Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Poesi, filmen

by

Titel: Poesi
Premiär: 5 augusti
Betyg: 4

”Poesi” är en sydkoreansk film om Mija, en kvinna i 60-årsåldern. Hon bor med sitt barnbarn Wook och jobbar som hembiträde för att kunna försörja dem. Mija är i ett tidigt stadium av Alzheimers, sakta men säkert börjar orden försvinna från henne. Hon börjar gå på poesikurser där hennes lärare lär henne studera vardagen för att kunna fånga ord och skriva poesi.

Mija börjar se positivt på världen och allt verkar vara frid och fröjd, tills det kommer fram att Wook varit inblandad i en gruppvåldtäckt vilket resulterat i ett flickan tagit livet av sig. De andra pojkarnas fäder samlas med Mija för att diskutera situationen och hur de ska köpa sig loss. Och därifrån går det sakta neråt. Den enda trösten Mija har nu är poesin.

”Poesi” är en väldigt fin film. Den är inte superdramatisk eller superspännande. Mestadels så tycker jag att den bara rullar på e ett chillat tempo, men det är någonting med filmen som gör att man sitter kvar och tittar. Man känner så hårt för Mija, man vill att allt ska gå bra för henne,. Men vill hoppa in i rutan och sjunga kareoke med henne så att hon slipper sjunga själv, ge henne en kram och säga att allt kommer lösa sig. Skriva poesi med henne.

Filmen är gjord av Lee Chang Dong som tidigare varit kulturminister i Sydkorea.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Source Code, en av årets bästa science fiction-filmer

by

Titel: Source Code
Betyg: 4
Premiär: 3 augusti 2011

För två år sedan regisserade Duncan Jones sin debutfilm, som bar titeln Moon, och hans andra film, Source Code, hade nyligen premiär på svenska biografer.

Filmen kretsar kring krigsveteranen Colter Stevens som plötsligt vaknar upp i en annan mans kropp. Han tvingas uppleva samma åtta-minuter-långa sekvens om och om igen, under dessa åtta minuter sitter han fast på ett tåg med en främmande kvinna. Det slutar alltid med att tåget exploderar, Colters uppdrag är att hitta bomben och att stoppa gärningsmannen.

Även om kvantfysiken bakom vetenskapen som får Colter att kunna transporteras till dessa parallella verkligheter inte har någon som helst förankring i ”den sanna verkligheten” köper jag konceptet helt och hållet.

Bra science fiction har alltid gått ut på att tänja på gränser, vilket är exakt vad Duncan Jones åstadkommit med båda sina filmer hittills, och dessutom får Source Code en knorr mot slutet som ger upphov till en nerv som få andra filmer lyckats med i år.

Förhoppningsvis får Duncans far, ingen mindre än David Bowie, en roll i regissörens nästa film.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter tyckte om filmen och nedanför ser du en trailer från filmen.

Nawals hemlighet – en film som sticker ut ur mängden

by

Nawals hemlighet
Betyg: 4
Premiär: 12 augusti 2011

Filmen Nawals hemlighet börjar med att två vuxna syskon får beskedet att deras mamma har dött. Nawal vill i sitt testamente att hennes barn ska leverera två brev; ett till sin far, som de aldrig har träffat, och ett till sin bror, som de inte visste existerade. Det kommer som en chock och syskonen blir oense om vad de ska göra. Mamman var, trots allt, inte riktigt ’normal’ under deras uppväxt.

Jeanne (spelas av Mélissa Désormeaux-Poulin) åker till Mellanöstern för att försöka få tag på sin far och för att undersöka hur hennes mammas liv såg ut innan hon kom till Canada. Under resan upptäcker hon att hennes mamma har levt ett skakande liv, fullt med krig och elände. I ett krigshärjat land var hon en stark och rebellisk kvinna. Det blir för mycket för Jeanne och gråtande ber hon sin bror Simon (Maxim Gaudette) att åka till Mellanöstern för att hjälpa henne pussla ihop mammans liv. Successivt får de reda på den fasansfulla sanningen om vem deras far egentligen är.

Under syskonens resa får man se ständiga tillbakablickar om Nawals liv. Tittaren får själv vara med och pussla ihop Nawals hemlighet medan syskonen utforskar sin bakgrund.

Skådespelaren Lubna Azabal gör ett fantastiskt jobb som Nawal. Hennes engagemang till sin roll och de ocensurerade krigshändelserna gör filmen skrämmande realistisk.

Nawals hemlighet (originaltiteln är Incendies) valdes till Canadas officiella Oscarsbidrag 2010 och 2011 blev den nominerad tillsammans med en annan grupp filmer i kategorin bästa utländska film.

Det här är en film som sticker ut ur mängden. Den är brutalt ärlig om konflikterna i Mellanöstern och slutet är häpnadsväckande.

Filmrecension: Hanna, kunde blivit så bra

by

Titel: Hanna
Betyg: 2
Svensk premiär: 6 juli 2011

Hur kan kombinationen Eric Bana i pälsskrud, hemliga agenter och en 16-årig hitgirl bli fel? Det ska jag förklara!

