Camille mellan två åldrar
Betyg: 1
Premiär: 19 juli
Camille är 40 år och hennes liv har inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Tillvaron är tråkig, hon dricker för mycket och hon har genomgått en bitter skilsmässa. På en nyårsfest svimmar hon och vaknar upp 25 år tidigare. En strimma hopp om att förändra framtiden och 40 år senare uppleva en bättre tillvaro öppnar sig.
Denna film är tyvärr inte särskilt bra. Jag skulle vilja göra en jämförelse med en av världens mest hyllade filmer kring temat tidsresor: Tillbaka till framtiden.
I Tillbaka till framtiden reser huvudpersonen Marty tillbaka till år 1955. Att han reser tillbaka till just detta år är för handlingen viktigt, och det presenteras tydligt varför tidigt i filmen: Det är året då hans föräldrar blev förälskade och detta kommer ha stor påverkan för filmens handling.
I Camille mellan två åldrar reser huvudpersonen Camille tillbaka till tiden då hon är tonåring, men varför just detta år är väsentligt för filmens fortgående handling är ytterst oklart. Som tittare får man känslan att hon hade kunnat transporteras tillbaka till vilken tid i livet som helst.
I Tillbaka till framtiden finns en tidsfrist som håller filmens tempo igång. Då Marty råkat röra till det förflutna måste han lyckas på sina föräldrar att bli förälskade i varandra, och han måste hinna göra detta innan natten då ett blixtnedslag kan föra honom tillbaka till sin egen tid.
I Camille mellan två åldrar finns ingen tidsfrist alls, vilket gör filmen väldigt seg. Man förstår som tittare att huvudpersonen förr eller senare kommer att åka tillbaka till sin egen tid, men det tycks inte vara av vikt när detta sker.
I Tillbaka till framtiden får Marty använda sig av sina kunskaper och färdigheter han förskansat sig i sin egen tid för att hjälpa både sig själv och andra i tiden som han färdas till. Han ger sig ut på en skateboardfärd i samband med att han försvarar sin mor mot ligisten Biff, han hänför deltagarna på en skoldans med ett framtida gitarriff och han övertalar sin far att börja uppvakta sin mor med hjälp av en freestyle och lite fantasi.
I Camille mellan två åldrar gör Camille ingenting med de egenskaper hon torde ha som vuxen människa. Det uppkommer tillfällen där hennes vuxna ålder skulle kunna vara till gagn dels för att hjälpa personer i sin omgivning samt bidra med en dos humor. Hon hade kunnat använda vuxen retorik när en lärare i en scen mobbar en av hennes klasskamrater. Hon hade med sin visdom och livserfarenhet kunnat trösta en vän som håller på att bli permanent blind. Varför manusförfattarna inte tagit tillvara på dessa, och flera chanser för huvudpersonen att visa sig lite duglig övergår mitt förstånd.
I Tillbaka till framtiden försöker inte Marty rädda bara sig själv och sina föräldrar, utan även sin bästa vän, Doc Brown. Detta gör att vi som tittare sympatiserar med Marty då han inte bara är karismatisk och rolig, utan även vill hjälpa personer i sin närhet.
I Camille mellan två åldrar vill huvudpersonen hjälpa sig själv och enbart sig själv. Faktum är att hon är en av de mest osympatiska och egoistiska karaktärer jag skådat i en film. Som tidigare nämns håller en av hennes vänner på att bli permanent blind. Istället för att komma med tröstande ord eller ge exempel på att hon kommer att få ett bra liv trots detta (de känner varandra även i framtiden) så gör hon absolut ingenting. Hon tycks inte ens reagera det. Huvudpersonen vet även om att hennes egen mamma kommer att dö inom en överskådlig tid. Istället för att se till att de får lite kvalitativt umgänge med varandra ägnar hon dagarna åt att driva sin mor till vansinne genom att förfölja henne med en bandspelare i avsikt att spela in allt hon säger och gör så att hon efter moderns död ska kunna lyssna på det hela.
Jag skulle kunna uppbringa fler exempel men jag märker själv att det börjar bli tjatigt. Jag vill istället uppmana er till att inte se denna film. Den är seg, tråkig, amatörmässigt berättad och innehar en ruskigt osympatisk huvudperson. Gör er själva en tjänst och undvik filmen.
Text: Franz Ung