• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Tomorrowland – spänning, konstanta överraskningar och familjeaction

22 maj, 2015 by Redaktionen

tomorrowland

Titel Tomorrowland
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 maj 2015

Brad Bird bjuder på ett riktigt science fiction äventyr. Han gjorde sin allra första animerade film Järnjätten redan 1999 och har sedan gått från att ha varit både manusförfattaren och regissör till Pixars omåttligt populära ”Superhjältarna” och ”Ratatouille” och nu visar Brad att han tar berättandet till andra nivåer med en sådan öppenhet. Hans första live action film var Mission Impossible 4 från 2011 med Tom Cruise och Mikael Nyqvist i huvudrollerna och nu tar han sig vidare och tillbaka till Disney. Bird har hållit ett tätt lock på detaljerna. Att upptäcka Tomorrowland färskt är en del av dess syfte, en nytänkt ingrediens.

Det kretsar kring en framtida dimension där allt är möjligt och flödande med inspiration. I Tomorrowland, en framtida stad med höga robotar, elegant torn och byggnader svävandes, där fantasin flödar. Där hänger mänsklighetens öde på vår förmåga att vårda unga hjärtan och sinnen. Ett ädelt misslyckande om att försöka lyckas. Men berättelsen får aldrig den ökning av episk spänning som lovades i början. Den tar aldrig riktigt fart.

Historian börjar med två berättare som inte kan sluta argumenterar över hur man berättar sina respektive historier. Den första är Frank Walker (George Clooney), uppfinnare som berättar hur han som en ung pojke deltog i 1964 års världsutställning i New York med sin första uppfinning, en jet pack. Idén ogillades mycket av domaren Nix (Hugh Laurie) men lyckas locka intresse av den unga tjejen Athena (Raffey Cassidy). Genom en pin han får teleporteras han till Tomorrowland.

Filmen ändras sedan till nutid och Casey Newton (Britt Robertson) börjar berätta sin historia. Hon är allt Frank inte är. Hon tror allt är möjligt. Hon är en ung intelligent och vetenskaplig kvinna i 17-årsåldern, bor med NASA ingenjören och tillika pappa (Tim McGraw) och lillebror (Pierce Gagnon) i skuggan av NASA stationen i Cape Canaveral, Florida. Hon får en dag också en mystisk pin, som när hon berör plötsligt forslas iväg till Tomorrowland. Detta är filmens snygga visuella trick, ett förspel. Men Casey resa blir kortvarig och efter två minuter av sightseeing blir hon återvänd hem. Som ”Tomorrowland” antyder är allt en version av ”Trollkarlen från Oz”, men som trots många försök aldrig får till det over the rainbow.

Det dröjer inte länge innan hon får sitt svar av den mystiskt tidlösa Athena och ”Tomorrowland” förvandlas till en paranoid thriller med faror lurar bakom varje hörn. Athena ser till så att Casey besöker Frank, som blev förvisad år tidigare för att han han göra en häpnadsväckande upptäckt om världens hotande undergång. De två bildar en far/dotter relation om kampen för att rädda mänskligheten. Frank bor i ett vanligt hus som visar sig ha så många prylar, allt för många fällor, vapen och flyktvägar som verkar ha utformats av självaste Wallace och Gromit. I en scen attackeras huset av onda, leende robotar, de charmeras av så många galna uppfinningar att man inte hinner med att fånga alla detaljer

Britt Robertson har likheter med Brit Marling. Hon är noggrann i sin första stora huvudroll, hon hittar en gömd spot mellan förvirring och sitt bra agerande. Det stora överraskande skådespelandet kommer från den unga engelska skådespelerskan Raffey Cassidy. Ger en balanserande humor och komik.

Något så beundrandevärt är att en film som heter ”Tomorrowland” tillbringar så lite tid i Tomorrowland. Det är svårt att inte känna sig lurad. Det var nämligen Damon Lindelöf (känd för serien Lost) som har skrivit berättelsen med Bird och därför vet man egentligen inte vet vad som kommer att hända härnäst. Även när Tomorrowland sjunkit in och man tänker till så kan det ändå vara roligt, roligt genom att be publiken i alla åldrar att faktiskt tänka på vår framtid och miljön.

Filmen är ett barnsligt underhållande äventyr med visuellt vackra effekter Detta är en film med sällsynt yta av spänning, konstanta överraskningar och familjeaction. För den tidsspännande musiken står Michael Giacchino för. Han har tidigare jobbat med Brad Bird i hans filmer Superhjältarna, Ratatouille och Mission Impossible 4. Giacchina har även skrivit musiken för Disneys Upp, Bilar 2 och John Carter.

Text: Calle Andersson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Poltergeist – bättre än traditionell skräckfilm

21 maj, 2015 by Rosemari Södergren

poltergeist

Titel: Poltergeist
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 maj 2015

En familj flyttar in i ett hus och genom en tv som inte blivit avstängd kan de hemska varelserna, poltergeistrar, ta sig in i huset och vända upp och ner på det mesta och familjen jagas av skräck. När skräckfilmen Poltergeist kom 1982 gjorde den ingen succé hos mig. Jag har svårt för dessa skräckfilmer där de förskräckliga varelserna kommer med full kraft och allt blir värre och värre och värre och når till slut orkanstyrka i skräck. Jag tycker mest sådant är tröttsamt och undrar hur någon ens kan slösa sin tid på att se sådant. Därför kan jag tänka mig att äkta skräckfilmsnördar blir besvikna när en ny version av samma berättelse nu kommer i en ny, modernare inspelning. För nu är det plötsligt en grundberättelse som går att tro på, det hemska, det skräckfyllda kommer smygande, sakta men oundvikligt. Det tog 40 minuter innan allt brakade igång med full kraft.

poltergeistclownÄven om skräcken några gånger eskalerar med full styrka så lugnar det alltid ner sig igen och det kommer mer krypande obehagkänslor. Den nya versionen är i mina filmögon dramaturgiskt och filmtekniskt mycket bättre är den första versionen, även om jag fick se pressvisningen i 3D. 3D är fortfarande inte särskilt lyckat när filmen till största delen innehåller vanliga människor. Människorna ser stundtals genomskinliga ut. Se den helst i 2D.

Versionen 1982 regisserades av Tobe Hooper och den nya versionen har regisserats av Gil Kenan, men i båda filmerna har Steven Spielberg varit inblandad i filmskrivandet. Och nu med mycket bättre resultat, om ni frågar mig.

Handlingen kretsar kring trebarns-familjen Bowen som måste flytta från sitt hus där alla barnen trivdes. Barnen är sura i bilen på väg till det nya huset, ingen vill flytta in i den skamfilade kåken. De måste dock, av ekonomiska skäl. Pappan har blivit arbetslös och de har inte råd att bo kvar i sitt tidigare hus.

Det märks sakta men säkert att familjen har många problem. Både mamma Amy och pappa Eric är trötta och irriterade på den jobbiga tonårsdottern, Kendra. Mellansonen Griffin (spelas av den underbara barnskådespelaren Kyle Catlett från T.S. Spivets fantastiska resa) är en udda pojke som verkar ensam. Den enda som är glad att flytta in i huset är femåriga lillflickan Maddy. Det vibrerar under ytan av oförlösta konflikter mellan familjemedlemmarna.

När sonen berättar att han är rädd och inte vill sova i vindsrummet nonchaleras hans rädsla av såväl mamman som pappan. Alla relationer i familjen är skakiga.

poltergeistfamiljenRunt om i världen finns idag tv-program där medier besöker hus som sägs vara hemsökta av onda krafter och medierna ska driva ut dessa onda saker. Ibland sägs det att det är andar eller spöken. En av de mest kända medierna i hela världen är det brittiska mediet Gordon Smith. Han skriver i en av sina böcker att det som kallas poltergeist är en slags energier som kan skapa turbulens och alla möjligt fysiska fenomen, men dessa beror alltid på de levande människorna. Det är energier som skapas på grund av jobbiga relationer mellan människor som bor i huset. I Wikipedia berättas också om detta, som en av de förklaringar som finns kring fenomenet poltergeist:
Den parapsykologiska, som menar att den mänskliga agentens (eventuellt uppdämda eller frustrerade) känslor är upphovet, eftersom de fenomen som avses här följer en viss person och inte en viss plats. Hur känslorna i så fall kan omvandlas till dessa dramatiska och mycket fysiska fenomen går inte att förklara på vetenskapens nuvarande nivå. Den parapsykologiska termen för poltergeister är RSPK, Recurrent Spontaneous Psychokinesis, efter William G. Roll.

