Känn ingen sorg
Betyg: 4
Biopremiör: 19 juli 2013
Känn ingen sorg – den efterlängtade filmen som bygger på Håkan Hellströms texter och musik – är en klassisk berättelse om att växa upp. I filmen, som utspelar sig i Håkan Hellströms egen hemstad Göteborg, får vi följa Pål – spelad av Adam Lundgren som du tidigare kanske sett i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar – och hans relationer till barndomsvännerna Johnny och Lena, hans farfar Rolle – spelad av Tomas von Brömssen – samt Eva – som han förälskar sig i efter att ha sett henne sjunga Billy Braggs A New England på Jazzhuset. Alla dessa relationer leder till att Pål under filmens gång tvingas ställa sig inför flera val, och när filmen är slut känns det som att vi alla är lite visare.
Påls största dröm är att få hålla på med musik, men för att övervinna sin scenskräck när han spelar inför folk måste han bära en ögonbindel. Så småningom börjar han spela trummor i Evas band, men då hon har insett att bandet inte kan komma någonstans genom att bara spela covers blir hon en slags musa så att Pål, som bara skriver låtar när han tror att ingen lyssnar, kan förse bandet med eget material. Även Påls far var musiker – filmen börjar till exempel med att Pål ska sjunga hans enda singel Brännö Serenad på en skolavslutning – men då han försvunnit te havs vill Rolle – även om han självklart uppmuntrar sonsonens musikbegåvning – hellre att Pål tar jobb på fiskfabriken.
När filmen börjar så håller den en komisk, eller åtminstone rätt lättsam, ton och det känns som att alla är rätt nöjda med sin tillvaro i ett somrigt Göteborg – Pål hamnar förvisso i slagsmål med fotbollshuliganer och drömmer sig bort till Rio de Janeiro – men livet är ändå en lek. Det är först lite senare, när problemen och vuxenlivets alla ansvar börja smyga sig in, som styrkan i Hellströms texter gör sig påminda. För det är inte bara så att Pål skriver och sjunger Håkan Hellströms låtar, utan titlar och textrader smyger sig även in i dialogerna. Men Känn ingen sorg är inte bara en film för de redan frälsta. Handlingen står på egna ben och du kan definitivt uppskatta filmen även om du inte lyssnat på Håkan tidigare.
PS. Min favoritscen är när Håkan själv tillsammans med Ebbot och Wadling gör ett kort gästspel som gatumusiker respektive uteliggare.
Du kan se filmens trailer här:
[…] Jonatan Södergren i Kulturmagasinet Kulturbloggen […]