• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Southpaw – Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope

6 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

southpaw

Southpaw
Betyg 3
Svensk biopremiär: 7 augusti 2015

Southpaw är en boxningsterm för den normala hållningen för en vänsterhänt boxare. Boxaren har sin högra hand och fot först framåt mot motståndaren och kan jabba med raka högerslag för att vid tillfälle slå ett hårt och tungt slag med sin starkare vänsternäve, oftast en så kallad krok.
…
Rakt översatt betyder ”southpaw” ungefär ”sydtass”. Uttrycket kommer från baseboll där vänsterhänta kastare (pitchers) kallades ”southpaws” eftersom basebollplanerna normalt var orienterade så att en vänsterhänt kastare hade vänsterarmen mot söder. Basebollplanerna orienterades så för att slagmannen skulle stå vänd österut och därmed slippa få eftermiddagssolen i ansiktet. En ”southpaw” kom sedan att betyda vänsterhänt i allmänhet.
(Från wikipedia).

Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope, en påhittade lätt tungviktsmästare som står på toppen av sin karriär då han drabbas av en förfärlig personlig tragedi som gör att allt bär utför. Det är Jake Gyllenhaals och överlag skådespelarnas prestationer som är filmens största behållning. I övrigt är den en boxningsfilm där vi har sett i princip samma handling tidigare. Alla förutsägbara klichéer finns med. Proffsboxningsvärlden drivs av giriga och korrupta män och när en boxare faller, då faller han djupt, ingen finns kvar vid hans sida, alla råttor överger skeppet. För att hitta vägen tillbaka får Billy Hope hjälp av en ungdomstränare från risiga kvarter, spelad av Forest Whitaker.

Det är många blodiga, råa boxningsscener – en hel del visas dessutom i slowmotion. Det är inte någon hyllning till boxningen men det finns inte heller något avståndstagande i sättet som matcherna skildras. Jag lägger inte in någon värdering i det. Jag är själv intresserad av kampsporter och jag störs inte av boxningsscenerna, jag tycker de är välgjorda och visar hur hårt det är att bli slagen. Det gör ont, det blir blåmärken och det blir blodigt. Det är som det är.

Filmen är absolut välgjord och som jag nämnt är ju Jake Gyllenhaal imponerande. Forest Whitaker med sin hesa röst är som klippt och skuren i rollen som boxningstränaren Tick Wills som brinner för att hjälpa utsatta ungdomar.
Rachel Adams som blivit igenkänd av den stora publiken nu från andra säsongen av True Detective spelar Billys fru och samspelet mellan de två vill jag gärna se mer av i kommande filmer. 50 cent spelar boxningsagenten Jordan Mains som vänder kappan efter vart de stora pengarna blåser.

Förutom skådespelarnas insatser är musiken – med titelspåret Phenomenal av Eminem – delar av filmen som sticker ut. Om handlingen inte varit så typiskt amerikanskt sentimental med mycket förutsägbart hade filmen som helhet fått ännu högre betyg, även om den är sevärd och engagerade mig.

Till skillnad från många liknande boxningsfilmer startar denna med att Billy Hope står på toppen av sin karriär då tragedin inträffar. Billy får under sin väg tillbaka till livet lära sig att inte alltid lösa allt med aggressivitet, han får lära sig att möta sina egna inre demoner och han får lära sig att inte alltid sätta sig själv i centrum, lära sig att vara förälder åt sitt barn och inte låta sitt barn vara förälder åt honom.

Regi: Antoine Fuqua
Manus: Kurt Sutter (Sons of Anarchy, The Shield)
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Forest Whitaker, Rachel McAdams, Curtis Jackson (aka 50 cent), Oona Laurence mfl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: boxning, Boxningsfilm, Filmrecension, Jake Gyllenhaal, Scen, Southpaw

Filmrecension: Eden – andra halvan blir lika ytlig som livet filmen skildrar

6 augusti, 2015 by Redaktionen

edenfilm450

Eden
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2015

Eden är löst baserat på regissören Mia Hansen Løve brors upplevelser som dj i två decennier. Vi får följa med karaktären Paul (spelad av Felix de Givry) genom Frankrikes housescen från 90-talet till nutid. Paul och hans bekantskapskrets älskar garage som är något slags fusion mellan house och disco. Ganska fort etablerar de sig som dj:s med kontakter i branschen (Daft Punk bland andra) och genererar stora spelningar på diverse klubbar. Flera år senare startar de egna klubbar och bokar liveframträdanden med disco-artister från USA.

