• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Hitta Nemo 3D

24 december, 2012 by Redaktionen

Hitta_Nemo

Hitta Nemo 3D
Betyg: 4
Premiär: 25 december 2012

Efter en olycklig barracuda-attack lämnas clownfisken Marvin kvar som ensamstående förälder till ett överlevande fiskyngel som han döper till Nemo. Nemo växer upp, ständigt påpassad av sin nu överbeskyddande pappa, och får tillslut börja i skolan, men ett bråk under en skolutflykt, far och son emellan, resulterar i att Nemo blir fångad och bortförd av en dykare. I sällskap av Doris, en blå kirurgfisk som lider av närminnesförlust, ger sig Marvin ut på en händelserik expedition i det stora blå för att rädda sin son.

Jag såg Hitta Nemo första gången när jag var runt elva år, och har inte sett den på i alla fall fem år innan jag såg den igen nu i 3D. Fortfarande imponeras jag av hur vackert gjord den är med sin undervattensmiljö fylld av fiskar av alla möjliga former och färger, och historien är lika hjärtvärmande och underhållande som jag tidigare upplevt. Att ge ut filmen igen i 3D är egentligen kanske inte helt nödvändigt, men 3D-effekten gör onekligen att havet får ett större djup och blir lite extra livfullt.

Liksom de flesta andra Disney/Pixar-filmer består även Hitta Nemo av en utmärkt förening av humor, spänning, och sentimentalitet, och passar för både stora och små. Förutom att tas med på ett fartfyllt äventyr, roas man också av de flera filmreferenser – såsom Psycho, The Shining, och Hajen – som jag kan tänka mig går många av de yngre förbi, men vuxna kan uppskatta desto mer. Till och med den svenska dubbningen funkar; kanske för att det var den versionen av filmen jag såg först där för nio år sen, men det känns också som att de lagt ner mer tid på att finna svenska röster som låter lika de engelska i originalversionen, även om det är värt att höra härliga Ellen DeGeneres som den knasiga Doris/Dory.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Rust and Bone

20 december, 2012 by Redaktionen

Rust and Bone
Betyg: 4
Biopremiär: 21 december

rust-and-bone-2Den som såg Jacques Audiards senaste film, fängelsedramat En profet (2009), vet att han har en förkärlek för att porträttera unga män som hamnat en aning snett. Pojkar i manskroppar, med såriga knogar och bristande ansvarskänsla. Detta håller han fast vid i sin nya film, Rust and Bone, men mitt i allt det hårda dansar en ömtålig kärlekshistoria.

Ali är hemlös, fattig och småkriminell. Han är även ensamstående pappa till femårige Sam. I ett försök att få ordning på situationen flyttar de till Alis syster i Antibes. Där får de bo i hennes garage och Ali får snabbt ett jobb som dörrvakt på en nattklubb. En natt, när Ali jobbar, träffar han Stéphanie. Han skjutsar henne hem och sen blir det inte mycket mer med det, men Ali lämnar sitt nummer ”Utifall att…”. När Stéphanie sedan råkar ut för en olycka på sitt jobb som späckhuggardressör faller hennes liv i spillror. Desperat och uppgiven ringer hon till Ali, vars okomplicerade förhållande till det hela på något sätt får henne att vilja börja leva igen.

Det är inte en historia att följa halvhjärtat. Den sväljer en hel för att sedan hosta upp en, kall och skakande ängslig. Rust and Bone trycker allt det skitiga i livet rakt i ansiktet på en. Den målar upp en tillvaro kantad av trasighet och platta fall. Det finns en gnutta hopp men ingen trygghet, ingen hand att hålla. De mest fasansfulla ögonblicken ackompanjeras inte av några hysteriska stråkar som får publiken att förstå att nu, nu är det allvar. Bara ett tyst brus av liv som går sönder. Och det blir så mycket värre.

Vore det inte för kärlekshistorien, känslan av att någonting kanske ändå är på väg i rätt riktning, så vet jag inte om jag hade orkat. Nu finns där de stapplande stegen mot förbättring och det är en himla tur. För trots all blytung verklighet så är det så förkrossande vackert. Marion Cotillard är fantastisk som Stéphanie. Alltså, verkligen fantastisk. Det finns scener som känns ända ut i fingertopparna och det blir aldrig någonsin för mycket, aldrig kletigt.

Bakom mig i biosalongen satt en kvinna som vid några tillfällen chockat utbrast ”Men näee!”. Även om jag inte är den som talar högt för mig själv i biomörkret så förstår jag henne, Rust and Bone är nog ändå en film som rättfärdigar plötsliga utrop. För har man inte levt sig in i den så har man helt klart gjort något fel.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Jacques Audiard, Marion Cottilard, Matthias Schoenaerts, Rust and Bone

Filmrecension: Berättelsen om Pi

16 december, 2012 by Redaktionen

pi
Berättelsen om Pi
Betyg: 5
Premiär: 21 December

Ombord på ett fraktfartyg från Indien till Amerika finns 16åriga Pi och hans familj. Dåliga ekonomiska tider har tvingat familjen att sälja sin älskade djurpark och söka lyckan i USA,med på fartyget finns familjens exotska samling djur som ska säljas i det nya landet. Mitt i natten vaknar Pi av att båten gungar, nyfiken som en strut rusarPi ensam upp på däck för att se vad som händer. Vad som först verkar vara en vild, spännande storm visar sig vara ett fruktansvärt oväder som resulterar i ett våldsamt skeppsbrott.
Pi har turen på sin sida och överlever i en livbåt med några djur, en orangutang, en zebra, en ilsken hyena samt den bengaliska tigern med det udda namnet Richard Parker. Detta blir början på 227 dagar där vi får följa Pi´s kamp för sin överlevnad.

