• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Madonnas film WE, recension

22 februari, 2012 by Rosemari Södergren

WE
Betyg 3
Sverigepremiär 16 mars
Regi: Madonna

För den som gillade King´s Speach är WE ett måste. WE handlar om den stammande kungens storebror som avstod tronen och abdikerade för att kunna gifta sig och leva med den kvinna han älskade, Wallis Simpson.
Hon var amerikanska och hade skiljt sig en gång och var gift med sin andra man när hon träffade prins Edward som sedan blev kung Edward VIII. De var ett par, trots att hon var gift med en annan man under flera år av deras förhållande. Edward VIII var så passionerat fäst vid Wallis Simpson att han inte kunde tänka sig att leva utan henne.

Den som uppskattar filmer som lagt ner mycket energi på kostym har också något att se fram emot.

Madonnas film handlar om Wallis Simpsons och prins Edwards  förhållande sett ur en nutida kvinnas ögon, Wally som  är döpt efter Wallis. Wallys mamma och mormor var fascinerade av Wallis Simpson och döpte Wally efter henne. Denna fascination, eller rentav fixering, har gått vidare till Wally.

Filmens handling utspelas dagarna kring när den berömda auktionsfirman Sothebys ska ha en auktion av saker från Wallis Simpsons och prins Edwards förhållande. Wally besöker utställningen inför auktionen dagligen, hon tycks vara där från morgon tills dne stänger på kvällen. När hon betraktar alla saker, som smycken, fotografier och möbler, spelas Wallis och prinsens kärlekshistoria upp för henne och för oss. Vi får uppleva den romantiska berättelsen genom Wallys ögon.

Wally å sin sida lever i ett fruktansvärt äktenskap med en hyllad psykiatriker, som slår och bedrar henne och dessutom har han svårt för att ha sex med henne. Hennes man är ruskigt obehaglig, en av årets värsta mansskildringar på film. Inte nog med att han inte vill ha barn med henne och är oromantisk och vidrig, han tillåter henne inte att arbeta, trots att hon trivdes med sitt arbete. Hon har ingenting att göra. Den enda hon gör är att hänga på Sothebys och drömma och fantisera mer och mer om Wallis Simpsons romantiska liv. Det är här någonstans som filmen förlorar mitt engagemang. Hur många sådana kvinnor finns det idag som kan leva ett sådant lyxliv egentligen? Visst har hon det vidrigt, men finns det unga kvinnor idag som är så svaga att de låter sig hunsas så totalt av en man?

Hon drömmer om att få uppleva en passion som är lika förtärande som det Wallis Simpson och prins Edward upplevde. Jodå, en av vakterna på Sothebys lägger märke till Wally och de blir nära vänner och något börjar hända.

Filmen är fotomässigt elegant. Jag hade inte väntat mig något annat. Madonna har varit med i musikvideobranschen länge och kan sin sak. Musiken är en av filmens stora styrkor, dess soundtrack är också Golden Globebelönad.

Det som gör att jag inte ger filmen högre betyg är att den är för konstnärligt snygg för estetikens egen skull, vilket gör att dramatiken förlorar kraft. Filmen är bitvis för seg, flera scener borde kunna klippas bort eller förkortas. Jag tror filmen hade vunnit på att bara handla om Wallis Simpson och prins Edward.

Utomlands har det fått rätt dåligt mottagande. The Telegraph skrev:
Madonna’s skill with the camera seems to extend to her being able to turn it on, but not a great deal further: to liven up an argument between Wallis and Edward, she has her romantic leads inexplicably run around a tree trunk. Later, we see Wallis dancing the Charleston with an African tribeswoman to the strains of ’Pretty Vacant’ by The Sex Pistols in front of a Charlie Chaplin film, which must be a strong contender for the most garbled, half-baked image in cinema history.
W.E. is — still — a stultifyingly vapid film, festooned with moments of pure aesthetic idiocy. With characteristic humbleness, Madonna performs a song called ’Masterpiece’ over the end credits, although one can’t help but feel that her 2003 number one single ’Sorry’ might have been more appropriate.

Läs även andra bloggares åsikter om Madonna, film, WE, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Madonna, Scen, WE

Maneuvers in the Dark – ställer viktiga frågor om kontakten med människor i diktaturer

21 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Maneuvers in the Dark
Betyg: 4
Regissör: Maria Ramström
Sverigepremiär 2 mars 2012

Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.

Filmen är väldigt intressant och känns ärligt berättad. Bilderna talar mycket, i vissa tagningar är det bara bilder och inga ord: och det behövs inte mer.

