Titel: Hanna
Betyg: 2
Svensk premiär: 6 juli 2011
Hur kan kombinationen Eric Bana i pälsskrud, hemliga agenter och en 16-årig hitgirl bli fel? Det ska jag förklara!
I Joe Wrights Hanna möts vi först av ett par klarblåa ögon i ett vinterlandskap någonstans i en avlägsen del av Finland. Ögonen tillhör flickan Hanna. Här lever hon sedan spädbarns tid isolerad med sin far. Han förbereder henne på det som väntar i världen utanför. När historien växer fram förstår man att det finns en kvinna, Marissa, som Hanna måste eliminera för att kunna återvända till civilisationen. Marissa vill till varje pris fånga Hanna. Och Hanna måste till varje pris döda Marissa. Men varför? När tiden är inne och Hanna lämnar sitt näste börjar en pulserande jakt som tar oss långt ifrån tryggheten i den lilla stugan Hanna kallt hem.
Jag har alltid haft bild av Eric Bana som den ultra-maskulina mannen som kommer hem med en hjort över axlarna som han dödat med bara händerna. Jätte sexistiskt, jag vet! Därför klingar ironin när karaktären han spelar, Hannas far, näst intill är en exakt kopia av denna stereotyp. Lägg endast till ett lite mer plågat ansiktsuttryck och att du även får hjorten tillredd så är vi där.
Unga Saoirse Ronan övertygar oss att det är så här varje 16 år gammal hemlig-agent-hitgirl agerar första gången hon möter civilisation. Cate Blanchett är oklanderlig i rollen som stenhårda Marissa. Karriärkvinnan som drivits smått galen av ambivalens till sina livs val som lämnat henne utan barn. Men hur kommer det sig att karaktären karriärkvinnan så ofta i amerikanska filmer, trots en blomstrande karriär, aldrig får bli helt lyckliga? Iskvinnor utan barn och man, med en tomhet ständigt närvarande. För dessa kvinnor slutar det sällan lyckligt på film och gör det de så är det genom att de finner sin andra hälft som fyller ut tomrummet. Varför kan aldrig självständighet vara lika med lycka?
Jag är en riktig ”sucker” för estetiskt vackra filmer. Hanna är färgsprakande och tar oss till fantastiska platser över hela Europa och Nordafrika. Jag skulle kunna se Hanna en gång till endast därför. Men kan ändå inte skaka av mig känslan som liknar den man får när man ser ett plagg i en butik som är skitsnyggt på galgen. Men väl i provrummet så är passformen helt fel och tyget kliar. Ska man köpa det eller ska man gå där ifrån? Tycker jag om Hanna eller försöker jag bara övertala mig själv?
I ärlighetens namn, både mot mig själv och mot er, så färgas mitt omdöme av besvikelse. Storyn är så lovande. Men skaparna lägger krokben för sig själva i jakten på ”Ahaa- upplevelsen”. Som åskådare vill jag aldrig behöva ägna tid åt frågor som ”Hur kom de dit så fort?” och ”Hur visste hon att han var där?”.
Jag fick smaka på grytan som Erick Bana tillredde av hjorten. Och det smakar bra. Men så tvingas jag motvilligt spotta ut. Jag lämnar biosalongen otillfredsställd men har fortfarande smaken på tungan av någon som skulle kunna ha blivit så BRA.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension