• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Kick-Ass 2

13 augusti, 2013 by Redaktionen

kick_ass_2_2013Kick-Ass 2
Betyg: 2
Biopremiär: 14 augusti

MANGE: Franz, vad tyckte du om Kick-Ass 2?

FRANZ: Det var en minst sagt blandad kompott. Jag gillar själva idén bakom huvudhandlingen. Efter sina förra äventyr har Kick-Ass blivit något av en hjälteikon för många. Detta leder till att allt fler människor klär sig som superhjältar och beger sig ut för att bekämpa brott. Tillslut är det såpass många att en grupp av maskerade brottsbekämpare skapas i vilken Kick-Ass ingår. Hur de här brottsbekämparna porträtteras är mästerligt och intressant. Det märks att upphovsmännen bakom filmen är influerade av dokumentären Superheroes som handlar om just verkliga människor som klär ut sig till superhjältar.

MANGE: Ja, idén var bra, men manuset var allt annat än felfritt. Det var alldeles för många sidospår som inte bidrog till någonting annat än att dra ner tempot. Till exempel storyn mellan Kick-Ass och hans pappa som kändes som en sämre version av Peter Parker och Farbror Ben.

ka2FRANZ: För att inte tala om sidohistorien med Hit Girl. Hon var min absoluta favoritkaraktär i den förra filmen och vad de gr med henne i denna film är en skam mot karaktären och kvinnor i allmänhet. Istället för att ta del av den förra filmens Hit Girl möts vi här av en tjej som vill passa in i skolan, har pyjamaspartyn med klassens bitchiga tjejer och får spontan orgasm av att kolla på musikvideos med pojkband. Kunde de inte kommit på något mer intressant att göra med henne? Varför var de tvungna att förvandla och förminska henne till en kvinnlig stereotyp?

MANGE: Ja, Hit Girls story blev tragisk och töntig som en sämre variant av American pie. Tänker då på en viss scen i matsalen där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hämnas mot en grupp mobbande flickor, vilket resulterar i fontänspyor och diarré. Dessutom så kändes det väl sådär med sexualiseringen av så pass unga tjejer. Jag menar, hur gamla skulle de vara? Femton? Inte okej.

FRANZ: Verkligen, sexualiseringen av unga kvinnor gav verkligen en vidrig eftersmak. Istället för att göra Hit Girl till en intressant och flerdimensionell karaktär blir hon ett objekt som det tycks tilltänkt att den manliga publiken ska flåsa efter. Och att hon därtill är femton år, det är fel på så många sätt. Det förekommer dessutom ett våldtäktsskämt i filmen som var direkt smaklöst. Det är väldigt tråkigt att Hollywood inte kommit längre vad gäller genus.

MANGE: Jag vill inte låta som en moral-gubbe nu, men jag är glad att åldersgränsen är 15 för filmen. Även om det blir problematiskt då mycket av innehållet i filmen uppenbarligen riktar sig mot tonåringar, anser jag att den är stundvis otroligt våldsam. Poliser dödas till höger och vänster. En gång till och med med en gräsklippare. Braindead någon?

FRANZ: Jo. Ettan var också extremt våldsam och det hör filmserien till. Jag tycker inte att det är något problem i sig, övervåld kan vara väldigt underhållande om det görs på rätt sätt. En åldersgränsen ska verkligen tas på allvar, det här är inte en film för småkids. Mange, med tanke på hur mycket negativt vi sagt om filmen så skulle man kunna få intrycket av att vi hatar den.

MANGE: Det stämmer inte för min del. Tar man bort några onödiga scener samt några extremt dåliga scener så hade jag kul när jag såg Kick-Ass 2. Det var roligt att Kick-Ass fick sällskap av fler hjältar som gestaltades av skådespelare som gjorde ett sådant bra jobb att man verkligen kände för dem.

FRANZ: Ja, jag gillade som sagt också temat med fler superhjältar och att de gestaltas på ett någorlunda realistiskt sätt. Jag älskade även actionscenerna som var episka, adrenalinpumpande och alltigenom spännande. Problemet för mig är att när man talar om vad som är bra med filmen är det väldigt lätt att tala om enskilda scener, men svårare att tala om en bra, sammanhängande historia. Jag ger filmen två i betyg.

MANGE: I sådana fall får det bli en väldigt stark tvåa. Det vill säga godkänt. Kan kan gärna tänka mig att se filmen igen, mest för karaktärernas skull.

FRANZ: Jag vet inte om jag skulle se den igen men den var inte så dålig att jag ångrar att jag såg den första gången. Det kändes inte som att den stal två timmar av mitt liv.

Text: Magnus Thorin och Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Traviata

6 augusti, 2013 by Redaktionen

Travi1Traviata
Betyg: 4
Biopremiär: 9 augusti

Denna dokumentär följer den världsberömda franska sopranen Natalie Dessay från den första repetionen till premiären utomhus på den franska rivieran. Kristallkronor vajar sakta i träden, repetitionerna börjar och föreställningen av La Traviata växer fram. Regissören Jean-Francois Sivadier regisserar Natalie Dessay med många ord och hon lyssnar koncentrerat och förmår som det verkar omedelbart omsätta regissörens idé och sin egen tolkning i praktiken. Det är i samarbetet mellan dessa två som filmen kretsar. Hon är ett suveränt professionell, något som framstår ännu tydligare i den avskalade repetitionsmiljön. Vi får höra operan framföras steg för steg, men det är berättelsen om arbetet med föreställningen som är i fokus men i harmoni med det mästerverk som operan är. Om man inte känner till detaljerna i Verdis verk så är det här en mycket informativ film, eftersom regissören hela tiden förklarar vad han menar att Verdi avsåg. Ljud och bild är mycket bra. Medlemmarna i orkestern (London Symphony Orchestra) och kören (Estonian Philharmonic Choir) låter fantastiska, synbart utan ansträngning –orkestermedlemmarna rör inte en min. Det är inga intervjuer i filmen och ingen berättarröst, vilket är skönt att slippa. Jag läser i en intervju med Natalie Dessay att hon i början inte var förtjust över denna dokumentär och vägrade att tala i filmen. Musiken, sången, regissörens, dirigentens och olika scenarbetares ord i arbetet med föreställningen får tala för sig själva. En kort sekvens i mitten av filmen har en regissörsmonolog som blir en smula långrandig men det är snabbt övergående. Sammanfattningsvis rekommenderas filmen varmt, även till icke operaälskare.

Text: Anna Vikström

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Pacific Rim

4 augusti, 2013 by Redaktionen

pr1Pacific Rim
Betyg: 4
Biopremiär: 2 augusti

Det har länge varit synd om Guillermo Del Toro. Han var från början tilltänkt att regissera The Hobbit. Dock drog produktionen ut på tiden så pass länge att han om han fortsatte med detta projekt inte skulle kunna förverkliga sitt riktiga drömprojekt, nämligen en film baserad på HP Lovecrafts historier. Han valde att hoppa av produktionen för The Hobbit och talade om detta som det svåraste beslutet under hela sin karriär. Dock gick även hans drömprojekt i stöpet då producenterna krävde att filmen han gjorde skulle ha åldersgränsen PG-13. Del Toro kände att en sådan restriktion inte skulle kunna göra hans vision rättvisa och lade därmed ned sitt drömprojekt, det projekt han offrat The Hobbit för.
Guillermo Del Toro har med andra ord haft all anledning i världen att hänga läpp. Jag vet naturligtvis inte med säkerhet hur han resonerade när han fick möjligheten att regissera Pacific Rim, men när jag ser filmen får jag känslan av att han dängde näven i bordet och hojtade ”Nä nu jävlar får det vara slut på deppigheterna! Nu vill jag göra nåt förbannat kul!”

Just känslan ”kul” är något som genomsyrar hela Pacific Rim. Det är en enda lång actionkavalkad från början till slut. Storyn är lövtunn och skulle kunna sammanfattas i en mening: Stora monster från yttre rymden attackerar jorden, så människorna bygger stora robotar för att kunna slåss med de stora monstren. Karaktärerna är om möjligt ännu tunnare. Vi har den unga huvudpersonen som är den bästa soldaten, men samtidigt en bråkmakare som vägrar följa order. Vi har det bittra befälet som står bakom sina mannar och bråkar med slipsnissar till byråkrater. Vi har de två vimsiga forskarna som funderar som comic relief. Och så vidare. Det hela är dock gjort med så pass mycket glädje och hjärta att man inte kan annat än att luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

Det känns som att samtliga inblandade i produktionen visste vilken otroligt klichéartad och löjlig historia de berättade och bestämde sig för att ha roligt med det. Jag får lite samma känsla av denna film som jag får när jag ser Starship Troopers, nämligen en film som vet exakt vad den är, driver med det men samtidigt är ett så pass habilt hantverk att man är med på turen från början till slut.

Jag rekommenderar kulturbloggens läsare att se denna film. Jag rekommenderar dock att ni innan ni gör detta sågar upp skallen, sliter ut hjärnan, lägger den i nedersta byrålådan och går och ser filmen utan den. Och när ni kommer hem, berätta inte för hjärnan vad ni sett. Ni kommer få skäll.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Monsters University

29 juli, 2013 by Jonatan Södergren

mu

Monsters University
Betyg: 3
Biopremiär 31 juli 2013

Monsters University utspelar sig tio år innan vi fick lära känna succéskrämmarna Mike och Sulley i Monsters, Inc. De är bara universitetsstudenter – och långtifrån radarparet de skall komma att bli – men under filmens gång får vi följa hur deras vänskap växer fram.

Men låt oss börja ytterligare några år tidigare. I filmens första scen ser vi hur en till synes helt vanlig duva står och pickar på vägen – sedan byter ”kameran” vinkel och det visar sig att duvan har två huvuden. Därefter åker en gul skolbuss förbi – fast istället för människobarn innehåller den såklart monsterungar på väg till Monsters Inc, de så kallade skrämmarnas arbetsplats, för studiebesök. Det är bara att slå fast: ännu en gång har Pixar lyckats skapa en fantastisk värld där människan bytts ut.

En av monsterungarna är enögde, klotformade lille Mike Wazowski – den av filmens två huvudkaraktärer som får ta störst plats i den här filmen. Har du sett Monsters, Inc vet du vad skrämmarna har för uppgift. De reser till människovärlden för att skrämma barn och barnens skrik fungerar sedan som energikälla i monstervärlden. Mikes största dröm är just att bli en skrämmare, han har bara ett problem – han är inte alls läskig vilket de andra monstren påpekar gång på gång.

Vrid fram klockan. Mike ska äntligen få studera vid Monsters University och han har lyckats komma in på den så ansedda skrämmarlinjen. Men trots att han studerar flitigare än någon annan förblir han klassens nörd. Trots att han har alla rätt på proven hamnar han snabbt i skymundan när blålila bjässen Sulley, skolans tuffing, gör överlägsen entré i klassrummet. De är båda tävlingsinriktade, men utan att avslöja för mycket går det överstyr och de blir båda utslängda när de hamnar i bråk mitt framför rektorns ögon. Mike lyckas dock komma fram till en kompromiss: de får komma tillbaka om de vinner skolans ”olympiska spel”, så tillsammans med de mest missanpassade monstren tar sig Mike och Sulley an resten av skolans skrämmare i en rad olika grenar.

På sätt och vis är Monsters University en high school-film, men berättad med hjälp av Pixars numera signerade animationsteknik är miljöerna lika charmiga som inbjudande. I den svenska versionen är det bland annat Johan Ulvesson och Allan Svensson som gör rösterna. Det bjuds dessutom på flera vältajmade oneliners som väcker fram skratt även hos den vuxna publiken. Betyget snuddar vid en fyra, men sänks på grund av bristen på överraskningsmoment – det går liksom att ana sig fram till vad som kommer att hända i stort sett hela tiden – men gillade du Monsters, Inc kommer du inte lämna biosalongen besviken.

Här kan du se filmens trailer:

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Monsters Inc, Monsters University, Pixar

Filmrecension: Känn ingen sorg

15 juli, 2013 by Jonatan Södergren

ingensorg

Känn ingen sorg
Betyg: 4
Biopremiör: 19 juli 2013

Känn ingen sorg – den efterlängtade filmen som bygger på Håkan Hellströms texter och musik – är en klassisk berättelse om att växa upp. I filmen, som utspelar sig i Håkan Hellströms egen hemstad Göteborg, får vi följa Pål – spelad av Adam Lundgren som du tidigare kanske sett i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar – och hans relationer till barndomsvännerna Johnny och Lena, hans farfar Rolle – spelad av Tomas von Brömssen – samt Eva – som han förälskar sig i efter att ha sett henne sjunga Billy Braggs A New England på Jazzhuset. Alla dessa relationer leder till att Pål under filmens gång tvingas ställa sig inför flera val, och när filmen är slut känns det som att vi alla är lite visare.

Påls största dröm är att få hålla på med musik, men för att övervinna sin scenskräck när han spelar inför folk måste han bära en ögonbindel. Så småningom börjar han spela trummor i Evas band, men då hon har insett att bandet inte kan komma någonstans genom att bara spela covers blir hon en slags musa så att Pål, som bara skriver låtar när han tror att ingen lyssnar, kan förse bandet med eget material. Även Påls far var musiker – filmen börjar till exempel med att Pål ska sjunga hans enda singel Brännö Serenad på en skolavslutning – men då han försvunnit te havs vill Rolle – även om han självklart uppmuntrar sonsonens musikbegåvning – hellre att Pål tar jobb på fiskfabriken.

När filmen börjar så håller den en komisk, eller åtminstone rätt lättsam, ton och det känns som att alla är rätt nöjda med sin tillvaro i ett somrigt Göteborg – Pål hamnar förvisso i slagsmål med fotbollshuliganer och drömmer sig bort till Rio de Janeiro – men livet är ändå en lek. Det är först lite senare, när problemen och vuxenlivets alla ansvar börja smyga sig in, som styrkan i Hellströms texter gör sig påminda. För det är inte bara så att Pål skriver och sjunger Håkan Hellströms låtar, utan titlar och textrader smyger sig även in i dialogerna. Men Känn ingen sorg är inte bara en film för de redan frälsta. Handlingen står på egna ben och du kan definitivt uppskatta filmen även om du inte lyssnat på Håkan tidigare.

PS. Min favoritscen är när Håkan själv tillsammans med Ebbot och Wadling gör ett kort gästspel som gatumusiker respektive uteliggare.

Du kan se filmens trailer här: 

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Adam Lundgren, Göteborg, håkan hellström, Känn ingen sorg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in