Regissören Maria Ramström följde de tre entreprenörerna i två år, från början när de försökte få kontakt med Nordkorea, det första besöket på den nordkoreanska ambassaden i Stockholm, design av jeansen och ansökan om visum, resan via Kina och vägen in över gränsen till Nordkorea och dess huvudstad Pyongyang.

Jakob, Tor och Jacob ville se till att det nordkoreanska företaget verkligen sydde produkten och inte lät en underleverantör som har slavarbetare sy jeansen. Det visade sig vara svårt att få total kontroll över tillverkningen.

När jeansen, som hade märket Noko Jeans, var klara, blev produkten och de tre entreprenörerna omskrivna i internationell press. Det var stor uppmärksamhet och de väckte hård debatt. Ja mycket hård. Den fackliga samorganisationen LOs chef för internationella frågor, Ulf Edström, skrädde inte orden utan skällde ut projektet totalt.
– I Nordkorea finns inga fria fackföreningar och det är helt fel att stödja dem, deras projekt ger stöd åt diktaturen, menade Ulf Edström.

En del butikskedjor vägrade att sälja jeansen, för att de var tillverkade i diktaturen Nordkorea.

De tre entreprenörerna fick stora lån på grund av sitt försök och har lärt sig en läxa, nu gör de affärer med länder som det är mer politiskt korrekt att hjälpa.

Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?

En annan del i filmen som tilltalade mig var att se hur enkelt de bodde under sitt företagande. Det är underbart med unga människor som vågar försöka något. Det är inte hela världen att inte lyckas. Alla stora entreprenörer har någon gång misslyckats med något. Och dagens värld behöver nog få fler människor att våga driva egna projekt. Den tiden när alla skulle vara anställda av stora företag är förbi.

En fråga är förstås vad denna produktion och lansering av de nordkoreanska jeansen ger åt nordkoreanerna och åt oss som konsumenter. Är det alltid fel att ha handel med diktaturer och varför är det mer fel med Nordkorea än Kina?

Flera frågor som är värda att diskutera.

Just genom att de tre unga männen hade ett litet företag kunde de komma in i Nordkorea – och kanske också påverka människor, förmedla till människor där att det finns en annan värld utanför diktaturen.

Regissören säger i pressmaterialet:
– Det är min förhoppning att filmen, utan att förmedla enkla svar, inspirerar till ett utökat samtal rörande handel med repressiva länder så väl som Nordkoreas isolering från omvärlden.

Jag tycker att filmen lyckas mycket bra med detta och jag hoppas att den sätter igång samtal.

Aftonbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Nordkorea, Noko Jeans

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Noko Jeans, Nordkorea

War Horse – hela resan känns utstakad från början

20 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: War Horse
Betyg: 2
Premiär: 24 februari

Första gången jag fick höra talas om denna film, War Horse, trodde jag den var ett skämt. Precis som skickliga internet-användare tidigare klippt ihop delar av befintliga filmer för att skapa en trailer till en ihopljugen film. Jag kunde bara inte tro det var sant att Steven Spielberg skulle göra en film om en häst. Men det är alltså precis vad han har gjort!

Från det att hästen (som kommer få flera namn under äventyrets gång) föds till det att filmen når sitt slut hinner den uppleva mycket: hårt arbete (på flera sätt), krig och många möten med olika människor. Så händelserik är filmen ändå. Men bra? Knappast. Den känns som oftast som en oengagerad barnfilm som man slängt ihop enligt en trygg mall för hur den stora massan ska tycka den är både spännande och känslosam. Vilket jag också tyckt, om jag fortfarande var tolv år gammal. Annars är risken att man lätt ser igenom det krystade och uttjatade konceptet som återanvänts i så många Hollywood-produktioner att man skäms.

Det handlar alltså inte om några storslagna personporträtt, eller ens någon engagerande bild av krigets mörker, utan man lyckas som bäst skildra en häst och dess önskan att få återvända till sin ägare som fostrat honom: vilket tidigt vittnar om att de båda kommer återförenas och överraskningsomomenten blir inte fler än så. Hela resan känns utstakad från första början vilket är precis lika förutsägbart och tråkigt som det låter.