Berättelsen om Pi (Life of Pi) är baserad på boken med samma namn. Filmen är regisserad av mästaren Ang Lee och rent visuellt är filmen en utav de häftigaste jag någonsin sett. Filmen är i 3D, någonting som jag brukar avsky, men i denna film andvänds tekniken på helt rätt sätt,istället för att få ont i ögonen blir jag helt uppslukad och kan inte för en sekund slita blicken från bioskärmen. Det är effektfullt utan att bli en film som bara är uppbygd på effekter.När den enorma valen kommer hoppandes och vattnet glittrar känns det somett magisktögonblick som hadekunnat hända, för den som har turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Skådespeleriet i filmen är mycket bra, då i princip hela filmen utspelas i den lilla livbåten så faller det mesta arbetet på Suraj Sharma som spelar Pi, en uppgift han klarar med en klackspark och jag hoppas på att få se honom i fler filmer snart.
Man kan kanske inte kalla tigern för skådespelare, men han och de andra djuren är väldigt, väldigt bra gjorda och ser studstals obehagligt verkliga ut. Det är otroligthur tekniken har gått framåt de senaste åren.

Berättelsen om Pi är en riktigt, riktigt bra film, Den har allt jag någonsin önskar och lite till. Den är spännande, rolig, sorglig och vacker. Jag grät och skrattade omlott. Definitivt en av årets absolut bästa filmer, om inte den bästa. Jag kan redan nu känna doften av Oscars statyetter. Se den.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Hobbit – En oväntad resa

10 december, 2012 by Rosemari Södergren

Hobbit
Betyg 4
Regi Peter Jackson
Sverigepremiär 12 december 2012

För alla Tolkien-fans och älskare av Sagan om ringen är det en tidig julafton den 12 december när första delen i den planerade trilogin om Bilbo Bagger och hans resa med trollkarlen Gandalf och de tretton dvärgarna har Sverigepremiär. Det är ett fantastiskt äventyr i Tolkiens förtrollade värld vi bjuds in i.

Att bilderna, fotot, är fantastiskt, är förstås väntat. Det är några av filmvärldens skickligaste filmskapare som varit igång och de har haft enorma resurser, förstås. Det är dock inte fotot ensamt som ger filmen högt betyg. Att ljudet och filmmusiken är av hög kvalitet har vi väl rätt att vänta oss, också. Det som dock gör detta första avsnitt så sevärt är handlingen, skådespelarna och dramaturgin som är lugnare än i Sagan om ringen, vilket jag ser som en fördel.

Filmen är nästan tre timmar lång, två timmar och 45 minuter, men ändå blir jag förvånad när filmen är slut. Så snabbt gick det, trots att filmen inte byggde på slag utan på karaktärernas möten med varandra och Bilbos utveckling från bekväm Hobbit till äventyrslysten och modig liten hobbit.

Jo, det är några slag, men de är inte så långa och så tröttsamma som i Sagan om ringen-filmerna.

Det är en sagovärld vi kommer in i och jag kan bli lite trött på att de onda, i synnerhet orcherna, framställs så ensidigt genomäckliga och vidriga. Men det är den här sagans form – och något att bara acceptera. Däremot är karaktärerna på den goda sidan skildrade med mer djup och där finns också små konflikter, de är helt enkelt rätt mänskliga – vilket är ett skäl till att filmen engagerar mig som tittare.

Det finns ju paralleller till verkliga livet. Dvärgarna förlorade för många århundraden sedan sitt hem. När deras kung blev för girig och galen i guld kom en fruktansvärd drake som älskar guld och drev ut dem från deras hem. Nu tyder tecknen på att tiden är inne för dem att försöka återta sitt hem – och då samarbetar flera olika slags varelser med dem. Tänk om det kunde vara så i den globala världen idag, att olika folkslag respekterade allas rätt till ett hem?

Jag kan tänka mig att filmdistributörerna är nöjda med att filmen fick elva års-gräns – vilket ökar chanserna att bli en storsäljare av biljetter under julhelgen. Elva års-gränsen betyder ju att barn från sju år får se den i sällskap med vuxen. Med tanke på hur vana barn idag är vid strider i tv-spel lär den gränsen fungera.

Ja det var ett trevligt återseende av Gandalf, som åter spelas av Ian McKellen. Martin Freeman spelar huvudrollen Bilbo Bagger och Richard Armitage spelar Thorin Ekensköld, dvärgarnas kung. Cate Blanchett återkommer som den mytiska alvdrottningen Galadriel och Hugo Weaving återkommer som Elrond.

Jag ser fram emot fortsättningen. Den andra filmen i trilogin, “Hobbit: Smaugs ödemark”, har premiär den 13 december 2013 och den sista filmen, “Hobbit: Bort och hem igen”, har premiär sommaren 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om Hobbit, film, filmrecension, Gandalt, Bilbo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bilbo, Filmrecension, Gandalt, Hobbit, Scen

Filmrecension av tecknade Tavlan

8 december, 2012 by Redaktionen

Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012

Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.

Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.

Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Familjefilm, fransk film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in