En anledning till att jag gillar den nya versionen av Poltergeist är just det att familjen Bowen så tydligt har problem, där finns frustration och ilska under ytan som väntar på att bryta ut. Det gör filmen mer som ett drama än en traditionell skräckfilm. Familjen Bowen vänder sig till Dr. Brooke Powell med team, som undersöker parapsykologiska fenomen och där är en liten rolig scen då Boyd, en i teamet, funderar kring om inte pappan i familjen hittat på allt för att komma i tv och tjäna pengar, när familjen nu har det ekonomiskt trassligt. Trots att Boyd jobbar i den parapsykologiska gruppen tycks han aldrig verkligen träffat på något äkta fenomen.

Poltergeist i version 2015 är spännande och har en trovärdig historia kring de skräckfyllda scenerna och har bra rytmik i det dramaturgiska berättandet och skådespelarna är väl valda, från yngsta Kennedi Clements i rollen som lillasyster Maddy till Jared Harris i rollen som den stora spökutdrivaren Carrigan Burke.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Poltergeist, Scen

Filmrecension: Revolten – Svårsmält men otroligt sevärd

14 maj, 2015 by Redaktionen

white_god

Titel: Revolten
Betyg: 4
Regi: Kornél Mundruczó
Svensk biopremiär: 22 maj

Jag såg en död hund i Belgrad. Under en bro, liggandes på sidan. Den stirrade tomt med öppna ögon utan att se. Jag gjorde ingenting då. Vad borde man göra?

Vi avlivade min kanin när jag var 16. Han hade blivit sjuk och trött. Familjen satt samlad i en tyst sjukhussal i Bagarmossen. Han låg i mitt knä och blev alldeles mjuk och tung medan jag klappade hans öron och grät ner i hans päls.

Hunden i Belgrad var ensam, det såg ut som att den gått och gömt sig där den låg. Detta tänker jag på när jag ser Kornél Mundruczóz film Revolten. Hade hunden alltid varit ensam? Varför låg den tyst och smutsig under en bro, när min kanin blev hållen in i döden? Var i ligger skillnaden?

Revolten utspelar sig i ett Budapest där ägare till blandrashundar avkrävs en särskild skatt. Detta för att uppmuntra folk att välja renrasiga hundar istället. 13-åriga Lilis bäste vän är blandrashanen Hagen. När hon för några månader tvingas flytta hem till sin levnadströtta och oförstående pappa är det självklart att Hagen ska med. Lilis pappa är dessvärre inte ett dugg förtjust i hundar, och Hagen får sova inlåst i badrummet. När en granntant informerar myndigheterna om att Lili och hennes pappa har en oregistrerad blandrashund i lägenheten får de snart ovälkommet besök av en inspektör. Lilis pappa vägrar att betala den höga skatten och för att Hagen ska slippa gå en säker död till mötes på hundstallet tvingas Lili att släppa ut honom på gatan.

Där ute väntar ett tufft liv för Hagen. Medan Lili förtvivlat genomsöker Budapests gator efter sin fina vän, hårdnar Hagen mer och mer. Något inom honom börjar längta efter hämnd.

Som ni nog förstår är detta ingen vanlig film i genren djuräventyr. Revolten är en unik film. Den är fruktansvärt jobbig att se, och ungefär så långt ifrån 101 dalmatiner och Air Bud som man kan komma. Revolten är brutal, mörk och obekväm. De skådespelande hundarna är så övertygande i sina roller att vissa scener verkligen sliter hjärtat ur en. Filmen är byggd av kontrasterande bilder. Den inledande sekvensen är fantastiskt vacker, den visar Lili som cyklar ensam genom en tom stad där alla andra andra gått och gömt sig. Detta byts sedan mot en ingående studie av ett slaktat djur som styckas upp. Det finns inte mycket andrum, en tryckande föraning om att något ont ska komma finns hela tiden där.

Kanske låter det nu som att jag varnar er, men jag vill att ni ser det här, för det är väldigt bra. Revolten är väldigt bra.

