• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Real Steel – en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener

24 november, 2011 by Redaktionen

Title: Real Steel
Betyg: 2
Svensk premiär: 25 november

Det är sällan barn får konstruktiv kritik när de ägnar sig åt konst. Fröknar och föräldrar skiner upp och blir jätteglada när de får teckningar, trots att de inte ser vad det föreställer. ”Det är en häst!” säger barnet. Nej, lilla du, det är en skrattande jätteballe på fem ben! Ändå fortsätter vuxna att utbrista hur duktiga de är. Vilket får barn att överskatta sig själva.

Oturligt nog släpper inte hybrisen för alla vid uppnådd vuxen ålder. Manusförfattarna Dan Gilroy och Jeremy Leven har nog ritat många ”jättefina” leende könsorgan under sina respektive uppväxter. De har förmodligen blivit itutade av sina föräldrar att de duger som de är och att de skulle kunna bli vad som helst när de blir stora. Någon borde ha talat om för grabbarna hur dåliga de är på vad de gör. Real Steel är nämligen vad man får om alla blundar för uselhet och gläds över att något alls blir gjort.

Real Steel handlar om boxande robotar. Charlie Kenton (Hugh Jackman) spenderar hellre sin tid med självförverkligande än att ta konsekvenserna av att ha samlag utan kondom. När konsekvensens mor trillar av pinn tvingas han plötsligt vakna upp ur sin manskoma och besluta vad som ska göras med ungen. Det mest naturliga blir att sälja sonen Max (Dakota Goyo) till släktingar för 100 000 dollar. I och med att roboten han ägt tidigare förstörts i en fight med en tjur kommer detta ytterst lägligt då han behöver en ny.

Dessvärre tvingas Charlie agera ”osjälviskt” och ta hand om Max i tre månader medan släktingarna är på en andra bröllopsresa. Det ena leder till det andra och de hamnar i underground-tävlingar. Lägg till en het brud, lite hångel (dock inte mellan far och son) och upptäckten av en superrobot som med träning kan lyda röstkommandon. Charlie får en ny chans till att tjäna mer pengar med den nyfunna skrothögen. Han börjar vinna större matcher och samtidigt knyta starkare band till konsekvensen han först inte ville veta av och sedan sålde.

Att regissören Shawn Levy tagit sig an filmen förvånar mig inte. Efter att ha försökt sig på en skådespelarkarriär och på 6 år lyckats få två biroller i Zombie Nightmare (1986) och The Famous Jett Jackson (2000), måste han ha gett upp och tagit makt över kameran med våld. I Big Fat Liar (2002), Cheaper by the Dozen (2003) och Night at the Museum (2009) har han inte bara regisserat utan även medverkat som de otroligt betydelsefulla rollerna Wolf Party Guest, Press Room Reporter och Guy in Commercial. Jag kan se det framför mig, när Lavey, Gilroy och Leven visar upp sina första jätteballar för sina mammor, som med tindrande ögon utbrister: ”Åh det är den vackraste teckningen jag någonsin sett!”

Det känns som att man satt 110 miljoner dollar i händerna på en femåring och sagt ”Här får du! Gör precis vad du vill!” Trots det skrattretande manuset har Levy lyckats bra på annat håll. Animationerna och miljöerna är det enda som räddar filmen från lägsta betyg. Skådespelarinsatserna från Jackman, Guyo med flera är inte direkt statyettförtjänta, vilket knappast är något krav i detta fall. Att Jackman ens gick med på att medverka i filmen måste antingen ha varit för att han såg jätteballen som abstrakt konst, eller möjligheten att ta pengarna och göra något vettigare med dem.

Mellan en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener är det mer än en sak som skrämmer mig. Problematik som inte förs in i ljuset. Max behandlas riktigt illa, och tycks acceptera det. Hade jag haft en sådan otroligt självisk och patetisk far skulle jag be honom dra åt helvete. Inte ta mig an hans problem och stötta honom i robotboxning. Det är meningen att man ska tycka synd om Jackmans roll när han försöker bli en bättre pappa. Men när försöker han egentligen bli det? Charlie tvingas ta hand om pojken för att han fått cash, sen att de råkar bli polare känns mer som en slump.

Dagligen dör 16.000 barn i världen av svält. Amerikansk filmindustri lägger hellre ner 110 miljarder dollar på penisförlängare av stål än att skicka ytterligare pengar till deras hjälp.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Real Steel, filmrecension, robotar, scifi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Real Steel, robotar, SciFi

Bridesmaids – skruvad komedi med välkänd amerikansk sensmoral

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Bridesmaids
Betyg 3
DVD-premiär i Sverige 23 november 2011
Biopremiär: 22 juli 2011

Bridesmaids är en komedi som driver med den amerikanska övre medelklassens bröllopshysteri och med kvinnoroller. När den släpptes på biograferna i Sverige fick den enormt positivt mottagande av kritiker. Jag missade den på biograferna och såg därför emot dvd-premiären med stora förväntningar.