I Joe Wrights Hanna möts vi först av ett par klarblåa ögon i ett vinterlandskap någonstans i en avlägsen del av Finland. Ögonen tillhör flickan Hanna. Här lever hon sedan spädbarns tid isolerad med sin far. Han förbereder henne på det som väntar i världen utanför. När historien växer fram förstår man att det finns en kvinna, Marissa, som Hanna måste eliminera för att kunna återvända till civilisationen. Marissa vill till varje pris fånga Hanna. Och Hanna måste till varje pris döda Marissa. Men varför? När tiden är inne och Hanna lämnar sitt näste börjar en pulserande jakt som tar oss långt ifrån tryggheten i den lilla stugan Hanna kallt hem.

Jag har alltid haft bild av Eric Bana som den ultra-maskulina mannen som kommer hem med en hjort över axlarna som han dödat med bara händerna. Jätte sexistiskt, jag vet! Därför klingar ironin när karaktären han spelar, Hannas far, näst intill är en exakt kopia av denna stereotyp. Lägg endast till ett lite mer plågat ansiktsuttryck och att du även får hjorten tillredd så är vi där.

Unga Saoirse Ronan övertygar oss att det är så här varje 16 år gammal hemlig-agent-hitgirl agerar första gången hon möter civilisation. Cate Blanchett är oklanderlig i rollen som stenhårda Marissa. Karriärkvinnan som drivits smått galen av ambivalens till sina livs val som lämnat henne utan barn. Men hur kommer det sig att karaktären karriärkvinnan så ofta i amerikanska filmer, trots en blomstrande karriär, aldrig får bli helt lyckliga? Iskvinnor utan barn och man, med en tomhet ständigt närvarande. För dessa kvinnor slutar det sällan lyckligt på film och gör det de så är det genom att de finner sin andra hälft som fyller ut tomrummet. Varför kan aldrig självständighet vara lika med lycka?

Jag är en riktig ”sucker” för estetiskt vackra filmer. Hanna är färgsprakande och tar oss till fantastiska platser över hela Europa och Nordafrika. Jag skulle kunna se Hanna en gång till endast därför. Men kan ändå inte skaka av mig känslan som liknar den man får när man ser ett plagg i en butik som är skitsnyggt på galgen. Men väl i provrummet så är passformen helt fel och tyget kliar. Ska man köpa det eller ska man gå där ifrån? Tycker jag om Hanna eller försöker jag bara övertala mig själv?

I ärlighetens namn, både mot mig själv och mot er, så färgas mitt omdöme av besvikelse. Storyn är så lovande. Men skaparna lägger krokben för sig själva i jakten på ”Ahaa- upplevelsen”. Som åskådare vill jag aldrig behöva ägna tid åt frågor som ”Hur kom de dit så fort?” och ”Hur visste hon att han var där?”.

Jag fick smaka på grytan som Erick Bana tillredde av hjorten. Och det smakar bra. Men så tvingas jag motvilligt spotta ut. Jag lämnar biosalongen otillfredsställd men har fortfarande smaken på tungan av någon som skulle kunna ha blivit så BRA.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Trolljägaren – svårt att slita sig

by

Titel: Trolljägaren
Betyg: 4
Släppt på dvd i Sverige i maj 2011

Sedan barnsben har man ständigt matats med historier om diverse läskiga varelser. Varulvar, häxor, zombies och inte minst vampyrer har i film efter film visats upp på löpande band i den ena fantastiska sagan efter den andra. Jag har själv alltid varit Team Troll så jag blev jublande lycklig när jag upptäckte norska filmen Trolljägaren, där norska troll fått stå i fokus.

Filmen är en fiktiv dokumentär om tre universitetsungdomar som ger sig ut i norska vildmarken för att leta efter en tjuvskytt som misstänks ligga bakom flera skjutna björnar. Ungdomarna hittar den mystiske mannen och börjar följa efter honom, ovetande om de äventyr de snart ska få uppleva. För Hans, som jägaren heter, är inte ute efter att skjuta björnar, han är på trolljakt.

Jag tycker att ”Trolljägaren” är en bra film, den blandar spänning och komik på ett sätt som gör att de blir svårt att slita sig, speciellt under trollscenerna med trollen som är fantastiskt coola. Norge har varit bra på att langa ut annorlunda filmer med roliga teman de senaste åren, som ”Död Snö”(2009) och ”Norweigan Ninja”(2010). I ”Trolljägaren” utnyttjar även norrmännen sitt fantastiskt vackra landskap, jag skulle inte bli fövånad om de faktiskt bodde troll där uppe. Små troll kanske, rumpnissar.
Den stora svagheten och anledningen till att det inte blir en femma är att det emellanåt blev lite väl stillsamt, lite väl mycket prat och lite för lite trollhunting. Men i det hela stora, åh vilken fin film. Rekomenderar den starkt till alla med lite humor och till alla som är trötta på glittrande vampyrer.

Onyanserat har också recenserat Trolljägaren och Film International.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,