• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Not Dead

12 juli, 2013 by Redaktionen

notdead1Not Dead
Betyg: 3
Biopremiär: 12 juli

I inledningsscenen får vi se enbart en närbild på en rynkad panna, och lite utav håret som är format som en tuppkam som får oss att förstå att vår huvudperson är en punkare. Ordet ”Not” som är tatuerat i hans panna tyder på samma sak: en negativ inställning till livet och resterande samhället, som han alltså motsätter sig.

Kort därefter äter han middag med sin broder och pappa, och då båda bröderna pratar i mun på varandra så får pappan svårt att höra vad någon av dem säger. Det enda han kan urskilja punkaren säga är någonting om något bråk med polisen och andra sonen, som jobbar på kontor och bär kostym och slips, vill köpa ny tv som han behöver ett kortvarigt lån till. Det blir lite väl övertydligt med skillnaderna dem emellan, och humorn känns till en början väldigt sökt. Men det blir bättre efter ungefär en halvtimme trams.

Liksom en del andra arbetarberättelser från senaste åren leder en rad olyckliga händelser till att kontorsarbetande brodern får sparken och inte hittar ett nytt jobb: han gör en nedåtgående klassresa och tvingas lämna sitt bekväma liv med hus, fru och barn för att leva ensam på gatan. Tyvärr är hela händelseförloppet för uppenbart uppbyggt, så man förstår snabbt vad som kommer hända, men som trivsam komedi är den absolut sevärd; speciellt om en antikommersiell punkkomedi står på önskelistan, och vid några väl valda tillfällen lyckas den riktigt överraska, chockera, ja faktiskt engagera på ett sätt som uppriktigt sagt förvånar mig. På ett positivt sätt: okonventionellt och starkt! Och det är ju faktiskt ett ganska bra slutbetyg, även för någon som inte bryr sig ett skit.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Camille mellan två åldrar

8 juli, 2013 by Redaktionen

camille1Camille mellan två åldrar
Betyg: 1
Premiär: 19 juli

Camille är 40 år och hennes liv har inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Tillvaron är tråkig, hon dricker för mycket och hon har genomgått en bitter skilsmässa. På en nyårsfest svimmar hon och vaknar upp 25 år tidigare. En strimma hopp om att förändra framtiden och 40 år senare uppleva en bättre tillvaro öppnar sig.

Denna film är tyvärr inte särskilt bra. Jag skulle vilja göra en jämförelse med en av världens mest hyllade filmer kring temat tidsresor: Tillbaka till framtiden.

I Tillbaka till framtiden reser huvudpersonen Marty tillbaka till år 1955. Att han reser tillbaka till just detta år är för handlingen viktigt, och det presenteras tydligt varför tidigt i filmen: Det är året då hans föräldrar blev förälskade och detta kommer ha stor påverkan för filmens handling.

I Camille mellan två åldrar reser huvudpersonen Camille tillbaka till tiden då hon är tonåring, men varför just detta år är väsentligt för filmens fortgående handling är ytterst oklart. Som tittare får man känslan att hon hade kunnat transporteras tillbaka till vilken tid i livet som helst.

I Tillbaka till framtiden finns en tidsfrist som håller filmens tempo igång. Då Marty råkat röra till det förflutna måste han lyckas på sina föräldrar att bli förälskade i varandra, och han måste hinna göra detta innan natten då ett blixtnedslag kan föra honom tillbaka till sin egen tid.

I Camille mellan två åldrar finns ingen tidsfrist alls, vilket gör filmen väldigt seg. Man förstår som tittare att huvudpersonen förr eller senare kommer att åka tillbaka till sin egen tid, men det tycks inte vara av vikt när detta sker.