Det är lätt att fastna i vilken imponerande film det är. Att någon fått denna idé och sedan genomfört den, det fascinerar djupt. Det är så otroligt många hundar, och de springer alla åt samma håll. Men vi bör släppa hundarna ett tag också, och fundera över den, inte särskilt subtila, metafor som denna film faktiskt är. För det handlar ju egentligen inte om hundar. Varför envisas vi med att göra skillnad på folk och folk? Varför består våra städer av parallella världar, där vissa får finnas till på sina egna villkor och andra knappt får finnas alls? Varför sitter vissa, trötta och kalla, under en bro, som andra kör bilen hem från jobbet över? Var i ligger skillnaden?
Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Hundar, Revolten, Scen

Filmrecension: Mad Max: Fury Road – ok för sin genre men mycket skjutande och bomber är det

13 maj, 2015 by Redaktionen

madmax

Titel: Mad Max: Fury Road
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 maj 2015

Mad Max: Fury Road är en rejält upphaussad fjärde film om Max Max. Den första, med Mel Gibson, i huvudrollen kom 1970. Statens biografbyrå beslöt vid sina granskningar 1980, 1982 och 1983 att filmen och dess två första efterföljare inte får visas offentligt i Sverige, trots distributörens förkortningar. Beslutet gällde fram till år 2005. Däremot har den visats på svensk TV och är tillgänglig hos videouthyrare.

När George Miller, hjärnan och regissören bakom de kultförklarade Mad Max-filmerna nu är tillbaka med en ny fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky (den här gången med Tom Hardy i rollen som Max) är det inte alls fråga om något visningsförbud, tvärtom är det med ett stort intresse från såväl filmkritiker som publik filmen nu visas.

maxmaxtomhardyMax är en ensamvarg i en härjad värld där mänskligheten förstört miljö, naturen och det mänskliga. De få platser där det finns vatten och jorden inte är så förstörd att det går att odla något de har beslagtagits av onda män som regerar med en extrem machokultur. Det är smått ironiskt att den vidrigaste makthavaren, evige Joe, ser ut som en medlem i den typ av hårdrockband som klär ur sig i äckliga masker – och när evige Joes soldater åker omkring och bombar och skjuter med kpist gör de detta ackompanjerade av hårdrockgitarrist som sitter upphängd på ett av krigsfordonen.

Mad Max har bestämt sig för att vandra ensam för att överleva, men han hamnar i skottgluggen mellan den vidriga diktatorn evige Joe och en liten grupp kvinnliga rebeller ledda av Imperatorn Furiosa (spelad av Charlize Theron).

Miljön är en mörk och ödslig öken, en postapokalyptisk mardröm, som hämtad ur ett tv-spel. Generation tv-spel är väl också den främsta målgruppen för filmen som består av mycket skjutande, många bomber exploderar, mycket våld är det. Den första halvtimmen av filmen består nästan enbart av skjutande och skjutande. Det är rätt tröttsamt och inte alltid helt lätt att veta vem som attackerar vem eller varför. Det är en ful värld, det är äckligt och vidrigt.

Evige Joe är en kombination av hårdrockare och en religiös fundamentalist. Hans soldater är hjärntvättade och tror att de efter väl förrättade krigsarbete ska antingen komma till underbara Valhall och leva där i lättja eller återfödas igen och åter få chansen att kriga väl och komma till Valhall. Driften med extrema fundamentalister som ISIS är uppenbar.

Denna machokultur där alla kämpar för Evige Joe och på hans villkor, för att han ska kunna ha ett harem av kvinnor och kunna få fram barn som är friska, är uppbyggd på att avgrundsegenskaper. Jag undrar varför alla sådana här filmer som utspelar sig i en värld efter världens undergång alltid måste vara så förutsägbara. Världen är alltid som en öken och mänskligheten är förråad, förvildad och ingen konflikt kan lösas på något annat sätt än med våld och mord.

madmaxfuriosaNå för att vara denna form av film är den välgjord. Miljön måste vara till stor del uppbyggd digitalt – och det är välgjort, åtminstone i den filmversion jag såg. Jag slapp tack och lov att se 3D-versionen. Berättelsen har några överraskande bitar – och de starka kvinnorna är en av filmens behållningar. Tom Hardy är bra i rollen som Max Rockatansky och Charlize Theron är bra i rollen som den kvinnlig rebelledaren.

Att action kan vara väldigt tröttsamt och bra för kisspaus, det visste jag redan förut – och den här filmen har några sådana lämpliga kisspauser. Men den är, för sin genre, en av de bättre, både när det gäller överraskningar rent dramamässigt, miljöerna, fotot och skådespelarnas insatser. Därför får den ändå betyg 3, vilket är högt för sin genre. Men jag förmodar att den som är ett stort fan av den här formen av action sätter högre betyg.

