädda den intet ont anande publiken.
För varje sekund som går uppenbarar sig något än hemskare, däribland actionscener som befinner sig mellan det förunderligt usla och rent bisarra, brandtal som är så usla att de orsakar panik. Men mer groteskt än något annat är trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, där humor och självdistans sedan länge har sprängts i småbitar. Projektet är fundamentalt oseriöst i hur den ser på sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uthärda vilken smörja som helst.
William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta är kort och gott fruktansvärt.