Filmen är indelad i olika kapitel, förmodligen för att filmen sträcker sig över 15 år. Dock fortsätter filmen i nästan samma tempo filmen igenom; korta ordväxlingar, långa imponerande klubbscener, musik och kokain. Vi följer Paul då han reser, spelar på klubbar och byter flickvänner. Vi bjuds således på den där bekanta mixen av verklighet och fiktion som är ett vanligt europeiskt stilgrepp.

Det finns en sanning i att vi som växt upp priviligierat på 1990- och 2000-talet inte velat växa upp, att det varit möjligt för oss att leva över våra tillgångar. Klubbscenen är liksom det mesta beroende av trender och när de dör, dör möjligheten att skjuta upp det oundvikliga – det vill säga verkligheten. Mia Hansen Løve väljer att skildra den här tiden genom att låta musiken tala, och det lyckas hon med under filmens första halva. Sedan blir filmen lika ytlig som det livet hon försöker skildra – medvetet eller omedvetet. Man måste verkligen älska den här musiken och den här tiden för att kunna omfamna den här filmen, den räcker inte för oss som är ute efter mer än nostalgi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Eden, Filmrecension, Frankrike, house, Scen

Filmrecension: Phoenix – En mästerligt mänsklig film

4 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

phoenix

Phoenix
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 augusti

En dramaturgiskt oerhört välgjord film som överraskar och inte alls är vad jag hade väntat mig. Nelly (Nina Hoss) har överlevt nazisternas koncentrationsläger men blivit så vanställd att hennes ansikte fått rekonstrueras med plastikkirurgi. Nu söker hon i efterkrigstidens Berlin efter maken (Ronald Zehrfeld) som kan ha angivit henne.

När jag läste om handlingen förväntade jag mig en film om hämnd, ett tema som det finns en del bra filmer kring och för den delen en hel del förutsägbara bottennapp också. ”Phoenix” är dock något helt annat. Nelly kan inte acceptera att kärleken mellan henne och hennes man inte finns kvar. Hon ger sig inte, trots att alla varnar henne från alla håll. Hon söker upp sin man, fast han förstås inte kan känna igen henne. Hon vill backa tiden, hon ger sig inte, hon är envis.
Regissören Christian Petzold, som tidigare skapat den prisbelönta filmen ”Barbara” berättar i ett pressmaterial om en text av Alexander Kluge som han haft som bakgrund till de frågor som var viktiga för filmen.

I Alexander Kluges text ”Ein Liebesversuch” (Ett experiment i kärlek) berättas om en grupp nazister i Auschwitz som tittar genom ett kikhål på ett par som enligt deras rapporter tidigare varit ett passionerat kärlekspar. De nazistiska läkarna har en plan. De vill att paret ska ha sex i syfte att avgöra om kvinnan blivit lyckosamt steriliserad. De provar allt. Serverar champagne, dämpar belysningen, kyler ner dem så att de ska krypa ihop och värma varandra. Men ingenting händer. Nazisternas misslyckade experiment är en seger för kärleken. Kärleken låter sig inte manipuleras.

Christian Petzold skriver att filmens team ställde frågor som var viktiga för filmen utifrån den texten: Går det att hitta tillbaka från nazismens nihilistiska avgrund till känslor, till kärlek, till empati och till livet?

Rent filmtekniskt och fotomässigt är filmen oerhört välgjord, suggestiva bilder och vemodigt vackra och skrämmande.

Berättelsen, dramaturgin är helt mästerligt. Den förvånar mig som tittare hela tiden och jag blir överraskad av oväntade vändningar. Jag lever mig in i handlingen och emellanåt vill jag skaka om Nelly och fråga vad hon sysslar med. Det är en sådan där film som kryper under skinnet och det inte går att värja sig och ända in i slutminuten händer saker jag inte kunde ana, fast på mjukt sätt. Det är en film utan stora åthävor om en av mänsklighetens stora tragedier. En mästerligt mänsklig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Phoenix, Scen

Filmrecension: Jimmy´s Hall – en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck

