Filmrecension: Äta sova dö

Äta sova dö
Betyg: 4
Sverigepremiär: 5 oktober

När svensk film gestaltar mindre orter utanför Stockholm (som givetvis är den mest representerade staden i svensk film) handlar det mestadels om intetsägande kriminalhistorier (Wallander) eller Hillbilly-doftande vilda västern-historier (de båda Jägarna-filmerna), vilket är ett faktum den långfilmsdebutanten Gabriela Pichler velat ändra på. Hon har istället velat berätta om den skånska landsbygden utifrån egna erfarenheter. I svallvågorna av den globaliserade marknaden och den vikande ekonomin tvingas vår manhaftiga huvudperson Raša (spelad av Nermina Lukač), efter att inledningsvis ha skött sitt jobb mer än exemplariskt, att gå från jobbet på grund av nedskärningar. Det förklaras att ingen rättvisa tillämpas i urvalet av folk som får gå, men att arbetsförmedlingen är förberedd på att det kommer personer de får hjälpa vidare in i livet.

Vad som snabbt står klart i berättelsen är att Raša inte tillhör någon bemedlad överklass utan kämpar hårt för att kunna ta hand om såväl sig själv som sin sjuka fader. Därför slår det extra hårt mot henne när avskedsbeskedet kommer, så hårt att hon springer i panik ända tills hon stupar. Bilden av henne i skyddsrocken längs motorvägen, i ett slags verklighetsfrånvänt flyktförsök, är lika mörk som stark. Det blir både ett ekonomiskt och socialt bakslag, eftersom alla hennes vänner (förutom pappan) jobbar på fabriken hon nu avskedats från. Inte ens när hon kommer på besök för att äta lunch med dem har de tid att prata med henne en längre stund. De har ju faktiskt ett jobb att sköta.

De frågor som filmen främst ställer är viktiga för Sverige som land i allmänhet, men också landsbygden i synnerhet. Hur skall man ta tillvara på den arbetskraft som vill, men inte kan eller får, jobba? De som är så desperata efter jobb att de ljuger om att de har körkort för att kunna göra någonting innan själen och självsäkerheten gröpas ur dem helt. Men också hur den alltmer utbredda högerextremistiska rasismen skall bemötas för ett öppnare samhälle. För i såväl den fabrik Raša inledningsvis jobbar i, som samhället Bjuv (som var den ort där Sverigedemokraterna fick starkast stöd när Sverige gick till Riksdagsval nu senast, 2010) där filmen spelades in och utspelar sig i, jobbar och lever mer etniska grupperingar än den vita svensken. Eftersom Gabriela var trött på den något förljugna, och förenklade, landskapsbilden som vanligtvis ges i svensk film målar hon istället upp en, enligt henne själv, mer verklighetsförankrad bild med såväl bredd och perspektiv. Huvudpersonen tolererar varken att hennes annars så älskade fader kallar en mörkhyad för ”svartskalle” eller att hennes närmsta vänner klankar ner på muslimer. Eftersom de också lever och frodas i samma samhälle som de själva, trots att de också har invandrarbakgrund. Men mer än en gång får hon försvara sig med att hon ”egentligen är svensk, trots att det inte ser ut så…”

Vad som egentligen hindrar mig från att dela ut högsta betyget är i sammanhanget en petitess; en samling småskavanker som bäst sammanfattas i en rad dramaturgiska oklarheter; eftersom några frågor ekar tomma när eftertexterna rullar. Vilket inte bara är av ondo, eftersom två av dem är de jag ställt här ovan, men filmen vore än mer älskvärd om den löp hela linan ut som berättelse och inte enkom som dokumentär saga. Men trots det tror jag att Filminstitutet anser sina produktionsstödpengar var en bra investering, just eftersom den hjälper till att bredda bilden av den drabbade svenska landsbygden och dessutom uppmärksammats på filmfestivaler utanför landets gränser. Eftersom det bidrar till en mer spridd förståelse för den svenska utförsäljningspolitik som i globaliseringens tecken stjälpt mer i glesbygden än tvärtom. För gestaltningen av den svenska periferin kunde knappt vara bättre.

 Text: Fredrik Gertz