• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Dredd 3D

11 oktober, 2012 by Redaktionen

 

Dredd 3D
Betyg: 4
Sverigepremiär: Oktober 12  

John Wagners legendariske antihjälte, Judge (Joseph) Dredd, dyker återigen upp på filmduken för ett nytt tappert försök att ta en värdig plats bland den numera till synes oändliga lista seriefigurerna som tagit samma steg. Efter storfloppen senaste filmatiseringen blev,1995 med Sylvester Stallone i huvudrollen, är det svårt att förutspå hur Dredd 3D kommer att gå.

Men den här gången lyckas de faktiskt övertyga och överraskar rejält trots sitt simpla koncept som även kan ha stulit ett par ideer från förra årets indonesiska dundersucceen ”The Raid – Redemption”. Resultatet blir helt fascinerande. Filmen utspelar sig i en lämpligt dyster mörk miljö där superpolisen Judge Dredd (Karl Urban) och gröngölingen Andersson (Olivia Thirlby) tvingas kriga sig upp genom en byggnad för att möta undre världens största skräck, narkotikadrottningen Ma-Ma (Lena Headey). I en brutal strid utan dess like måste lagväktarna kämpa sig upp, våning för våning, där nya faror lurar bakom varje hörn.

Dredd 3D tar inte sig själv på allt för stort allvar, något som fungerar perfekt för att dölja filmens brister och gör snarare om dem till filmens starkare delar. Det överflödar av utdragna scener som trots allt är otroligt vackra och lägger till det där lilla extra som rättfärdigör 3dn. Kan inte låta bli att ge skådespelarna en eloge och inte minst Karl Urbans tillgjorda Clint Eastwoodröst som passar alldeles utmärkt (då ursprungliga Judge Dredd från 2000AD serierna faktiskt till viss grad är grundad på just karaktären Dirty Harry). Allt som allt är det en lättsedd actionfilm som inte lär lämna seriens fantaster besvikna men också lär tilltala de flesta actionlystna biobesökare.

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Dredd

Premium Rush – En film om att cykla snabbt

11 oktober, 2012 by Redaktionen

Premium Rush
Betyg: 3
Biopremiär: 12 oktober

Jag har ett komplicerat förhållande till  cyklar. Å ena sidan så finns det få saker som gör mig så upprymd som att trampa fort över en bro med klängig vind i tröjärmarna, men å andra sidan så kastar jag mig instinktivt i diket vid blotta ljudet av en cykels ringklocka. Det är en slags skräckblandad förtjusning, född och gödd av innerstadscyklisters dödslängtan och vingliga pensionärers sinnesfrånvaro. Mitt ibland dem cyklar jag, försiktigt. Bromsar ofta, chansar aldrig. Trots att jag fnyser irriterat när de svischar förbi mig, utan hjälm, mitt i gatan, mot färdriktningen, kan jag inte låta bli att fascineras. Jag tror till och med att jag kanske förstår. Visst finns det en scen i Lejonkungen där lille Simba slalomlöper mellan benen på stora elefanter? Kanske är det precis vad det handlar om. Känslan av att vara mjuk bland allt det hårda. Man är oskyddat fri, utan skal.

Joseph Gordon-Levitt spelar just en sådan adrenalinknarkande fartgalning i actionfilmen Premium Rush. Han är ett cykelbud utan bromsar som ska leverera ett kuvert till någon i Chinatown. Kuvertets innehåll visar sig dock vara väldigt värdefullt och han får en psykotisk, korrupt polis (Michael Shannon) efter sig. Det är egentligen det hela.

Man behöver inte veta mycket mer om filmen än att han cyklar väldigt fort. Det är spännande nästan hela tiden, men aldrig särskilt bra. Ändå är detta en genre som jag vill se mer av. Cyklistaction. Jag har aldrig insett det tidigare, men det är precis vad jag behöver. Någon på bekvämt avstånd som cyklar sjukt snabbt i mitt ställe. Jag kan sitta alldeles stilla och förfasas, känna hur pulsen går upp lite lagom. Det är inte alls som att cykla längs Hornsgatan i rusningstrafik.

Sammanfattningsvis så är Premium Rush en film helt utan djup. Storyn är ganska svag och skådespelarinsatserna är halvbra. Dock är den inte meningslös. Den tillfredsställer ett behov, åtminstone inom mig. Premium Rush är en möjlighet för den nervsvage att få snudda vid den där känslan. Känslan av att vara mjuk bland allt det hårda.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: David Koepp, Joseph Gordon-Levitt, Premium Rush

Hypnotisören – ett måste för dig som gillar svenska deckare

21 september, 2012 by Redaktionen

Hypnotisören
Betyg: 4 av 5
Premiär: 28 september

Filmen Hypnotisören är baserad på Lars Keplers kriminalroman från 2009. Vi får följa kriminalkommissarie Joona Linna, spelad av Tobias Zilliacus, då han försöker hitta personen som brutalt mördat en hel familj. Sonen i familjen är vid liv men är ej kontaktbar på grund av sina skador och det finns även en äldre dotter som tycks vara spårlöst försvunnen. Hur gör man när det inte finns några spår och det enda vittnet inte går att förhöra? Linna får förslaget att använda sig av Erik Maria Bark, en hypnotisör. Bark, spelad av Mikael Persbrandt, kliver in i historien och han och hans familj dras snabbt in i denna mörka historia.