Fredrik Sahlin på SVT ger betyg 3:
Om man nu bortser från det ovedersägliga faktum att jag blivit 30 år äldre än sist, och att det bara finns en Mad Max, och det är en ung Mel Gibson, är återbesöket ändå förvånansvärt kärt.
Gamla fans kommer att känna igen sig, men får nu ”Mad Max – extra allt”. George Miller, som regisserat alla fyra, har låtit göra basgångarna ännu fetare, fordonen tyngre, miljöerna maffigare, storskurken storskurkigare, und so weiter.

Rekvisitörerna och kostymörerna ska för övrigt ha en extra eloge för imponerande uppfinningsrikedom, som bara genom sin närvaro ger stycket en behövlig nyans av smågalen humor.

Aftonbladet gav också betyg 3.

Mad Max - Fury Road

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Action, fantasy, Filmrecension, Mad Max: Fury Road, postapokalyptisk, Scen, Tom Hardy

Filmrecension: Far from Men – magisk och stark

12 maj, 2015 by Redaktionen

farfrommen

Titel: Far from Men
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2015

Någonstans hörde jag filmen beskrivas som: En gripande nordafrikansk western med Viggo Mortensen i huvudrollen, baserad på en novell av Albert Camus.

farfrommen2Filmen ”Far from Men” är dock mycket mer än så. Den är gripande men även om den utspelar sig i ett torrt ökenlandskap som påminner om Clint Eastwoodfilmer är det en film med många fler bottnar och nivåer än de flesta westernfilmer har. ”Far from Men” är en stark film, som knappt går att beskriva, en film som visar rasismen i all sin nakenhet och den är en skildring av människans villkor, den visar hur fångade vi är mellan omöjliga val när våldet regerar, vilket våldet sorgligt nog gjort under mesta tiden av mänsklighetens tid på denna planet.

Handlingen utspelar sig i Algeriet 1954, ett land som är härjat av inbördeskrig då algerier vill befria landet från fransmännen. Viggo Mortensen spelar Daru, en idealistisk lärare med franska rötter som utbildar algeriska barn långt ute på landsbygden. En dag får han i uppdrag att lämna skolan några dagar för att föra en ung algerier, Mohamed, till franska rättsväsendet. Mohamed har mördat sin kusin och ska ställas inför rätta och avrättas. Daru vägrar så länge han kan, han vill inte föra en man till en säker död. Men det visar sig snart att det är inget alternativ att låta bli, skolan blir överfallen av bybor som vill ta rättvisan i egna händer och döda Mohamed.

Under färden i den torra öknen riskerar de både att hamna i händerna på fler hämnande bybor och algeriska rebeller och franska soldater. Mellan de två männen växer sakta en förståelse och respekt för varandra fram. De två blir en symbol för när människor möts och respekterar varandra och når förbi de gränser som religion, kulturell bakgrund och nationalitet sätter. De blir en symbol för den mänskliga människan – som hela tiden hotas av rasisms många ansikten. Rasismen finns hos alla olika grupper. De algeriska rebellerna är inte bättre än de franska soldaterna, alla som bedömer människor utifrån nationalitet eller klantillhörighet eller andra gränser står för de rasistiska värderingarna.

Viggo Mortensen är mycket bra i rollen som Daru. Han har en enorm bredd som skådespelare och passar väldigt bra i rollen som denna mjuka lärare som samtidigt har oväntade sidor av tuffhet. Reda Kateb i den andra huvudrollen som Mohamed är också skickligt och helt rätt val för sin roll. Deras samspel är en av de saker som ger filmen dess höga kvalitet.

En annan av filmens stora styrkor är bilderna och sättet att använda fotot. Regissör och fotograf har valt att ofta våga låta kameran ligga stilla över de enorma ödsliga vidderna vilket talar djupt till tittarens magkänsla. Filmen har ett lugnt tempo som skickligt bryts av plötsliga överraskande händelser.

Musiken till filmen av skapad av Nick Cave och Warren Ellis – och musiken är magisk.

Filmen är baserad på novellen ”Gästen” av Albert Camus och jag tror författaren säkert där uppe i himlen är mer än nöjd med den filmade versionen.

Filmen vann förresten fem pris vid Venedig International Film Festival 2014, bland annat pris för bästa film.

Far from Men – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Algeriet, Filmrecension, Scen, Viggo Mortensen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in