Här presenterar vi på Kulturbloggen vår brokiga skara filmälskare och skribenter:
Josefina Linde är en etnologistudent som kommer från förorten i Stockholm men numera är bosatt i Uppsala. Hon har recenserat film för Kulturbloggen sedan början av 2012 och har hunnit se en massa fin film sedan dess. Roligast hittills var när Sara Broos, som gjorde För dig naken, hörde av sig personligen och tackade för recensionen.
Film är förmodligen det bästa botemedlet mot tristess, bakisångest, hjärtesorg och andra envist tråkiga sinnesstämningar som man kan befinna sig i tycker Josefina. Hon ser film för att få överväldigas, gnaga på tumnageln och kanske gråta en skvätt. Eller bara för att få skratta hejdlöst förstås.
Josefina gillar fluffiga indiefilmer med hjärtevärmande ”skratta tills man gråter”-slut á la Little Miss Sunshine. Hon ogillar folk som stör hennes bioupplevelser med visslande näsborrar och oändliga sms konversationer.
Klara Norling är född 1980. Uppväxt i skogen, leran, kärren, dikena, mälaren och bland fälten. Poet och flanör. Äger massor av filmer, böcker och japanska vapen. Bosatt med två katter och fästman i Gottsunda, Uppsala.
Gillar: allt av Jim Jarmusch. Samurajklassiker. Koreansk hämnd-gore. Romaniska tragedier. Surrealism. Övervåld. Tysta, långsamma filmer exempelvis á lá Takeshi Miike. Får andnöd av skickligt filmade/gjorda omgivningar, musikgenialitet, skotsk/irländsk accent, Roy Battys slutmonolog och Cillian Murphy. Har sett alla filmer där Tom Waits är med, eftersom Tom Waits är gud.
Ogillar: Jim Carrey, slapstick, förväxlingskomedier, när en film förstörs totalt av ett mediokert eller hastigt ihoprafsat slut, amerikaslakt av japanska filmer, och det mesta som den svenska filmindustrin producerar i nutid.
Ida Stiller läser just nu idéhistoria på Stockholms universitet och jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Har också hunnit plugga svenska och retorik sedan studenten. Förutom Idas första levnadsår som spenderades i Schweiz har hon bott hela sitt liv i Stockholm. Älskar dock att resa och åker gärna iväg från staden när hon har semester. Gillar det mesta i kulturväg. Film (såklart), teater, som hon både utövar och konsumerar, och litteratur. Brinner för sexualpolitik och jämställdhetsfrågor och är aktiv medlem i RFSU. Klarar sig inte heller utan kaffe, rödvin, sovmorgnar, poesi och färgglada naglar. Recenserar, förutom film, teater och litteratur här på Kulturbloggen. Också redaktionsmedlem i litteraturtidskriften Ponton. Eftersom Ida är en obotlig romantiker är hon förtjust i romantiska komedier och draman som 500 Days of Summer, Amelie från Monmartre, The Notebook och Rust and Bone. Älskar också sentimentala filmer som Billy Elliot och Remember Me. Little Miss Sunshine är favoritkomedien och En kärlekshistoria den svenska favoritfilmen.
Robert Warrebäck tycker om att bli överraskad när han ser film och föredrar en dålig filmupplevelse framför en mellanmjölkig. Han pluggar och hankar sig fram som lärarvikarie när han inte ser på film och skriver texter. Bland favoritfilmerna återfinns det mesta av Paul Thomas Anderson och Michael Haneke samt hårdkokta dramathrillers som gärna får komma från 70-talet och ha Al Pacino i huvudrollen. Han tycker att grekiska Dogtooth är senaste årtiondets bästa film och att Ang Lees version av ”Hulken” är den bästa superhjältefilmen som någonsin gjorts. Han ser dessutom Fanny & Alexander minst en gång om året. Har på senare tid börjat misstänka att han inte har någon humor längre, då han inte minns när han skrattade på bio senast. Robert försöker samla sina utspridda texter och verk på nätet här: warreback.wordpress.com
Magnus Thorin är en filmnörd som är född och uppvuxen i Växjö, småland. Favoritgenren är Sci-fi/skräck, men anser tyvärr att det inte existerar så många vettiga titlar i den. Favoriterna är iaf: The Thing, The Terminator, Alien, Sunshine Har även en stor kärlek för actionfilmerna som släpptes på 80-talet. Bästa barndomsvännerna var Jean Claude Van Damme, Sylvester Stallone och Bruce Lee. Har sett Die Hard fler gånger än vad som borde vara möjligt och tycker The Kickboxer är en film som är värld att se en gång om året. Vad är bättre än en ung Van Damme med byxorna alldeles för högt upp och som dansar, kickboxas och går ner i split. Annars är nog skräckgenren den som Magnus är mest bevandrad i. Spenderade gymnasiet fastklistrad framför Romeros original Dead-trilogi, Evil dead-serien och allt annat som innehåller ordet ”dead”.
