Rust and Bone
Betyg: 4
Biopremiär: 21 december
Den som såg Jacques Audiards senaste film, fängelsedramat En profet (2009), vet att han har en förkärlek för att porträttera unga män som hamnat en aning snett. Pojkar i manskroppar, med såriga knogar och bristande ansvarskänsla. Detta håller han fast vid i sin nya film, Rust and Bone, men mitt i allt det hårda dansar en ömtålig kärlekshistoria.
Ali är hemlös, fattig och småkriminell. Han är även ensamstående pappa till femårige Sam. I ett försök att få ordning på situationen flyttar de till Alis syster i Antibes. Där får de bo i hennes garage och Ali får snabbt ett jobb som dörrvakt på en nattklubb. En natt, när Ali jobbar, träffar han Stéphanie. Han skjutsar henne hem och sen blir det inte mycket mer med det, men Ali lämnar sitt nummer ”Utifall att…”. När Stéphanie sedan råkar ut för en olycka på sitt jobb som späckhuggardressör faller hennes liv i spillror. Desperat och uppgiven ringer hon till Ali, vars okomplicerade förhållande till det hela på något sätt får henne att vilja börja leva igen.
Det är inte en historia att följa halvhjärtat. Den sväljer en hel för att sedan hosta upp en, kall och skakande ängslig. Rust and Bone trycker allt det skitiga i livet rakt i ansiktet på en. Den målar upp en tillvaro kantad av trasighet och platta fall. Det finns en gnutta hopp men ingen trygghet, ingen hand att hålla. De mest fasansfulla ögonblicken ackompanjeras inte av några hysteriska stråkar som får publiken att förstå att nu, nu är det allvar. Bara ett tyst brus av liv som går sönder. Och det blir så mycket värre.
Vore det inte för kärlekshistorien, känslan av att någonting kanske ändå är på väg i rätt riktning, så vet jag inte om jag hade orkat. Nu finns där de stapplande stegen mot förbättring och det är en himla tur. För trots all blytung verklighet så är det så förkrossande vackert. Marion Cotillard är fantastisk som Stéphanie. Alltså, verkligen fantastisk. Det finns scener som känns ända ut i fingertopparna och det blir aldrig någonsin för mycket, aldrig kletigt.
Bakom mig i biosalongen satt en kvinna som vid några tillfällen chockat utbrast ”Men näee!”. Även om jag inte är den som talar högt för mig själv i biomörkret så förstår jag henne, Rust and Bone är nog ändå en film som rättfärdigar plötsliga utrop. För har man inte levt sig in i den så har man helt klart gjort något fel.
Text: Josefina Linde
Otroligt välskriven recension! Får mig verkligen att vilja se den här filmen. Jag gillar när en text liksom berömmer och skapar förväntningar, men inte ger ut för mycket av materialet eller totalt söndersnackar en film sådär. Ska minsann kolla på denna snarast 🙂
sämsta skit jag sett!!!!!, det händer inget !!!!
BÄSTA filmen !!! Måste ses!
Håller helt och hållet med. En av årets bästa filmer och en perfekt recension.