I Tillbaka till framtiden får Marty använda sig av sina kunskaper och färdigheter han förskansat sig i sin egen tid för att hjälpa både sig själv och andra i tiden som han färdas till. Han ger sig ut på en skateboardfärd i samband med att han försvarar sin mor mot ligisten Biff, han hänför deltagarna på en skoldans med ett framtida gitarriff och han övertalar sin far att börja uppvakta sin mor med hjälp av en freestyle och lite fantasi.

I Camille mellan två åldrar gör Camille ingenting med de egenskaper hon torde ha som vuxen människa. Det uppkommer tillfällen där hennes vuxna ålder skulle kunna vara till gagn dels för att hjälpa personer i sin omgivning samt bidra med en dos humor. Hon hade kunnat använda vuxen retorik när en lärare i en scen mobbar en av hennes klasskamrater. Hon hade med sin visdom och livserfarenhet kunnat trösta en vän som håller på att bli permanent blind. Varför manusförfattarna inte tagit tillvara på dessa, och flera chanser för huvudpersonen att visa sig lite duglig övergår mitt förstånd.

I Tillbaka till framtiden försöker inte Marty rädda bara sig själv och sina föräldrar, utan även sin bästa vän, Doc Brown. Detta gör att vi som tittare sympatiserar med Marty då han inte bara är karismatisk och rolig, utan även vill hjälpa personer i sin närhet.

I Camille mellan två åldrar vill huvudpersonen hjälpa sig själv och enbart sig själv. Faktum är att hon är en av de mest osympatiska och egoistiska karaktärer jag skådat i en film. Som tidigare nämns håller en av hennes vänner på att bli permanent blind. Istället för att komma med tröstande ord eller ge exempel på att hon kommer att få ett bra liv trots detta (de känner varandra även i framtiden) så gör hon absolut ingenting. Hon tycks inte ens reagera det. Huvudpersonen vet även om att hennes egen mamma kommer att dö inom en överskådlig tid. Istället för att se till att de får lite kvalitativt umgänge med varandra ägnar hon dagarna åt att driva sin mor till vansinne genom att förfölja henne med en bandspelare i avsikt att spela in allt hon säger och gör så att hon efter moderns död ska kunna lyssna på det hela.

Jag skulle kunna uppbringa fler exempel men jag märker själv att det börjar bli tjatigt. Jag vill istället uppmana er till att inte se denna film. Den är seg, tråkig, amatörmässigt berättad och innehar en ruskigt osympatisk huvudperson. Gör er själva en tjänst och undvik filmen.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: World War Z

8 juli, 2013 by Redaktionen

world_war_zWorld War Z
Betyg: 3
Premiär: 12 Juli

Brad Pitt spelar Gerry Lane, en före detta FN-anställd som tillsammans med sin familj kämpar för sin överlevnad i ett zombie-infekterat Philadelphia. Gerry beger sig tillslut ut i världen tillsammans med en grupp människor för att hitta svaret på varför människor blir infekterade av en okänd sjukdom. En sjukdom som förvandlar vanliga människor till blodtörstiga galningar.
Zombie-genren fick sig en andra andning 2004 tack vare Zack Snyders fantastiska remake på George Romeros Dawn of the dead. Han lyckades blåsa liv i en sömning och trött genre med sina springande zombies och adrenalinpumpande scener. Nyheten att Brad Pitt tillsammans med regissören Marc Foster (Finding Neverland, Quantum of Solace) skulle tillverka en Zombiefilm med en sådan stor budget och A-listade skådisar fick de flesta zombiefans att jubla. Vad kunde gå fel? Mycket tydligen.

