Titel: Poesi
Premiär: 5 augusti
Betyg: 4
“Poesi” är en sydkoreansk film om Mija, en kvinna i 60-årsåldern. Hon bor med sitt barnbarn Wook och jobbar som hembiträde för att kunna försörja dem. Mija är i ett tidigt stadium av Alzheimers, sakta men säkert börjar orden försvinna från henne. Hon börjar gå på poesikurser där hennes lärare lär henne studera vardagen för att kunna fånga ord och skriva poesi.
Mija börjar se positivt på världen och allt verkar vara frid och fröjd, tills det kommer fram att Wook varit inblandad i en gruppvåldtäckt vilket resulterat i ett flickan tagit livet av sig. De andra pojkarnas fäder samlas med Mija för att diskutera situationen och hur de ska köpa sig loss. Och därifrån går det sakta neråt. Den enda trösten Mija har nu är poesin.
“Poesi” är en väldigt fin film. Den är inte superdramatisk eller superspännande. Mestadels så tycker jag att den bara rullar på e ett chillat tempo, men det är någonting med filmen som gör att man sitter kvar och tittar. Man känner så hårt för Mija, man vill att allt ska gå bra för henne,. Men vill hoppa in i rutan och sjunga kareoke med henne så att hon slipper sjunga själv, ge henne en kram och säga att allt kommer lösa sig. Skriva poesi med henne.
Filmen är gjord av Lee Chang Dong som tidigare varit kulturminister i Sydkorea.
Relaterat: Recension i DN
Läs även andra bloggares åsikter om filmrecension, poesi, sydkorea, film, filmer