Traviata
Betyg: 4
Biopremiär: 9 augusti
Denna dokumentär följer den världsberömda franska sopranen Natalie Dessay från den första repetionen till premiären utomhus på den franska rivieran. Kristallkronor vajar sakta i träden, repetitionerna börjar och föreställningen av La Traviata växer fram. Regissören Jean-Francois Sivadier regisserar Natalie Dessay med många ord och hon lyssnar koncentrerat och förmår som det verkar omedelbart omsätta regissörens idé och sin egen tolkning i praktiken. Det är i samarbetet mellan dessa två som filmen kretsar. Hon är ett suveränt professionell, något som framstår ännu tydligare i den avskalade repetitionsmiljön. Vi får höra operan framföras steg för steg, men det är berättelsen om arbetet med föreställningen som är i fokus men i harmoni med det mästerverk som operan är. Om man inte känner till detaljerna i Verdis verk så är det här en mycket informativ film, eftersom regissören hela tiden förklarar vad han menar att Verdi avsåg. Ljud och bild är mycket bra. Medlemmarna i orkestern (London Symphony Orchestra) och kören (Estonian Philharmonic Choir) låter fantastiska, synbart utan ansträngning –orkestermedlemmarna rör inte en min. Det är inga intervjuer i filmen och ingen berättarröst, vilket är skönt att slippa. Jag läser i en intervju med Natalie Dessay att hon i början inte var förtjust över denna dokumentär och vägrade att tala i filmen. Musiken, sången, regissörens, dirigentens och olika scenarbetares ord i arbetet med föreställningen får tala för sig själva. En kort sekvens i mitten av filmen har en regissörsmonolog som blir en smula långrandig men det är snabbt övergående. Sammanfattningsvis rekommenderas filmen varmt, även till icke operaälskare.
Text: Anna Vikström