Få filmer i historien har varit så krångliga att färdigställa som World War Z. Allt började med en bok med samma namn som Brad Pitts produktionsbolag Plan B Entertainment köpte rättigheterna till 2007. Efter några år av omskrivningar av manus inledde de inspelningen juli 2011 med en budget på 125 miljoner dollar. Fortfarande i maj 2012 låg filmen ofärdig och filmskaparna hade nu en film utan en tredje akt. Damon Lindelof (Lost, Prometheus) som fortfarande vid den tiden klassades som ”the go-to-guy” kallades in för att skriva slutet till filmen som var planerat att filmas hösten 2012. Lindelof som samtidigt jobbade med Prometheus och Star Trek Into Darkness hann dock inte i tid att skriva klart manuset och hans kollega från Lost, Drew Goddard anlitades istället för att slutföra jobbet. Budgeten landade tillslut på 200 miljoner dollar. Något som jag misstänker påverkade filmen. Mer om det senare.

4 saker jag gillar med World War Z:

1. Brad Pitt
Ja, jag är svag för den mannen. Precis när han slog igenom var jag inte lika imponerad dock. Till exempel ansåg jag att han gjorde ett uselt jobb i den annars fantastiska Seven. Men under åren har han växt till sig och gjort några fantastiska roller. Tänker framför allt på Inglourious Basterds och Twelve Monkeys. I World War Z gör han det absolut bästa av en ganska trist roll. Han spelar en familjefar med hjärtat exakt där det ska vara och gör det stabilt och trovärdigt.

2. Scenografin
Filmen får en episk och storslagen känsla av alla gigantiska bilder på städer som bokstavligen är överkörda av de infekterade. Även de mindre scenerna med trånga utrymmen är smakfullt iscensatta.

3. De infekterade är genuint läskiga
Självklart handlar det om specialeffekter när de infekterade klättrar på varandra för att komma över en mur, men annars pratar vi om hederligt gammalt smink. Till skillnad från till exempel I Am Legend med Will Smith där de infekterade mer eller mindre helt är skapade i postproduktion får vi här en känsla av att de är på riktigt.

4. Realismen
De har definitivt satsat på en realistisk känsla med hela filmen. Den påminner mer om Contagion från 2011 än en klassisk Zombiefilm. Pandemier är ett verkligt hot mot mänskligheten och filmskaparna drar sig inte för att göra oss tittare påminda om det.

4 saker jag inte gillar med World War Z:

1. Klippningen
Marc Foster fick kritik för exakt sak med Quantum of Solace och tyvärr är det inte bättre här. Det är ryckigt, snabbt och suddigt. I vissa scener går det helt enkelt inte alls förstå vad som händer. Kameran skakar, man hör en zombie morra och någon skriker. Ofta varar klippen under en sekund. Katastrof helt enkelt. Det går faktiskt att göra snabba scener bra. Titta på Dawn of the dead 2004. Dock misstänker jag att det har lite med PG-13 att göra. Mer om det snart.

2. Ljussättningen
En nackdel med 3D är att upplevelsen blir mörkare. Formatet lämpar sig helt klart bäst med ljus animerad film. I World War Z är många scener vansinnigt mörka. Lägg sedan på ett par mörka 3D-glasögon på det. Scener som annars var tänkta att vara läskiga blir bara förvirrande. Man ser helt enkelt inte vad som sker på duken.

3. PG-13
Som jag har nämnt tidigare misstänker jag att på grund av att budgeten sprang i väg som den gjorde vågade inte studion satsa på en barnförbjuden film. Jag måste inte ha massa blod och inälvor som sprutar i en läcker 3D-effekt mot mig, men det här var bedrövligt. För det mesta får vi en suddig och skakig bild av några som brottas lite längre bort. Jag har faktiskt inga minnen av något blod alls i samband med att någon blir attackerad av en zombie i filmen. I en dramatisk scen där Brad Pitt fattar beslutet att kapa en ung kvinnas hand efter hon blivit biten är det nästan patetiskt. Vi får själva pussla ihop vad som hände när Brad plötsligt lägger bandage lite senare. Som sagt, jag kräver inte ett blodbad, men ska jag vara rädd för de infekterade behöver jag också se vad de är kapabla till. Jag håller andan för en Uncut version.