Att denna film blivit flerfaldigt Oscars-nominerad vet jag inte säger mest om filmens kvalité eller om prisets urvattning. Det är med all tydlighet vad som går hem där, och receptet följer uppenbarligen inte kvalitet utan ytliga publiksuccéer. Vilket är synd och skam.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om War Horse, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, War Horse

Avalon – ett guldkorn på den svenska filmmarknaden

19 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Avalon
Betyg: 5
Premiär: 24 februari

I Axel Peterséns debutfilm ”Avalon” är det tennisvecka i Båstad. 60-åriga Janne(Johannes Brost), som precis avtjänat ett straff med fotboja, gör ett halvhjärtat försök att börja om på nytt och befinner sig på orten tillsammans med systern Jackie och sin jämngamla affärspartner Klaes, för förberedningar av öppningen till den nya nattklubben Avalon. Det förväntas bli en succé, ett nytt partymecka för den festsugna eliten. Men när Janne av en olyckshändelse dödar en baltisk byggarbetare förvandlas sommaridyllen i ett överflöd av alkohol och pengar, abrupt till en ångestladdad verklighet. Som konsekvens dras han långt ner i det mörka träsket av kriminalitet.

”Avalon” har blivit internationellt uppmärksammad och vann priset Discovery Section Award på den prominenta filmfestivalen i Toronto. Nyligen visades den även på Berlinale, där den blivit utvald till sektionen Forum, som fokuserar på framtidslöften i gränslandet mellan konst och film. Johannes Brost får här, efter många års frånvaro från vita duken, sin revansch och gör en lysande gestaltning av en man som sedan en lång tid tillbaka passerat sitt bästföredatum. Motspelarna i den förfallna trion, Leonore Ekstrand och Peter Carlberg, gör även bra prestationer som två sorgliga figurer som lever för dagen och försöker avsäga sig allt ansvar genom att desperat hålla kvar vid ungdomen. Nostalgin och de gamla minnena från den ljuva tiden gör sig tydlig i en scen när ljuset från discokulan träffar Janne som ensam dansar i den tomma nattklubbslokalen till 80-talshiten ”Avalon”.

”Avalon” är en stilsäker och imponerande långfilmsdebut med ett skickligt kameraarbete och ett konstnärligt bildspråk som fascinerar. Med kameravandringar över vackra landskap i kontrast till brottslighetens smuts berättas det om en samtid som majestätiskt mynnar ut i en dämpad version av nationalsången. Denna dramathriller som skildrar en festande generation som vägrar växa upp är en riktig fullträff, utförd med finess, och ett guldkorn på den svenska filmmarknaden.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Avalon, film, filmrecension, Johannes Brost

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Avalon, Filmrecension, Johannes Brost, Scen

Filmrecension: Isdraken – ger en förenklad bild av de utsatta

17 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Isdraken
Betyg: 2
Svensk premiär: 24 februari 2012

Lite löst baserat på den Augustnominerade romanen ”Isdraken” gör nu Martin Högdahl långfilmsdebut som regissör efter att ha släppt ifrån sig en serie kortfilmer från sin tid på Filmhögskolan i Göteborg och därefter ett par dramaavsnitt på SVT. Och han använder en ganska fin ramberättelse, utifrån valar och deras läten efter livssituation, för att driva handlingen framåt och gestalta olika känslor hos vår huvudrollsinnehavare. Men trots att han tar ett ganska välfungerande grepp är det ändå någonting som går otroligt fel otroligt fort. Det estetiska.

Att blanda någon slags ungdomlig hip-hop med konstiga klipp hämtade från en musikvideo från 90-talet fungerar sådär. Ändå vill man göra det så ofta som möjligt. Resultatet är bara löjeväckande, men å andra sidan slår det snabbt över till någonting smått positivt när man blandar ihop en remix utav jamande katter i en låt som för att påvisa att ungarna verkligen är i ett rum fullt med katter. Övertydligt visst, men ändå lite småroligt och de mindre lär uppskatta det oavsett.

Och så fortsätter det. Valar spelar en stor roll i handlingen, huvudkaraktären Miks familj också. Väldigt förenklat ger man sig på problematiska ämnen som alkoholiserad fader, död moder och en bror som gör dumma saker som får honom anhållen och slängd i fängelse. Mik själv slussas iväg till sin moster och sedan fosterfamilj. Men med nya vänner, och en kärleksromans, vägrar han finna sig i sin nya familj som inte alls bryr sig om honom utan öppet hånar honom och använder han som arbetskraft.

På så sätt ger man en ganska fin bild av sammanhang och tillhörighet, vilket kan vara bra för barn, men den förenklade bilden av det arbete soc gör för utsatta barn i samhället. Men å andra sidan är det något orelevant för helheten, speciellt som den bara är tänkt att underhålla barn. Så för deras skull kan ni gärna slänga på ett extra betyg. Det satt trots allt en skolklass i biosalongen under visningen som applåderade när filmen var klar, vilket borde vara ett bra betyg.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Sida 442
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in