Denna thriller har ett högt tempo där nästan alla premisser presenteras i början och sedan är det bara att försöka få ihop pusslet. Som i de flesta kriminalfilmer ligger man ibland steget före kommissarien och man väntar på att han ska förstå samma sak som du redan förstått. Filmen håller hög nivå och spänningen är på topp mest hela tiden. Dock blir jag lite irriterad på att vissa detaljer och tankegångar som är självklara för oss i salongen förbises tillfälligt i filmen för att höja spänningen. Men generellt är det en väldigt bra svensk film. De små inblickarna man får i alla karaktärers privatliv gör filmen trovärdig. Visserligen är Linna en otroligt arbetsfokuserad kommissarie som stereotypsikt nog lever ensam.

Ett störande moment för mig är att filmen, precis som många andra kriminaldramer, känns lite fattig informationsmässigt. Filmen igenom så presenteras det många olika problem och frågeställningar. När motiv och mördare väl upptäckts så är det sen klart. Man nöjer sig med ett enkelt svar utan vidare förklaring eller förankring. Detta är genomgående för nästan alla deckare och jag har full förståelse för att man inte kan ha en lång epilog för att binda ihop alla lösa trådar. Men när man har en så pass bra historia, som detta faktiskt är, så tycker jag att man kan arbeta lite mer med slutet. Vi får en intensiv uppgörelse som bjuder på mycket känslor och påtaglig spänning men historiemässigt så har filmen slutat att berätta.

Dock vill jag läsa boken nu. Jag kanske får svar på de frågor filmen inte kunde svara på? Och det är ändå ett bra betyg för en film, när man vill veta mer.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att detta är en bra film. Hallström har regisserat duktigt och filmen är väldigt fin och sammanhängande i sin helhet. Detta är en bra svensk film, och det är skönt att se en deckare som inte är massproducerad i ett färdigt koncept. Mycket spänning, bra skådespeleri och definitivt ett måste om man gillar deckare.

Text: Lisa Pousette Blomé

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Hypnotisören, Joona Linna, Lars Kepler, Lasse Hallström, Mikael Persbrandt

Möhippan – en bröllopskomedi utan innovation

19 september, 2012 by Redaktionen

Möhippan
Betyg: 2
Premiär: 30 oktober

Fyra vänner från high school återförenas
då en utav dem ska gifta sig. Det är dock den mest otippade vännen som ska gifta
sig, den opopulära och knubbiga Becky. Detta gör att de tre vännerna, brudtärnorna, börjar granska sina egna liv och prestationer. Filmen inleds med dagen innan bröllopet och den stundande möhippan. Dock vill inte bruden ha en speciellt livad möhippa. Gena, Regan och Katie bestämmer sig då för att ha en egen fest. En fest där de råkar ha sönder bröllopsklänningen vilket sätter bollen i rullning. Den röda tråden i filmen är sedan den trasiga klänningen och diverse desperata försök att få den lagad.

Ett stundande bröllop, brudtärnor, marskalkar, kärleksproblem och problematiska bröllopsbestyr. Inget nytt på filmfronten. Personligen känns filmens bröllop som ett svepskäl för att få se Kirsten Dunst, Isla Fisher och Lizzy Caplan springa runt hysteriskt på stan, prata sex, gå på stripklubb och göra diverse andra halvgalna saker. Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig på en arbetsplats där man slarvat bort viktiga papper, och papperna måste hittas innan chefen kommer tillbaka till kontoret nästa morgon.

Det jag tycker är spännande är att temat ”bröllop” tydligen aldrig kan filmatiseras tillräckligt. Det ”heliga amerikanska bröllopet” är huvudrollen i hundratals filmer och jag tror inte att detta är den sista. Och så länge man har ett bröllop i grunden så ses det som en helt godtagbar ursäkt till att göra en film som handlar om allt förutom själva bröllopet. Det råkar bara vara så att det enda som binder ihop alla karaktärer och händelser är just ett bröllop.