4. Filmens rytm
Det blir lite konstigt när Brad pitt nästan omedelbart får sin familj i säkerhet. Jag menar, varför ska vi tycka det är spännande? För att lösa det problemet har de slängt in lite krystade scener där Brad försöker ringa sin fru och inte får tag på henne. Det är lugnt mannen, du placerade henne i säkerhet efter tio minuter.

I slutändan landar betyget på en 3:a, men en väldigt svag sådan. Jag är svag för Zombies, även om denna film inte direkt känns som något som passar in i genren. Den är mer besläktad med Outbreak och Contagion. En kamp mot klockan och en sjukdom. Men det är snyggt, välgjort och underhållande. Dock finns det ingen anledning att se den i 3D. Jag misstänker att de mörkaste scenerna gör sig mycket bättre i 2D. Jag ser gärna en uppföljare vilket enligt rykten redan är under planering. Men jag hoppas verkligen att de klipper annorlunda och för min skull slänger in några droppar blod här och där.

Text: Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Kära passagerare – Pedro Almodovars nya film lutar sig på billiga knep

3 juli, 2013 by Redaktionen

kara_passagerare

Kära passagerare
Betyg: 2
Regi: Pedro Almodóvar
Biopremiär: 5 juli

Ulf. Så hette min spanskalärare i gymnasiet. Han hade en luftig halvflint och snäva märkesjeans. Ulf var särskilt förtjust i ikoniska personligheter; Oscar Wilde, Jack Kerouac och Greta Garbo. Han gillade egentligen inte Spanien särskilt mycket. Spanjorer är ett märkligt folk, tyckte han. Dessutom hade han vid ett tillfälle skräckslaget bevittnat hur en grupp spanska barn försökt strypa en gås. Spanska filmer gillade han dock. Särskilt Pedro Almodóvars. Ja, han älskade faktiskt Pedro Almodóvars filmer. Efter att ha sett ”Att återvända” stod han framför whiteboardtavlan med extatisk blick och klargjorde att ”Penélope Cruz es una estrella!”.

kara_passagerare2Själv är jag ganska likgiltig inför de Almodóvar-filmer jag sett. Jag är helt enkelt inte en entusiast av samma kaliber som Ulf. Efter att ha sett ”Kära Passagerare”, Almodóvars senaste film, känner jag därför att det enda rätta är att ställa mig själv frågan: ”Vad skulle Ulf ha tyckt?”.

Filmen utspelar sig, bortsett från några få scener, på ett flygplan. På grund av problem med ett av planets hjul så kan det inte landa som vanligt utan behöver nödlanda. Det finns dock ingen flygplats som har möjlighet att ta emot planet så besättningen och passagerarna får vänta, cirkulerandes ovanför Toledo.

Flygpersonalen utgörs av tre alkoholiserade, homosexuella män. I ett försök att lugna passagerarna och slippa besvärliga frågor om vad som egentligen försiggår söver de ner merparten av dem med muskelavslappnande medel. Några passagerare, bland annat en synsk oskuld och en yrkesmördare, anar emellertid oråd. Vad som sedan händer går inte riktigt att förklara på något vettigt sätt men jag kan berätta att det innefattar både fellatio utförd i sömnen och ett parodiskt dansnummer.

Almodóvar säger själv att ”Kära passagerare” är en mycket lättsam komedi, vars huvudsakliga syfte är att få folk att skratta. Det märks tydligt att han inte lägger fokus på att förmedla stora budskap eller beröra på ett djupare plan. Istället närmar det sig det farsartade. Kittlade av sex och droger förväntas publiken svara med skratt direkt från magen. Jag känner mig splittrad och misstänker att inte heller Ulf skulle ha varit helt nöjd. Å ena sidan så är filmen exakt det som den utger sig för att vara, och när det gäller Almodóvar så måste man ju vara beredd på en och annan märklighet, men å andra sidan så tycker jag att filmen till alldeles för stor del lutar sig tillbaka på billiga knep. Är det verkligen humor att ett gäng manliga flygvärdinnor är homosexuella och slänger förnärmat med luggen? Kan inte den sortens schablon kännas lätt utnött? Samtidigt vill jag säga emot mig själv helt och hållet och hävda att det finns något väldigt uppfriskande i att få se en man torka sperma ur mungipan på sin kollega.

