De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.
Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.
Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.
Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.
Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.
Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.