3 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

jimmyshall

Jimmy´s Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2015

Jimmy´s Hall är en stark film som utspelar sig på landsbygden i trettiotalets Irland och visar hur viktig kulturen alltid har varit för arbetarrörelsen – eller åtminstone var i dess början. I nutiden finns det ju tyvärr stora fackföreningar som säger sig vilja gå tillbaka till rötterna och bara jobba med avtalen på jobben. Men det är egentligen att svika sina rötter, för i början fanns det en stark medvetenhet om kulturens livsviktiga betydelse i de rörelser som kämpade för att förbättra de nedtrycktas villkor. Det finns inget som korrumperade makthavare skräms så av som när de förtryckta samlas och tillsammans utbildar sig, lär sig saker, läser, diskuterar och analyserar. När de förtryckta hittar orden och tillsammans kan utrycka sig och resa sig mot förtryckare – då bävar de som sitter på orättvist mycket makt.

Ken Loach har regisserat och han gör ofta filmer som står på de maktlösas, de förtrycktas sida. Nu målar han ett glödande porträtt av Jimmy Gralton, som i sin kamp för rätten till kultur och bildning hamnar i onåd hos både kyrka och samhällets toppar. Den katolska kyrkan bildar en ohelig allians med fascistoida rörelser för att stoppa de kulturhus han driver tillsammans med frivilliga.

Filmens handling börjar med att Jimmy Gralton återvänder till Irland efter att varit tio år i ofrivillig exil i USA. Han kommer hem till sin åldrade mor och vill leva med henne i lugn och ro och få ordning på deras lilla gård. Byborna lämnar honom inte i fred, de tjatar och tjatar för att han ska få liv i det kulturhus som han drev före sin exil. Kulturhuset drevs av ideella krafter och där dansas det och drivs olika utbildningar, där tränas boxning, läses och diskuteras poesi och i huset ljuder högljudda debatter. Både kyrkan och de styrande motsätter sig både projektet och tanken att alla människor kan skapa sig en egen åsikt.

Fotot i filmen är mycket snyggt, med mättade gröna och bruna färger. Landsbygdsmijöerna, huset och de tidsenliga kläderna är välgjorda. Det känns som att vara förflyttad dit, till den irländska landsbygden 1932. Musiken och framför allt den tidens jazzmusik lyfter också filmen.

Karaktärerna är seriöst utmejslade, där människorna är mänskliga och begripliga. Också prästerna går att förstå sig på, även om de tyvärr hjälper förtryckarna att hålla nere de fattiga och maktlösa. Med facit i hand, vi som vet hur samhället utvecklats sedan dess kan ju le åt prästerna skräck för jazzen som de beskrev som djävulsk musik från afrikaner.

I Wikipedia står om Jimmy Gralton (17 April 1886–1945) att han var en irländsk kommunistledare som blev amerikanska medborgare efter att han emigrerade dit 1909 och att han var en ende irländare som någonsin deporterats från Irland. Jag kan inte hans historia, men i filmen säger han aldrig själv att han är kommunist utan det är vad han blir beskylld för av andra. Jag tänker att det kan bero på att fakta är fel i wikipedia eller att han inte var det så uttalat under den tid då han bodde på Irland, den tid som skildras i filmen utan att han tog ställning mer tydligt därefter. Eller så har Ken Loach valt att tona ned den sidan av Jimmy Gralton för att mer fokusera på hur viktig kulturen var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.

Denna form av kulturhus som Jimmy Gralton med vänner drev är förstås en inspiration till de Folkets hus som byggts runt om i Sverige. Jag blev väldigt nyfiken på Folkets hus-rörelsens historia efter att ha sett Jimmy´s Hall. Det måste också varit starka män och kvinnor som insåg kulturens oerhörda betydelse som kämpade för att bygga och driva dessa. Jimmy´s Hall är en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck.

Lite fakta om regissören (från wikipedia):
Kenneth ”Ken” Loach, född 17 juni 1936 i Nuneaton, Warwickshire, är en brittisk regissör, känd för sina socialt engagerade spelfilmer, ofta i arbetarklassmiljö. Han började sin karriär med att regissera diverse TV-produktioner, bland andra socialdokumentären Cathy kom hem (1966) som tog upp det innan dess tämligen tystade ämnet hemlöshet. TV-filmen drog både tittare och beröm och Loach fick snart chansen att göra film utanför TV.