Det blir dock inga skratt. Inte ett endaste litet fniss slipper ur mig. Men möjligheten finns att Ulf skulle ha skrattat, åtminstone lite halvhjärtat, och det är ju faktiskt det som är huvudsaken. Jag tror att han skulle lämnat salongen relativt munter men också smått besviken. Hoppet skulle han trots allt ha kvar. Några dagar senare skulle han inte tänka så mycket på filmen alls. Kanske skulle han mysa med en klase vindruvor framför ”Allt om min mamma” på dvd, och längta efter en ny film av Pedro Almodóvar.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Pedro Almodovar, Scen, Spanien

Filmrecension: The Lone Ranger

2 juli, 2013 by Redaktionen

loneranger

The Lone Ranger
Betyg: 3
Premiär 3 juli 2013

San Francisco, 1933. En pojke i cowboydräkt går in på en utställning om The Wild West. I en av montrarna står en åldrig indian som fångar pojkens intresse. Efter en stund visar det sig att indianen lever och att han råkar vara den legendariske Tonto, kompanjon till den ökände Lone ranger. Pojken i sin mask inspirerar Tonto att berätta historien om hur The Lone Ranger först kom till och om deras första äventyr i jakten att hitta den onde Butch Cavendish.

The Lone Ranger är en produkt signerad Jerry Bruckheimer, så vad det är för typ av film ska jag egentligen inte behöva förklara. Man skulle kunna säga att The Lone Ranger är Pirates of the Carribean fast i ökenmiljö, inte bara för att Johnny Depp är med som underlig sidekick. Men hela stuket på filmen är likadant. Jag hoppas bara att vi slipper se tre filmer till av denna.

Jag är själv inte superintresserad av hela ”pangpang”-grejen med överdrivet många specialeffekter, jag är en väldigt simpel filmälskare, men jag gillade i stora delar den här filmen. Det jag dock funderar över är målgruppen till denna film. Den har elva års-gräns och har i folkmun kallats ”familjeäventyr” men jag tycker personligen att filmen är lite väl mörk ibland. Jag hade själv om jag var elva år tyckt att så mycket död som filmen porträtterar varit jobbigt, och då är jag ändå ett horrorfan. Var Twilight från 15 så tycker jag absolut att The Lone Ranger också borde vara det. Men jag kanske bara har blivit känslig med åren, vem vet. Tillbaka till själva filmen:

Lone Rangers två hjältar spelas av Armie Hammer och Johnny Depp som tyvärr inte lyckas hålla måttet. Armie är blek och man glömmer snabbt att han är hjälte och Johnny Depp överspelar i rollen som indianen Tonto, eller Jack Sparrow som man inte kan låta bli att tänka. Bäst i filmen är William Fichtner som spelar elakingen Butch, med sin harmynta och sitt närgångna sätt får han kårar att krypa längs ryggraden. Helena Bonham-Carter är med på ett hörn som excentrisk bordellmamma med tatuerat träben. Hon är alltid grymt skicklig och jag önskar innerligt att hennes karaktär fått mycket, mycket mer plats för det hade kunnat ge filmen högre betyg. Ruth Wilson som spelar den fagra mön i filmen plutar för mycket med läpparna, det måste bara nämnas.

Jag skulle rekommendera folk att se The Lone Ranger, men man kanske nödvändigtvis inte behöver se den på bio. Om man bara vill ha något som är spännande men som inte kräver mycket hjärnenergi så är detta absolut filmen för dig. Jag skulle dock inte ta med barnen, inte känsliga barn åtminstone.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in