Kvalitetsmässigt är väl detta inte en speciellt bra film. Den är underhållande ibland. Men är det så att du vill se en film som du känner att du får ut något mer av så detta inte en film för dig. Känner du dock att du vill se en lättsmällt film som du inte behöver tänka så mycket kring. En film som du kan skratta åt ibland, skämmas för ibland och sucka lite åt ibland så varför inte. Titeln, trailern och bilderna säger allt. Gillar du denna typ av enkla och lite dumma amerikanska komedier så kommer du nog gilla denna också. Men vill du ha något med lite mer tuggmotstånd, utan stereotypiska karaktärer och förutsägbara händelser så ska du nog välja en annan film. Dock måste jag tillägga att skådespelarprestationerna är bra.

 Text: Lisa Pousette Blomé

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Isla Fischer, Kirsten Dunst, Möhippan

Filmrecension: Äta sova dö

18 september, 2012 by Redaktionen

Äta sova dö
Betyg: 4
Sverigepremiär: 5 oktober

När svensk film gestaltar mindre orter utanför Stockholm (som givetvis är den mest representerade staden i svensk film) handlar det mestadels om intetsägande kriminalhistorier (Wallander) eller Hillbilly-doftande vilda västern-historier (de båda Jägarna-filmerna), vilket är ett faktum den långfilmsdebutanten Gabriela Pichler velat ändra på. Hon har istället velat berätta om den skånska landsbygden utifrån egna erfarenheter. I svallvågorna av den globaliserade marknaden och den vikande ekonomin tvingas vår manhaftiga huvudperson Raša (spelad av Nermina Lukač), efter att inledningsvis ha skött sitt jobb mer än exemplariskt, att gå från jobbet på grund av nedskärningar. Det förklaras att ingen rättvisa tillämpas i urvalet av folk som får gå, men att arbetsförmedlingen är förberedd på att det kommer personer de får hjälpa vidare in i livet.

Vad som snabbt står klart i berättelsen är att Raša inte tillhör någon bemedlad överklass utan kämpar hårt för att kunna ta hand om såväl sig själv som sin sjuka fader. Därför slår det extra hårt mot henne när avskedsbeskedet kommer, så hårt att hon springer i panik ända tills hon stupar. Bilden av henne i skyddsrocken längs motorvägen, i ett slags verklighetsfrånvänt flyktförsök, är lika mörk som stark. Det blir både ett ekonomiskt och socialt bakslag, eftersom alla hennes vänner (förutom pappan) jobbar på fabriken hon nu avskedats från. Inte ens när hon kommer på besök för att äta lunch med dem har de tid att prata med henne en längre stund. De har ju faktiskt ett jobb att sköta.

De frågor som filmen främst ställer är viktiga för Sverige som land i allmänhet, men också landsbygden i synnerhet. Hur skall man ta tillvara på den arbetskraft som vill, men inte kan eller får, jobba? De som är så desperata efter jobb att de ljuger om att de har körkort för att kunna göra någonting innan själen och självsäkerheten gröpas ur dem helt. Men också hur den alltmer utbredda högerextremistiska rasismen skall bemötas för ett öppnare samhälle. För i såväl den fabrik Raša inledningsvis jobbar i, som samhället Bjuv (som var den ort där Sverigedemokraterna fick starkast stöd när Sverige gick till Riksdagsval nu senast, 2010) där filmen spelades in och utspelar sig i, jobbar och lever mer etniska grupperingar än den vita svensken. Eftersom Gabriela var trött på den något förljugna, och förenklade, landskapsbilden som vanligtvis ges i svensk film målar hon istället upp en, enligt henne själv, mer verklighetsförankrad bild med såväl bredd och perspektiv. Huvudpersonen tolererar varken att hennes annars så älskade fader kallar en mörkhyad för ”svartskalle” eller att hennes närmsta vänner klankar ner på muslimer. Eftersom de också lever och frodas i samma samhälle som de själva, trots att de också har invandrarbakgrund. Men mer än en gång får hon försvara sig med att hon ”egentligen är svensk, trots att det inte ser ut så…”

Vad som egentligen hindrar mig från att dela ut högsta betyget är i sammanhanget en petitess; en samling småskavanker som bäst sammanfattas i en rad dramaturgiska oklarheter; eftersom några frågor ekar tomma när eftertexterna rullar. Vilket inte bara är av ondo, eftersom två av dem är de jag ställt här ovan, men filmen vore än mer älskvärd om den löp hela linan ut som berättelse och inte enkom som dokumentär saga. Men trots det tror jag att Filminstitutet anser sina produktionsstödpengar var en bra investering, just eftersom den hjälper till att bredda bilden av den drabbade svenska landsbygden och dessutom uppmärksammats på filmfestivaler utanför landets gränser. Eftersom det bidrar till en mer spridd förståelse för den svenska utförsäljningspolitik som i globaliseringens tecken stjälpt mer i glesbygden än tvärtom. För gestaltningen av den svenska periferin kunde knappt vara bättre.

 Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: äta sova dö, gabriela pichler

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in