Annie, spelad av Kristen Wiig, är en ung kvinna som trasslat till det mesta i sitt liv. Pojkvännen eller vad nu han ska kallas, är mån om att de ska vara självständiga så de sover aldrig över hos varandra utan har sex och sedan får hon bege sig hem. Allt verkar ske på mannens villkor, för övrigt. Jobbet strular och bostadssituationen strular för Annie och så ska hennes bästa vän Lillian gifta sig. Lillian ber Annie vara brudtärna nummer ett och det betyder att hon ansvarar för möhippan och lysningsfesten och massor annat. En tradition som inte jag känner igen från Sverige.

Brudtärnorna är en lustig samling olika personligheter, vilket är en av de viktigaste ingredienserna till filmens succé:

Helena Lindblad på DN gav filmen betyg 4 när den släpptes på bio:
Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.

Jag håller med Helena Lindblad om Melissa McCarthy, hon är helt underbart rolig och bryter med alla traditionella kvinnoroller.

Anledningen till att jag ändå gav filmen ett betyg lägre, betyg 3 (vilket inte är ett dåligt betyg utan betyder en bra film) är att den ändå till största delen är väldigt förutsägbar och väldigt amerikanskt moralisk. Vi har ändå sett samma handling i många filmer tidigare och sensmoralen har vi hört förr: den moral som säger att det till syvende och sist alltid är individen själv som ansvarar för om ens liv ska bli en succé eller ett fiasko. Jag har svårt att köpa den sensmoralen.

”Bridesmaids” ger många goda skratt och den är en helkväll för den som älskar skruvade komedier med överdrivna situationer och det är duktiga skådespelare i filmen. Svenska Dagbladets recensent föll totalt för filmen och gav den betyg 5:

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

Jag tycker det är lite lustigt att hylla en film för vad den inte är. Lite funderar jag också på vad det är som gör att den hyllas så stort när den släpptes på bio, men när jag ser den på dvd har jag svårt att höja den så ända upp till skyarna. Den är rolig, den är delvis annorlunda och har en hel del små detaljer som är extra kul, det är en helt godkänd film, men inget mästerverk och ingen film jag kommer att bära med mig och tänka på efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bridesmaids, filmrecension, film, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridesmaids, Filmrecension, recensioner, Scen

Filmrecension: Simon och Ekarna

21 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Simon och ekarna

Betyg: 4

Biopremiär: 9 december

Simon och ekarna kan man nog lätt påstå är en av de mest hajpade svenska filmerna iår, baserad på Marianne Fredrikssons hyllade bok med samma namn. Filmen handlar om Simon som bor strax utanför Göteborg med sin familj som är av arbetarklass. Simon känner sig udda jämte sin familj, hans pappa vill att han ska snickra och smutsa ner sig som andra pojkar, men Simon ligger hellre i sin ek och drömmer om exotiska djur och läser böcker. Simon åker själv in till Göteborg och söker till en finare skola, mot sina föräldrars gillande börjar han på skolan där han blir vän med judiske Isak. Andra världskriget bryter ut och Isaks mor får ett nervöst sammanbrott och försöker döda hela familjen, detta slutar med att Isak får flytta hem till Simons familj. Allt verkar vara frid och fröjd, tills den dagen Simons mamma Karin tvingas berätta en välbevarad hemlighet som kommer att slita hela familjen itu.

Filmen är regisseras av Lisa Ohlin som kom in i projektet senare, det var från början meningen att Björn Runge skulle regissera.

Simon och ekarna är en väldigt vacker film med väldigt vackert foto där 40-talets Sverige porträtteras kusligt likt. Det bästa rent visuellt för mig är alla vackra naturbilder, ekarna som blåser och dimman som ligger tät på vattnet. Lisa Ohlin har själv sagt att naturen behandlades som en egen karaktär, med rätt . Ekarna är en viktig del för Simon och filmen.

Simon spelas av två skådespelare, när han är liten spelas han av Jonatan Wächter som tolkar rollen som Simon med bravur, bra barnskådisar är något vi har ont om i Sverige, men någonting känns annorlunda med Jonatan. Jag hoppas få se honom i fler filmer snart.

När Simon blir äldre är de Bill Skarsgård som hoppar ner i rollen som Simon och det är även Bill som är ”posterboy” för filmen, vilket jag tycker är fel då han med sitt bitvis stela agerande är den som i slutändan sinkar filmen. I rollen som Isaks pappa ser vi tyska skådespelaren Jan Josef Liefers som imponerar med sin svenska. Enligt Lisa Ohlin talar Jan ingen svenska alls, utan allt han gjorde var att lära sig sina repliker, coolt då han har en bärande roll och otroligt många repliker. Även Stefan Gödicke gör ett väldigt bra jobb som Simons pappa, jag har nästan glömt hur pinsamt dåligt han spelade i Andra Avenyn.

Men vid sidan av alla dessa  manliga skådisar står filmens riktiga stjärna, Helen Sjöholm som spelar Simons villkorslöst älskande mamma som hela tiden arbetar för att stå alla till lags. Hon visar att hon är så mycke mer än en begåvad sångerska.

I helhet tycker jag att Lisa och skådespelarna lyckats få ihop en väldigt vacker och bra film som lämnar åskådaren med en varm känsla. Det ända negativa jag egentligen kan säga om filmen är att jag tycker att den gick lite väl fort mot slutet. Det kändes lite som tiden tog slut och de bara ville få den överstökad, vilket dödar slutet av filmen som ska vara väldigt känslosamt. Och sen måste jag säga, som jag petade på tidigare, om Bill Skarsgård, visst är han en snygg yngling som kan gråta på kommande, men han är inte en sån magnifik skådis som han hyllats för att vara, alla vet nog egentligen att han rider på sitt efternamn. Men annars så är jag väldigt nöjd med filmen och jag kan redan nu höra hur guldbaggarna kryper i gräset.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Hysteria

19 november, 2011 by Redaktionen

Title: Hysteria
Betyg: 3
Svensk premiär: 25 november

Året är 1880 och över hälften av Englands kvinnor lider av sjukdomen hysteria. Läkaren Dr. Mortimer Granville hamnar av en slump på en kvinnoklinik som drivs av Robert Dalrymple där han botar hysteriska kvinnor genom att ge dem orgasmer. Robert har även två döttrar, den perfekta Emily och kvinnokämpen Charlotte, som båda tycks fånga Mortimers intresse. Att arbeta med stimulering av det kvinnliga könet kan bli ett rätt slitsamt arbete i längden och det slutar med att Mortimer får lite handproblem vilket inte uppskattas av de kvinnliga klienterna. Med sin vän uppfinner han då en mekanisk lösning, vibratorn.

Hysteria har hajpats i media och det talas om att det är årets film. Jag hade själv väldigt höga förväntningar som till viss del krossades. Hysteria är en mysig, romantisk komedi som bjuder på en del rätt roliga scener, men i det långa loppet är det en rätt seg och väldigt förutsägbar film. Man behöver egentligen bara kolla på trailern, så har man sett hela filmen.


Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Oslo 31 augusti – filmen som tar upp en viktig, oftast bortglömd, berättelse

18 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Oslo 31 augusti
Betyg: 4
Sverigepremiär: 25 november 2011

En svindlande film om en dag i Oslo, en dag som i en människas liv är fylld av ställningstaganden, då han ska ta sitt livs viktigaste beslut. Det är en dag då han ifrågasätter hela sitt liv och sin existens, allt medan människor omkring stressar på med sina vardagsbestyr, uppfyllda av rätt meningslösa frågeställningar och skitkonflikter.

Anders är snart klar med sin rehabilitering på ett behandlingshem för narkomaner. Han får permission för att gå på en jobbintervju och passar då på att träffa gamla vänner och familj, för att reda ut saker.

Anders spelas av Anders Danielsen Lie som gör en stark, trovärdig gestalt. Anders Danielsen Lie har medverkat i flera filmer men har yrket läkare dessutom.

I Oslo 31 augusti berättas en historia som är mycket vanlig, men aldrig berättas. När medier berättar om narkotikamissbrukare är det antingen utifrån rockstjärnemyten eller utifrån offerberättelsen, att narkomanen kommer från socialt utslagen bakgrund med missbruk och våld i familjen. Nu får vi möta en man från en trygg välbärgad övre medelklass som har en bra utbildning och har ett förflutet som en duktig redaktör.

Filmen tar också något som så ofta glöms bort: hur hårt anhöriga drabbas när en familjemedlem fastnar i missbruk.

Men filmen handlar inte främst om en narkotikamissbrukare. Anders är i en livskris, står inför ett svårt beslut och då är han ensam, så ensam. Nästan alla människor hamnar någon gång i en situation då livet gungar och tryggheten försvinner: i en skilsmässa, anhörigas död eller svåra sjukdomar, drabbas av arbetslöshet eller andra svårigheter. Då blir vardagslivet och de bekymmer människor är uppfyllda av och diskuterar på fik så små och rentav lustiga.

Det är en melankolisk film och bitvis känns den som ett slag i magen. När vi ser livet ur Anders synvinkel, med hans ögon – ser vi hur svårt det är för vänner och familj att säga de rätta sakerna och göra de rätta handlingarna. Eller finns det något som är rätt eller fel?

Oslo 31 augusti är en film jag inte kommer att glömma i första taget. Flera av scenerna har etsat sig fast i mitt bildminne.

Filmen ställer många viktiga frågor kring hur en människa som har svåra drogproblem eller hamnar i en livskris kan få människor omkring sig att lyssna på allvar. Men svaren lämnar regissören åt oss att hitta. Oslo 31 augusti är en film som många bör se och sedan sätta sig ned tillsammans och prata om.

Regissören Joachim Trier hade en stor succé med sin förra film, Repris, som kom 2006. Anders Danielsen Lie hade en av huvudrollerna i den också.

Läs om filmen hos Folkets Bio.

Läs även andra bloggares åsikter om Oslo 31 augusti, film, filmrecension, narkotika

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, narkotika, Oslo 31 augusti, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in