Liljana Matevska är 22 år och bor i utkanten av Stockholm. Liljana har en brinnande fascination för östasiatisk kultur vilket även återspeglar sig i hennes filmsmak. Hon är svag för surrealistisk film och science fiction och har svårt för romantiska komedier. Liljanas verkliga filmintresse började med Twin Peaks, hon föll omedelbart för den suggestiva stämningen och mystiken. Hennes favoritförfattare är Haruki Murakami och hon hoppas på fler filmatiseringar av hans böcker. Liljana studerar just nu på folkhögskola där hon läser humanistisk linje, på fritiden umgås hon mycket med sin familj, sin pojkvän och sina vänner. Liljana tycker om att diskutera samhällsfrågor och har ett nästan sjukligt intresse för universum.
Gillar: Blue Spring (Aoi Haru), Deer Hunter, Eraserhead, David Lynch och rymdokumentärer.
Ogillar: Falsk feminism som i Pretty Woman och Mona Lisas leende.
Franz Ung har slukat film så länge han kan minnas. Vid tolv års ålder såg han A Clockwork Orange och insåg att film kunde vara så mycket mer än lättsmält underhållning och resten är historia. När han inte skriver för Kulturbloggen tecknar han serier, slukar litteratur och studerar till lärare.
Han gillar: Solida manus, oväntade berättartekniska grepp, science fiction, japansk samurajfilm, skräck.
Han ogillar: Slarviga manus, remakes, cynism, kiss- och bajshumor, krigsscener, fel skådespelare på fel plats.
Linnea Almling är 23 år gammal. Uppvuxen i den amerikanska förorten men är sedan några år tillbaka bosatt i Stockholm. När hon inte googlar bilder på sengångare spelar hon med sitt band Kalabalik-bandet alltså eller sitter klistrad framför någon tv-serie eller film. Just nu är Game of thrones den stora snackisen i hemmet men annars sitter hon gärna och äter popcorn till något blodigt asiatiskt eller vad som helst signerat Wes Anderson. Är även ett stort Star Wars fan som gråter till tanken på fler nya filmer. Linnea är väldigt petig när det kommer till film och låter sällan någon annan välja vad som ska ses på. Romantiska komedier, pistolaction och collegehumor går bort. Just nu försörjer Linnea sig som ledsagare och krokimodell men i framtiden drömmer hon om att bli polis. Men helst av allt vill hon vinna på lotto så att hon och pojkvännen kan köpa hundra mopsar och flytta till ett slott och äta pizza hela dagarna.
Gillar: Blodbad, svordomar och Andy Milonakis.
Ogillar: Animerat, AdamSandler och allt i 3D.
Fredrik Gertz är en mångsysslande konstnärssjäl som studerat Estet/media. Därefter gick han en ett-årig förberedande kurs på Konstskolan i Stockholm. Ända sedan han som liten såg Lejonkungen och grät till Simbas upptäckt av sin döda pappa, och senare förfasades över hur Rose i Titanic inte kände någon annan utväg än att hoppa över relen, har han fullkomligt älskat film och vad den kan uttrycka. Två av hans favoritregissörer är Sofia Coppola och Ingmar Bergman: två starka motsatser som erbjuder ett enormt spektrum utav fin filmkonst på olika villkor. Pixar och Studio Ghibli förenar väst och öst i samma filmmått. Annars går ju alltid Woody Allens filmer alltid hem. Om filmen är hans nyckel till att förstå omvärlden, är musiken nyckeln till hans känsloliv. Därför är band som Kent, Coldplay, U2 och Glasvegas några utav hans favoritband. Är inte alltid så förtjust i att laptop-DJs anses vara de nya arenarockarna, men när t.ex. Icona Pop och Familjen kör loss live svänger det riktigt ordentligt!
Utöver att skriva på Kulturbloggen sysslar han också med en hel del fotoprojekt, samt med att göra kortfilmer. Dessa kan ses på Kulturmanifestets Youtube-sida, och på tal så är Kulturmanifestet det hobbyprojekt han snickrar på utanför allting annat. Där blir det ännu mer film, musik, samhällsdebatt och tv-spel – som han älskat sedan han spelade Mario och därefter Super Mario World som liten, men tyvärr tycker han att spelmediet utvecklats alldeles för lite sedan dess. Därför krigar han mot det i sina texter, liksom det mesta annat.