Ken Loach är en internationellt prisbelönt regissör. Bland annat har han tävlat elva gånger i Cannes och vunnit flera priser där priset för sitt livsverk samt Guldpalmen för Frihetens pris (2006) framför allt märks.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Jimmy´s Hall, Ken Loach, Scen

Filmrecension: Mission Impossible – Rogue Nation – helt klart godkänd actionrulle

29 juli, 2015 by Redaktionen

missionimpossible5

Mission Impossible – Rogue Nation
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 juli

Det är fartfyllt och stjärnspäckat på bioduken när den amerikanske actionrullen Mission: Impossible – Rogue Nation (även känd som Mission: Impossible V), i regi av Christopher McQuarrie kommer upp svenska biografer. Extra svenskintresse har filmen av två skäl: den svenska skådespelerskan Rebecca Ferguson spelar mot en av världens stora actionsskådisar Tom Cruise och den svenska skådespelaren Jens Hultén gör en av filmens bovar.

MISSION: IMPOSSIBLE – ROGUE NATIONOm filmen skulle betygsättas i jämförelse med all världens olika filmer och filmkategorier skulle det nog bli det lagom betyg 3, men filmens målgrupp är trots allt en publik som vill se action – och då håller den helt klart bra klass i den jämförelsen. Det är en spännande, rolig actionrulle som i de mest spekulära, överdrivna scenerna rullar på med humor och en blinkning åt publiken. Den som är ett fan av Mission Impossible-serien blir nog nöjd – och jag som egentligen varken är särskilt förtjust i MI-filmerna eller Tom cruise lämnar också salongen med lätta steg, jag är road och har fått uppleva drygt två timmar av spännande lättsmält, rafflande underhållnings-action.

Tom Cruise-karaktären, Ethan Hunt, är illa ute. CIA-chefen Alan Huntley (föredömligt porträtterad av Alec Baldwin med lagom glimt i ögat) vill lägga ned hela hans IMF-team (Impossible Mission Force) där Hunt och kollegor allt som oftast räddar världen genom att överskrida alla regler som finns. Hunt och hans vänner och kollegor jagar det stora vidriga terrornätverket Syndikatet (tack filmskaparna bakom MI V att det är vita västerländska män som är dessa hemska terrorister) samtidigt som CIA-chefen är övertygad om att Syndikatet inte existerar utan bara är en ursäkt för att Ethan Hunt ska få leka agent.

Självklart är scenerna välgjorda, med de resurser som filmskaparen haft till sitt förfogande vore det väl illa annars. Musiken är snyggt samverkande och operascenerna från Turandot är filmiskt läckra. Skådespelarna gör bra ifrån sig, det är  en lång rad stora namn utöver Cruise och Baldwin, som Jeremy Renner som William Brandt, Simon Pegg som Benji Dunn, Ving Rhames som Luther Stickell och Sean Harris som Solomon Lane, filmens huvudbov. Och så förstås svenska Rebecca Ferguson som Ilsa Faust, en kvinnlig motsvarighet till Tom Cruise karaktär Ethan Hunt. Rebecca Ferguson gör sin roll med stor framgång: undrar förresten hur mycket av kampscenerna hon gör själv, är hon så vältränad och vig?

Jens Hultén tar ett stort steg in i den internationella filmvärlden i och med sin roll som Janik Vinter, brolier-slagskämpe och mördare inom Syndikatet. Jens Hulthén har medverkat i en lång rad svenska filmproduktioner och har därmed lagt en rejäl grund som filmskådespelare. Enligt skvallerpress imponerade han på Tom Cruise under inspelningen. Jens Hulthén har tränat kampsport många år och har drivit en egen klubb, enligt wikipedia.

Dock tycker jag att filmen ibland var lite seg, den är två timmar och tio minuter lång och frågan är om den inte lätt kunde kortats ned till två timmar jämnt?

Jag är ingen stor fan av actionfilmer som i stort sett inte har något annat syfte än underhållning och jag är absolut ingen beundrare av Tom Cruise, tvärtom skulle jag önska att filmbranschen bojkottade honom med tanke på hur stort inflytande han ar inom Scientologerna och hur många människor som farit illa i denna sekts garn. Men trots hur illa jag än tycker om vad han står för: i den här rollen är han bra, han är van, rutinerad och säker – och filmens handling är lagom spännande och lagom rolig och underhållningsfaktorn fungerar. Så filmen får därför högre betyg av mig än jag själv hade förväntat mig i förväg.

 

missionimpossible5_motorcycle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Mission Impossible - Rogue Nation, Rebecca Ferguson, Tom Cruise

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in