Pacific Rim
Betyg: 4
Biopremiär: 2 augusti
Det har länge varit synd om Guillermo Del Toro. Han var från början tilltänkt att regissera The Hobbit. Dock drog produktionen ut på tiden så pass länge att han om han fortsatte med detta projekt inte skulle kunna förverkliga sitt riktiga drömprojekt, nämligen en film baserad på HP Lovecrafts historier. Han valde att hoppa av produktionen för The Hobbit och talade om detta som det svåraste beslutet under hela sin karriär. Dock gick även hans drömprojekt i stöpet då producenterna krävde att filmen han gjorde skulle ha åldersgränsen PG-13. Del Toro kände att en sådan restriktion inte skulle kunna göra hans vision rättvisa och lade därmed ned sitt drömprojekt, det projekt han offrat The Hobbit för.
Guillermo Del Toro har med andra ord haft all anledning i världen att hänga läpp. Jag vet naturligtvis inte med säkerhet hur han resonerade när han fick möjligheten att regissera Pacific Rim, men när jag ser filmen får jag känslan av att han dängde näven i bordet och hojtade ”Nä nu jävlar får det vara slut på deppigheterna! Nu vill jag göra nåt förbannat kul!”
Just känslan ”kul” är något som genomsyrar hela Pacific Rim. Det är en enda lång actionkavalkad från början till slut. Storyn är lövtunn och skulle kunna sammanfattas i en mening: Stora monster från yttre rymden attackerar jorden, så människorna bygger stora robotar för att kunna slåss med de stora monstren. Karaktärerna är om möjligt ännu tunnare. Vi har den unga huvudpersonen som är den bästa soldaten, men samtidigt en bråkmakare som vägrar följa order. Vi har det bittra befälet som står bakom sina mannar och bråkar med slipsnissar till byråkrater. Vi har de två vimsiga forskarna som funderar som comic relief. Och så vidare. Det hela är dock gjort med så pass mycket glädje och hjärta att man inte kan annat än att luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.
Det känns som att samtliga inblandade i produktionen visste vilken otroligt klichéartad och löjlig historia de berättade och bestämde sig för att ha roligt med det. Jag får lite samma känsla av denna film som jag får när jag ser Starship Troopers, nämligen en film som vet exakt vad den är, driver med det men samtidigt är ett så pass habilt hantverk att man är med på turen från början till slut.
Jag rekommenderar kulturbloggens läsare att se denna film. Jag rekommenderar dock att ni innan ni gör detta sågar upp skallen, sliter ut hjärnan, lägger den i nedersta byrålådan och går och ser filmen utan den. Och när ni kommer hem, berätta inte för hjärnan vad ni sett. Ni kommer få skäll.
Text: Franz Ung
[…] Media: SVD, Kritiker, AB, ArbB, Barometern, BT, DN, EX, Filmfenix, GP, HD, KM, Konstpretton, Kulturbloggen, SVT, Moviezine, Nöjesguiden, Onyanserat, Sydsvenskan, Tystnad Tagning, UNT, Viasat Film, VäF, […]